Jag står med fötterna i två olika världar. Den ena världen är den jag är verksam i som vårdgivare. Vården ska vara saklig, neutral och vetenskaplig. Den andra världen är feminismen, och här är vi ständigt ifrågasättande. Feminismen är politisk och otålig. Som vårdgivare förväntas jag vara objektiv, men som feminist vet jag att vården aldrig har varit objektiv. Vården formas av samma patriarkala strukturer som resten av samhället, och kulturen inom vårdapparaten fortsätter att reproducera dessa. Gång på gång.
För mig är det folkbildande arbetet jag gör inte bara vård, det är också ett motstånd. Jag vill ge kvinnor kunskap om sina kroppar och mod att vägra acceptera att symtom blir förminskade eller bortförklarade. Bakingbabies är en feministisk handling.
Vården är inte könsneutral
Vi talar gärna om svensk sjukvård som jämlik. Men ett vårdsystem som gång på gång misstror kvinnor är inte jämlik. Jag möter regelbundet kvinnor som får höra att deras symtom är psykologiska.
Jag mötte en nybliven mamma för några månader sedan. Hon läckte avföring dagligen. Jag var den femte vårdgivaren hon träffade, och i journalen hade man slagit fast att hon nog var deprimerad. Kanske det också, men inte enbart.
Forskningen om många kvinnosjukdomar och besvär ligger fortfarande årtionden bakom motsvarande besvär för män. Mäns kroppar är fortfarande norm, både i forskningen och i kliniken. Den medicinska historien är inte alltid avlägsen. Den lever kvar i hur vi talar, i vad vi mäter och i vilka patienter som anses vara adekvata.
Ett system byggt för män, betalat av kvinnor
Kvinnor använder omkring 20 procent mer sjukvård än män. Det handlar inte bara om graviditeter, utan också om psykisk ohälsa och långvarig smärta. Kvinnor får fler recept på läkemedel, män fler faktiska behandlingar. Kvinnor blir oftare hänvisade till egenvård, män till specialister.
Vården belönar snabba besök och enkla diagnoser, inte långvarig komplexitet. Och kvinnors sjukdomar är ofta just det, komplexa, sammanvävda med livsvillkor, arbetsbelastning och ansvar som vården sällan har förmåga att ta in. Att vara kvinna är i dag en riskfaktor för att få sämre vård, trots att kvinnor betalar lika mycket skatt och står för större delen av det obetalda omsorgsarbetet. (Och i många fall är de anställda vårdgivarna själva kvinnor, dessutom).
Reproduktiv vård visar på brister i systemet
Om man vill förstå hur ojämlik vården är, behöver man bara titta på mödra- och förlossningsvården. Här syns obalansen i hela systemets.
Barnmorskor vittnar om stressen inom förlossningsvården. Kvinnor vittnar om hur de inte bli respekterade, sedda eller lyssnade på. Det här vittnar om vilka attityder och inställningar vi som samhälle har.
Det finns också stora ojämlikheter över landet hur medverkande gravida får vara i beslut om förlossningssätt. Eftervården är bristfällig trots åratal av kritik. Problemen sitter inte i enskilda rutiner. Problemen handlar om prioriteringar och makt.
Reproduktiv hälsa borde vara den mest självklara platsen för delaktighet och respekt, men här blir det synligt hur långt vi har kvar till en jämlik vård.
Folkbildning som feministisk handling
När kvinnor berättar om läckage, smärta, bristningar och trötthet är det fortfarande en slags revolt. Vår kultur lär kvinnor att tiga, och vården bekräftar ofta detta genom att avfärda kvinnors behov som normala. Det är inte normalt att behöva kämpa för att bli trodd.
När jag kämpar på med bakingbabies, dag efter dag, är det för att vara med och förskjuta makten.
Kunskap ger kvinnor ett språk för syna symtom, besvär och erfarenheter. Därmed tänker jag mig att det ger fler kraft att säga ifrån.
Förändringen börjar inifrån
Om vården ska bli jämlik måste den bli feministisk. Det räcker inte med värdeord om att alla människor är lika värda, när ersättningssystemen premierar effektivitet framför att lyssna på individen.
Det räcker inte att säga att vi behandlar alla lika när forskning, resurser och bemötande säger något annat. Kvinnors hälsa måste prioriteras efter behov, inte efter lönsamhet. Och särskilt måste vi se de kvinnor som tillhör flera marginaliserade grupper, de som i dag har sämst tillgång till vård och störst risk att bli misstrodda.
En jämlik vård måste vara feministisk.
Så här tänker riksdagspartierna
Inför nästa val pratar alla partier om vården, men inte alla om kvinnors vård. Det kan vara svårt att förstå skillnaderna mellan förslag som på ytan låter lika. Alla säger sig vilja ha en jämlik och trygg sjukvård. Därför är det värt att läsa mellan raderna.
(Partierna är presenterade i alfabetisk ordning.)
Centerpartiet
… vill satsa på forskning om kvinnosjukdomar och på jämställd vård, vilket kan ge långsiktig effekt om ambitionen blir verklighet.
Kristdemokraterna
… vill se mer statlig styrning av vården, vilket kan skapa jämnare villkor men också riskera att centrala prioriteringar tränger undan särskilda behov.
Liberalerna
… lyfter individens rätt till valfrihet och jämställdhet, men hur den friheten påverkar dem med komplexa och kroniska besvär är oklart.
Miljöpartiet
… betonar helhetsperspektiv och personcentrerad vård, men deras politik behöver konkretiseras för kvinnospecifika diagnoser.
Moderaterna
… talar om kunskapsluckor och orättvisor i vården, men fokuserar på effektivisering och valfrihet snarare än på strukturell analys.
Socialdemokraterna
… kallar sig ett feministiskt parti och har flera initiativ för att stärka vården för kvinnor och flickor, men kritiker pekar på att resultaten kan dröja och att skillnaderna mellan regionerna kvarstår.
Sverigedemokraterna
… profilerar sig som ett “vårdparti”, men deras politik saknar ofta ett könsperspektiv. Här behöver man läsa noga för att se vad som faktiskt sägs om kvinnors hälsa.
Vänsterpartiet
… lyfter klass, kön och livsvillkor som avgörande faktorer för hälsa, och vill minska vinstdrivande vård och ojämlikhet i vården.
Ingen självklarhet vilket parti som bäst företräder kvinnors hälsa.
Läs deras program, sök efter orden kvinnohälsa, jämställd vård, reproduktiv hälsa, smärta och rehabilitering. Fråga dig vad som är löften och vad som är faktiska förslag. Vården påverkar oss alla, men den formar särskilt villkoren för kvinnor, både för en stor andel av alla vårdanställda men också för alla som söker vård. Därför är det värt att rösta med kunskap.
Det går inte att skilja vård från politik. Varje beslut om bemanning, eftervård och forskningsmedel är ett ställningstagande för eller emot jämlikhet. Den som säger att vården är neutral har redan valt sida. En jämlik vård kräver politisk vilja och feministiskt mod. Kvinnors kroppar, erfarenheter och behov ska ses som självklar del av vår gemensamma hälsa. Det är det minsta vi kan begära.
