Idag blir det tankar om kvinnohälsa och feminism. En gång blev jag riktigt ledsen, när ett gäng vettiga feminister som jag alla följer på instagram (och som också följer mig) hade någon slags inofficiell feministträff. Jag blev inte inbjuden. Det är lite löjligt, det vet jag. Alltså att bli ledsen. Jag hade ju kunnat ta eget ansvar över situationen och typ sett till att bli inbjuden, eller bjudit in till något liknande själv.
Att vara vårdgivare på sociala medier är ofta att “bara” vara vårdgivare. Alltså, även om min vårdgivargärning i första hand är feministiskt grundad. Och även om jag tycker att det folkbildande arbetet jag gör bär en tydlig feministisk ådra, så blir jag alltid i första hand vårdgivare. I andra hand feminist. Det är egentligen okej. Idag tänkte jag passa på att lyfta fram något av de mer feministiska inlägg jag skrivit, om kvinnohälsa och feminism
Att problematisera patriarkala strukturer inom sjukvården
Sjukvårdsorganisation är något monstruöst, och det är oerhört svårt att både analysera och ifrågasätta vårdsystemet som helhet. Men vi behöver göra det!
”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….” (1)
Du kan läsa mer om detta jätteintressanta citat här!
att hjälpa kvinnor att ta kroppsliga besvär på allvar
Hela den här bloggens syfte är ju i princip detta. Men här har jag skrivit ett inlägg om när urinläckage normaliseras så till den milda grad att det ses som en “kvinnlig rättighet”. Hallå, så otroligt bakvänt resonemang! Här kommer mina tankar om detta.
Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?
Att våga prata om skämmiga saker
Vi ska inte skämmas över läckage och andra bäckenbottenproblem. Vi ska också våga prata om allt som hör graviditeter och barnafödande till. Utan att bli uppmanade till tystnad för att vi “skrämmer andra”. Mer om detta här:
“Våga prata om det” versus “tyst du skrämmer andra”.
Att lyfta kvinnors rätt till information och delaktighet
Jag är en förespråkare för informerat samtycke när det gäller vård. Vi behöver diskutera och problematisera utifrån att vårdgivare och patienter möts med oändligt olika kunskaper, erfarenheter och förutsättningar inför de aktuella medicinska besluten. Bara för att det är stora skillnader i ingången till problemet betyder det inte att vårdgivarna alltid ska ha rätt.
Problemen med kvinnohälsa
Jag är specialist inom “obstetrik, gynekologi och urologi” men det för krångligt att säga ofta. Jag och mina kollegor slänger oss därför ofta med att vi “jobbar med kvinnohälsa”. Det är ett ganska ofräscht uttryck egentligen. Vad är ens “kvinnohälsa”? Vad skulle “manshälsa” vara? Jag har aktivt valt att inte jobba med urologi-biten av min specialitet. Det handlar om både om vad jag är bekväm med, och vad jag är duktig på. Jag är bra på kvinnlig anatomi: oavsett om det handlar om kvinnlig anatomi hos en som är född som kvinna och identifierar sig så, en person med neovagina eller en hen/han med vulva och vagina. Men här har vi en del kvar att jobba med. Hur vi uttrycker oss och inkluderar.
Kvinnohälsa och feminism
Dela gärna med dig av dina tankar!
Förstår hur du menar. Men för mig är du lika mycket feminist som vårdgivare! Hela ditt arbete, kliniskt och med bloggen – hjälper så många att hitta kraft, kunskap och makt att stå upp för sig själva när de söker hjälp. Är inte det feminism så vet jag inte vad!
Och det här med skrämselpropaganda.. Jag blir tokig! Hur ska vi komma åt det argumentet? Hur kan de inte förstå att information och kunskap ger tryggare patienter?!
Hej, tack för att du lyfter frågan om information inför ingrepp på den egna kroppen. Eller ens vettig information inför en förlossning som ofta är oerhört smärtsam. Jag var aldrig förberedd på den smärta jag skulle möta som förstagångsföderska då jag fick informationen om att inte titta på hollywoodfilmer där kvinnor skriker o fick se en lugn film om ett förlossningsförlopp som gick till som vi alla önskat. Själv drog allt ut på tiden, det tog mig två dygn o jag fick ingen smärtlindring då värkarbetet inte följde normen, fick åka tillbaka till sjukhuset tre gånger men vägrades smärtlindring tills de upptäckte att jag trots onormalt värkarbete öppnat upp 7 cm. Allt gick bra men besvärades av urinläckage som jag sökte hjälp för och fick återigen obefintlig information och efter en kort undersökning av gynekolog som kontaterade att jag inte kunde knipa så förordrades tvt. Inget annat nämndes mer än att jag skulle göra tre styrkeknip per dag under tre månader o testa den största tampong för att se om det kunde lindra besvären. Nej det gjorde det ju inte, så jag genomförde tvtoperationen som beskrevs som ett riskfritt standardingrepp och fick de värsta tänkbara biverkningarna, neurogen tortyrliknande smärta i bäcken, underliv och ben, kronisk smärta i urinblåsa o urinrör, svårighet att urinera, erosion av nät ut i vagina efter tre månader, infektion med var under urinrör efter tre månader, skadade nerver ocg mkt fibrotisk vävnad – trots detta visade vårdens undersökningar att allt var bra, ingen rapport har skickats till läkemedelsverket om mina biverkningar. Det var först vid borttagningen av min tvt som man kunde se hur fel det var, kirurgen hittade först utstickande nät i min vagina och sen när han öppnade upp allt så hittades resten av fynden. Om jag fått rätt information om biverkningar av den här produkten, enligt bipackssedeln så hade jag kunnat fatta ett väl avvägt beslut om jag vill riskera min hälsa på det här sättet. Idag är det just precis det jag önskar – rätten till information. Biverkningar som i Sverige anses vara oerhört ovanliga pga underrapportering till läkemedelsverket men som tillverkarna själva uppgett att 20,7 % av alla kvinnor kommer drabbas av under första året med tvt är bl.a. erosion av nät ut till urinrör, urinblåsa och vagina. Jag hade tackat nej bara jag vetat att den vanligaste biverkningen är kroniska urinvägsinfektioner.
Du är ju en feminist som bidrar till någonting väldigt konkret inom feminismen, nämligen din kunskap om kvinnokroppen. Så jäkla grymt. Och unikt. Älskar dig!
Som forskare inom samhällsvetenskap/genusvetenskap/medicinsk humaniora blir jag glad av att läsa om ditt feministiska engagemang! Det är fint att se att det finns drivkrafter som liknar mina även i andra fält. Samtidigt tycker jag att det blir tydligt, och är så synd, att det ibland är tycks långt mellan våra fält. I mitt fält finns det SÅ mycket forskning kring just det du skriver saknas i ett tidigare inlägg ( https://bakingbabies.se/2018/02/04/feminism-och-kvinnosjukvard/?share=email&nb=1). Det vill säga när du skriver
”Det finns inte särskilt mycket litteratur om hälso- sjukvård ur ett feministiskt perspektiv. När jag råkar läsa något sådant blir jag så himla glad!”
Jag har så många forskningsartiklar i mitt referensbibliotek som gör just detta, men forskare inom mitt fält är generellt dåliga på att nå ut till (och ibland släppas in i) mer medicinska/vård kontexter. Det har nog många olika orsaker, men en av dem kan vara att vi ofta kan upplevas som ”grus i maskineriet” då vi problematiserar, har ett kritiskt förhållningssätt och ifrågasätter förgivettaganden. En annan orsak är att vi presenterar vår forskning på ett svårtillgängligt sätt. Jag delar gärna med mig av litteraturtips om du eller någon annan är intresserad. Översiktliga och grundläggande texter inom ämnet, som jag använder i undervisning, finns ex vis i B., Johansson, E.E. (red) (2004). Kropp och genus i medicinen. Studentlitteratur, Lund, Wijma, B., Smirthwaite, G., Swahnberg, K. (red) (2010). Genus och kön inom medicin- och vårdutbildningar. Studentlitteratur: Lund.
Kan också tipsa om en konferens som vi ordnar i november Future Ahead 2020. Där kommer bl.a Kari Kari Nyheim Solbrække föreläsa. Kari forskar/har forskat om, bland annat, assisterad reproduktionsteknologi, erfarenheter av cancer, erfarenheter av hysterektomi och nya teknologier inom fysioterapi. Jag vet inte vad hon kommer att fokusera på under konferensen ännu dock. Mer om hennes forskning kan man läsa här: https://www.med.uio.no/helsam/english/people/aca/karinso/index.html
Mer info om konferensen finns här (scrolla ner på sidan) och det fylls snart på: https://liu.se/forskning/medicinsk-humaniora-och-samhallsvetenskap
Vi välkomnar både forskare och praktiker!
Allt gott,
Lisa