Hjälp mig att tänka kring det här med att välja vårdpersonal efter kön!
Hur tänker du kring det här med vårdgivare och kön? Jag vet att det finns gynkliniker som håller hårt på att patienter inte ska få välja läkare utifrån kön. De har haft problem med att de kvinnliga gynekologerna blir fullbokade och de manliga står med lediga tider. Arbetsfördelningen blir ojämn och det ställer naturligtvis till det på arbetsplatsen.
Jag har bara spridda tankar kring detta. En del motsäger också sig själva. Vi kan väl tänka lite tillsammans?
Patientens önskemål måste gå först
Vad är det man säger, att 1 av 5 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld? I merparten av fallen utsatta av en man. Om en av fem patienter har traumatiserade minnen av övergrepp MÅSTE vården göra allt för att underlätta en gynekologisk undersökning för dessa. Det är naturligtvis inte så för alla, men OM det minskar obehaget med en gynundersökningen om läkaren är kvinna, då är rättigheten att välja läkarens kön en “no brainer”. Vården är inte till för vårdgivarna. Punkt.
Alla tänker inte lika
En del menar att det är ett hittepå att det skulle vara extra skonsamt att träffa just en kvinnlig vårdgivare. Jag vet att resonemanget ibland går att om patienten får träffa en manlig läkare som är hänsynsfull och och professionell så skulle det istället kunna hjälpa patienten att komma över ett trauma med ett övergrepp eller något annat som gör att de är rädda för en manlig läkare, fortsätter hon.
Det här blir jag lite irriterad över. Om jag behöver gå och göra något angeläget hos gynekologen kanske det inte är alls uppe på min agenda att bearbeta någonting alls. Bearbetning måste ju få komma i ett skede i en individs liv när denne är redo. Och jag betvivlar STARKT att den här gynmottagningen har möjligheter att bära individerna vidare i en traumaberarbetning. Borde det inte vara ganska dåligt att öppna någon slags “det här är nyttigt för dig i din bearbetning”-fönster, utan att ha en vårdkedja vidare?
En manlig gynekolog borde väl ändå ha reflekterat?
Ingår det någon reflektion kring det här med genus och kön i utbildningen för gynekologer? Går manliga gynekologer genom sin utbildning utan att ha reflekterat över hur deras kön kan påverka deras yrkesutförande? Kan man bara stövla rakt in i den yrkesrollen utan att ha en minska acceptans till att det finns utmaningar? Jag tänker på alla andra specialiteter där det är traditionella könsroller som ställer till det för kvinnor. Där de blir bemötta med “lilla-gumman-attityd” genom hela yrkeslivet. Varför ska en man inom gynekologi kunna kräva en helt okomplicerad yrkesbana? Jag tänker att en manlig gynekolog delvis får acceptera att könet är ett handikapp? Det är ju ungefär så det är att vara kvinna i många andra branscher.
Vad vet en patient om läkaren egentligen?
En läkare kan ha ett namn eller ett utseende som tyder på en viss könstillhörlighet, men som utomstående kan man aldrig ta detta för givet. Det här blir så mycket mer komplicerat om vi blandar in könstillhörlighet och sexualitet. Är jag okej med en manlig läkare om han är homosexuell? Är jag okej med en läkare som möjligen kan på ett par parametrar kan könas som man, men som identifierar sig som kvinna? Eller hur blir det med en läkare med kvinnligt namn men som identifierar sig som hen? En patient har naturligtvis ingen rätt att få all denna info om en vårdgivare. Och därför blir det också svårt med slutsatserna.
Kön betyder inte lämplighet
Alla vårdgivare vet att det ibland finns avgörande personkemi som kommer påverka utfallet av ett vårdbesök. Märker jag att ett patientmöte inte blir riktigt bra vill jag ju OTROLIGT gärna att personen ska säga till och hellre träffa en kollega, än att bita ihop och fortsätta träffa just mig. Jag tänker att det finns så många olika faktorer som påverkar utfallet av vårdmöten. Och alla anledningar som en patient uppleva till att vilja välja bort en vårdgivare MÅSTE få vara adekvata. För att vården handlar om patienten.
Får jag som vårdgivare välja bort patienter?
Det här vet jag faktiskt inte riktigt. Det har hänt EN gång att jag känt att jag bara inte tar ett till besök med en viss patient. Det behövde aldrig komma så långt att jag faktiskt behövde neka ett återbesök, för personen hörde aldrig av sig igen heller. Men får vårdgivare styra vem som får komma till dem? Vilka rättigheter och skyldigheter har vården att välja patienter?
Personligen har jag aldrig haft problem med manliga gynekologer, men OM jag brytt mig hade jag velat välja. Med relevant information kanske. “Du kommer få vänta 2 månader på ett besök till en kvinna, men du kan få träffa en manlig gynekolog imorgon”.
välja vårdpersonal efter kön?
Vad är dina spontana tankar?
Någon som är duktig på att läsa lagtext? Vad säger egentligen Patientlagen om sånt här?
Jag var nyss och tog cell och vävnadsprov på kvinnokliniken och blev först bokat till en manlig gynekolog men ringde upp dem och bad om att få träffa en kvinnlig läkare, hon i telefonen gick med på detta men fråga typ vilka belägg jag hade för att inte vilja träffa en manlig gynekolog. Att få den frågan kändes konstigt, jag drog inte någon livshistoria utan sa mest att jag ej känner mig bekväm och vill ej utsätta mig själv för det och hon sa okej.
Fick vänta 3 veckor längre men kändes helt klart värt det. Glad att jag vågade säga vad jag ville.
Jag tycker precis som du var inne på att om man som manlig väljer ett sånt här yrke måste man ju vara medveten om att bli bortvald? Jag ser inget konstigt med det
Jag har dragits med återkommande candida och bakteriell vaginos sen jag var 15 (34 idag). Jag har tappat räkningen på alla manliga gynekologer jag varit hos. Jag hatar den där stolen och behöva berätta om varför man är där för en man och svars på alla följdfrågor. Ångesten.
I somras blev jag inlagd på sjukhus pga infektion efter en sen abort och fick bara träffa kvinnliga läkare. Vilken skillnad i bemötande, respekt, lyssnande och empati!
Jag går aldrig mer till en manlig gynekolog.
När det just gäller just gyn eller urologiska undersökningar tycker jag att det är okej att välja bort ett specifikt biologiskt kön, oavsett läggning eller hur behandlaren själv definierar sig. Det är en så pass utsatt situation och det är så många som har varit med om trauman. Men det är viktigt att de går på cellprov och undersökningar att det är viktigare att de går än att de skippar det för att de tvingas gå till en man eller avstå.
Det ska inte fungera som något sorts kbt-tillfälle.
Jag som vårdgivare har även rätt att säga nej till patienter (inte livsräddande eller akutvård). Jag hade en patient som misstrodde allt jag gjorde, sa att hen inte litade på mig och var extremt otrevlig mot sköterskan. Patienten tog väldigt mycket energi från mig och tillslut sa jag att eftersom patienten inte hade förtroende för mig så var det bäst för båda om patienten sökte sig till en annan behandlare.
På min makes vårdcentral har han fått ta över alla ”snoppbesvär” då de kvinnliga läkarna blivit utsatta för allt för många ofredanden och snuskiga kommentarer vid Us. Så jag tycker absolut att en behandlare ska få säga nej till patienter.
När jag fick missfall var både den läkare jag fick träffa akut samt läkaren jag hade min uppföljande träff med av en man. Det brydde jag mig inte så mycket om där och då, då hade jag annat att tänka på kan man ju lugnt säga, men hade jag stått inför ett val hade jag definitivt valt en kvinna.
Däremot skulle jag inte alls vilja gå på rutinkollar hos en manlig gynekolog. Jag kan absolut förstå att för en läkare blir det mesta/allt kring kropp osv profession, men så är det ju inte alls för MIG. För mig är det 1-2 gånger om året som jag känner mig utlämnad och lite smågenerad. Går jag hos en kvinna är det ingen stor grej för då finns det ändå någon slags trygghet i “systerskapet” – hon gör rimligtvis samma lika undersökningar och vet hur det är att sitta och bresa i en gynstol. Men vad jag vet är det ganska sällan som män befinner sig i samma sits – de kollar ju inte prostatan eller dylikt varje år.
Och ska jag gräva riktigt djupt inom mig finns det en del av mig som undrar varför män överhuvudtaget söker sig till att bli gynekologer.. Säger inte att det är en schysst eller logisk tanke men likväl finns tanken där, även om jag begraver den i mer rationellt tänkande 😀
På vår arbetsplats får man inte välja vårdgivarens kön, etnicitet eller religion. Fler patienter än vad man tror har olika önskemål om detta, och det fungerar inte praktiskt. Vi behandlar med vår profession, och det är stor brist på specialister.
Har man specifika önskemål tycker jag att det är rimligt att man söker privat vård.
Hej!
Jag kan förstå det med arbetsbelastningen, men som du skriver trodde dessa manliga gynekologer att ALLA kvinnor skulle nöja sig med att ha en manlig läkare?
En gynundersökning är så mycket mer utlämnande än vad en knäundersökning är! En man har inte en aning om hur det känns att ligga där som kvinna efter en traumatisk förlossning eller ett övergrepp. Eller bara ligga där utan bagage och visa upp hela underlivet för nån man inte har något förtroende för som ska in i underlivet på en. För oavsett hur man vrider på det så ska personen in i underlivet och göra en undersökning. Sen säger jag inte att alla manliga läkare är oförstående och inkompetenta, jag har behövt göra flera akuta undersökningar under mina graviditeter och det har då flera gånger varit jätte bra manliga läkare som undersökt mig. Jag har haft manliga och kvinnliga vid samma problematik där manliga läkare varit mycket förstående och sympatiska gällande både smärtor och behandlingar!
Jag tycker definitivt att man ska kunna välja vilket kön ens gynekolog har! Jag skulle inte vilja gå på rutinkontroller hos en man.
Sen man har ju rätt att byta läkare för massa olika anledningar och kräva en andra bedömning av en ny läkare, varför skulle då inte kvinnor kunna få kräva att välja en ny gynekolog?
Jag tror faktiskt att orsaken till att det är såhär är att ”kvinnotillstånd” inte är högt prioriterade i vården, vi ska vara tacksamma och ta emot den vård vi får. ”Duger det inte med en man kan du inte va så sjuk”
Hur många historier hör man inte om kvinnor som ignoreras och pratas ned till efter förlossningsskador? Varför skulle denna del av kvinnovård vara annorlunda?
Har haft en manlig gynekolog gång och det gick väl bra men hade ändå någon form av sur eftersmak som hängde kvar i kroppen. Det handlar nog om utsattheten som undersökningen innebär och att han inte kan ha en aning om hur det känns att göra den. När han säger ”nu kan det nypa till lite” så har han ingen referens till hur ont det faktiskt gör. Har alltid känt mig trygg med alla kvinnliga gynekologer så framöver kommer jag byta om jag blir kallad till en manlig, även om det innebär längre väntetid.
Kommer aldrig mer att gå till en manlig gynekolog. Sökte för att jag fortfarande hade ont vid sex lång tid efter förlossning. Han körde in fingrarna i mig för att visa hur min man skulle göra. Det gjorde både jätteont och jag upplevde det som otroligt kränkande. Fick ett allt ser bra ut och blev hemskickad….
Alltså det borde du anmäla!
Fruktansvärt kränkande, fy farao vilken vidrig läkare!
När jag läser patientlagen tolkar jag det som att patienten har rätt att tacka nej till vård av en behandlare, men att man som patient då måste få veta konsekvenserna av detta och då ta ställning till längre väntetid mm. Detta gäller framförallt om det inte är livshotande tillstånd.
Som vårdgivare handlar det om att kunna ge en säker och adekvat vård för patienten i fråga. Jag tror absolut att man kan tolka det så som andra här ovan gjort,med att finns inget förtroende så ber man patienten söka sig till en annan vårdgivare. Som patient har man ju rätt till en second opinion så valet är fritt även efter påbörjad behandling att tacka nej. All behandling som utförs måste patienten ge sitt medgivande till (om ej medvetslös och kan föra sin talan), detta medgivande kan även dras tillbaka om så önskas.
Dock skulle jag vilja läsa patientsäkerhetslagrn lite närmare för att med säkerhet kunna svara på en del av funderingarna. Men här är i alla fall min tolkning av patienten.
/Medicinsk sekreterare
Jag tycker man måste få välja själv.
Har varit hos en manlig gyn en gång och tyckte det var obekvämt.
När jag nästa gång fick tid hos en manlig ringde jag och bad att få byta, fick till svar att man inte kan välja bort pga manlig. La på luren och avbokade online och bad om ny tid hos kvinnlig. Det fick jag men längre fram.
En annan gång var en student med, en manlig ( jag var 24 o han var i min ålder) hos en kvinnlig gyn. Fick inte ens frågan om det var okej att han skulle vara med och att de skulle använda mitt kön som lärobok denna dag -_- Jag grät hela besöket och gynekologen undrade om jag behövde träffa kurator för något -_-
Jag upplever faktiskt att jag får bättre vård och att jag blir tagen på allvar i större utsträckning när jag har träffat manlig gynekolog till skillnad från kvinnliga. Jag har endometrios så går därför rätt regelbundet till gyn. För tillfället är ”min” gynekolog en man och det är nog den bästa jag har varit hos. Han är väldigt lyhörd och viftar inte bort mina besvär vilket jag upplever att flera av de kvinnliga har gjort. För min del är det alltså en mer positiv upplevelse att träffa en manlig gynekolog än det har varit när jag träffat kvinnliga.
Jag har inte varit utsatt för sexuella övergrepp och har därav inte några invändningar för den sakens skull. Jag förstår däremot att alla kanske inte vill träffa en manlig gynekolog, av olika anledningar, och det ska självklart vara okej. Utan att man ska behöva ge en anledning kan jag tycka. Det är ju faktiskt en rätt utsatt situation och jag tycker att det är viktigt att en känner sig så bekväm det går. Det är och måste få vara viktigare än att en vårdgivare eventuellt tar illa vid sig.
Efter flera missfall träffade jag en manlig gynekolog som var mycket lyhörd och förtroendegivande. I jämförelse med andra kvinnliga gynekologer jag träffat så upplevde jag det besöket ”bättre”. Tänkte att det var för att han som man var medveten om att han behövde anstränga sig extra för att vinna patientens förtroende.
Så vettigt och bra resonemang!
Har så himla svårt att förstå den här tanken om att man på något sätt ska kunna ”bota” ett trauma med ett besök hos en trevlig, käck, kompetent manlig gynekolog. Det är ju inte så himla sällan det är just (utåt sett) trevliga, käcka, kompetenta män som utsätter för övergrepp. Och just siffran 1 av 5 är så viktig i sammanhanget!
På en övergripande, strukturell nivå kan man vända och vrida på frågan ur olika perspektiv, men i det enskilda fallet måste kvinnan ha rätt att välja bort en manlig gynekolog.
Hm väldigt intressant att läsa inlägget och läste även vissa kommentarer. Jag har bott i Bosnien och Hercegovina och i Kroatien och där är de flesta gynekologerna män.
För mitt första besök hos gyn letade jag upp en kvinnlig för att det kändes mer bekvämt. Har efter det träffat flera gyn och barnmorskor och de flesta har varit män. Varje besök var proffesionellt. Men nu när jag tänker på det så var det nog ett besök med en manlig gyn som var det bästa besöket. Jag blev inte undersökt nu när jag tänker på det ännu bättre. Men vi hade ett väldigt bra samtal, han klarade upp många frågetecken för mig och förstod och såg mig som mig och inte bara en annan patient.
Fast nu när jag reflekterar över det hela så tror jag faktiskt att det bara var för att jag inte behövde klä av mig.
Jag har genomgått massor av gynundersökningar inte minst i samband med alla IVF-behandlingar. Kunde inte bry mig mindre om könet på den som är därnere och jobbar. Bemötandet och kompetensen är viktigt inget annat
vilket intressant ämne. Jag har så himla många tankar kring detta.
1. spontant känner jag att det absolut ska vara ok att önska en kvinnlig vårdgivare vid gynekologiska undersökningar eftersom det är en speciell och utsatt situation. Men detta tankesätt KAN vara problematiskt. Om man i denna situation ges rätt att neka behandling av vårdgivare av särskilt kön. Vad skiljer det från att neka behandling pga någons sexuella läggning, ursprung etc. (Även om jag vet att det inte helt går att likställa pga olika maktpositioner men hur ska vi göra gränsdragningen?). Sen så är det ju så att man alltid har rätt att neka behandling/undersökning, men med risken att få vänta längre.
2. Jag har hört många säga ”en man vet inte hur det känns att genomgå gynekologisk undersökning och därför vill jag inte träffa en manlig gynekolog”. Detta tycker jag är lite knepigt… vi kräver ju inte av en ortoped/fysioterapeut att ha haft diskbråck innan hen utför en undersökning och behandlar/ger råd kring detta. Vi kräver inte av en kirurg att ha erfarit en blindtarmsinflammation innan hen opererar etc… man kan vara kompetent och kunnig och beskriva symtom och vad som förväntas utan att själv ha genomgått det. Varför skulle det inte också gälla gynekologiska besvär?
3. Min sambo är snart färdig läkare och har ett stort intresse för främst obstetrik men i samma specialistområde ingår även gynekologi. Han är verkligen inne på att specialisera sig just inom detta. Men eftersom han är fullt medveten om (och absolut förstår och respekterar) att många kvinnor nekar manliga gynekologer så tvekar han. Vad jag vill ha sagt med detta är att det är synd att vi kan gå miste om intresserade och kompetenta obstetriker/gynekologer som skulle kunna hjälpa många. En kvinnlig gynekolog betyder ju inte alltid en bra gynekolog…
Vill bara avsluta med att säga: jag är så ledsen att läsa om alla obehagliga upplevelser och också poängtera att jag inte har erfarenhet av trauma och därför har all respekt för kvinnor som erfarit detta. Har full förståelse för er önskan att inte undersökas/behandlas av manliga gynekologer. Alla har rätt till en bra, trygg och säker vård.
Här tycker jag faktiskt att man ska kunna tacka nej till en man. Har blivit erbjuden att en manlig barnmorska skulle ta cellprov men tackade vänligt men bestämt nej till det, ingen som tyckte det var konstigt. Finna inga omständigheter, förutom om det skulle ske något akut som inte kan vänta, där jag skulle låta någon annan man än min sambo rota där. Det är alldeles för privat och jag tycker det är obehagligt även om en kvinna gör det.
Efter min förlossning (planerat snitt) så behövdes en gynundersökning då något satt sig för öppningen så inget avslag kom. Då var det tre st, 2 kvinnor och 1 man, som kom in. Jag sa då till att jag ville inte att mannen gör någon undersökning men att det gick bra om han stod bredvid och tittade. Han valde ändå att lämna rummet och min tolkning var att han gjorde det av hänsyn till mig men jag fick lite dåligt samvete efteråt (vilket jag inte ska ha) eftersom det ändå kändes ok att han stod bredvid.
Jag tycker även det är konstigt att en man ska kunna neka en kvinna ett planerat kejsarsnitt – han kommer aldrig kunna relatera till de känslor som en kvinna känner inför detta.
Håller med om att en manlig gynekolog faktiskt får räkna med att kvinnor inte vill blir undersökta av dem. Vid andra åkommor som inte rör könsorganen har jag inga problem med en man.
En kommentar som inte alls hör till inlägget men undrar och är orolig. Jag är tydligen olika stark i mitt knip på de olika sidorna i bäckenbotten. Kan man vara det utan att muskler skadats? 11 veckor efter förlossningen idag.
Jag har haft dålig erfarenhet både av manliga och kvinnliga gynekologer. Men när jag var yngre (51 år nu) vågade jag inte säga att jag hellre ville träffa en kvinna än en man. Jag ser det som en självklar rättighet som kvinna att få välja vem som skall undersöka ens kön. Man befinner sig i en extremt utlämnande situation och som manlig gynekolog får man acceptera patientens önskan.
Intressanta funderingar. Har endast stötta på manlig personal i samband med undersökning och bedömning inför planerad igångsättning med barn nummer 2, blev under 2v undersökt av 4 olika på spec-mvc/fl. För egen del gjorde det nog inte någon jätteskillnad i kön på den som undersökte och gjorde hinnsvepning, men kändes lite ”udda” med läkar-student (st?) som såg ut att vara knappt 25 vid ett av tillfällena. Även om det inte varit någon fråga för mig förstår jag att det blir laddat och intimt för många och bör vara ens egna val.
Efter förlossning med sugklocka, klipp och bristning så fick jag en infektion. Träffade först två manliga, dom hade ingen förståelse eller insikt om vad min kropp precis varit med om, var inte ens lite försiktiga när dom skulle undersöka, jag skrek och grät för det gjorde så ont. Dom kunde ha kännt försiktigt och snabbt konstaterat att jag inte hade fått nog med smärtlindring för att kunna undersökas. Fick träffa en kvinnlig och hon kände försiktigt, konstaterade för en tredje gång att jag behövde mer smärtlindring för att kunna bli undersökt och så blev det.
Har haft en manlig på efter kontrollerna och det har funkat bra. Men kommer aldrig mer acceptera manliga som är så oförsiktiga i sin undersökning då kommer jag att ryta ifrån och tala om för dem hur de ska bete sig.
Kände efteråt att manliga gyn borde vara krav på att dom måste vara med på x antal förlossningar för att få bättre sympati och förståelse för kvinnokroppen.
Det är i mitt tycke en självklarhet att som patient kunna välja bort läkare man inte vill bli undersökt eller behandlad av. Detta utan ifrågasättande från vårdpersonalen. Förutom vid akuta tillstånd då möjlighet kanske saknas, i så fall får man ju välja bort behandling. För att göra det lätt för sig kan man ju omboka online om man fått tid hos en läkare man inte önskar. I ”min” region kan man då se vilka lediga tider som finns och hos vilken läkare. Även om inte kön skrivs ut, så brukar ju namnet ge ledning.
Under den period som jag hade cellförändringar var jag uteslutande bokad hos manliga gynspecialister för uppföljning. Eftersom jag inte har något trauma eller tycker att det är genant var det absolut inget jag brydde mig om. Då vill jag helst komma till den som är kompetent och hänsynstagande! Men har man något obehag pga något man har varit med om tycker jag absolut att man ska få göra undantag. Vi vill ju inte att kvinnor låter bli att undersöka sig och cancer eller annat förblir oupptäckta.
Men bara att det känns pinsamt kanske är något man själv kan jobba med att sluta tycka? Kroppen borde inte vara pinsam.
Går emot strömmen här och tycker inte alls att det är ok att välja bort en vårdgivare på grund av kön.
Är själv läkare och ingen av mina patienter kräver att jag själv ska ha grnomgått sjukdomen jag behandlar eller undersökningen jag genomför. Har ej heller själv fött barn, skulle ni vara ok med att jag undersöker er efter er förlossning, jag som.uppenbarligen inte kan förstå vad ni gått igenom?
Argumentet att manliga gynekologer vet vad de ger dig in på och därför ska acceptera lite uppförsbacke skulle vi aldrig applicera på kvinnor i mansdominerade områden.
Ang tidigare trauman så ska man givetvis ha rätt att inte bli undersökt av den som utsatt en fär traumat men att lägga skulden på halva befolkningen är inte rinmigt. Betänk hur mycket sämre nivå vi får på våra gynekologer om vi redan från start exkludera hälften av alla begåvade intressenter.
Avslutningsvis har alla rätt till sina känslor, man kan inte rå för dom. Men när känslorna inte är rationella borde man jobba med dom istället för att kräva att omgivningen anpassar sig
Såg precis detta när jag googlade.
I 2 ÅR!!! har jag försökt att få en kvinnlig gynekolog inom regionen. Svaret är fortfarande nej. Trots jag kollat inom HELA regionen och även andra läkare försökt.
Varför då? Jo, jag har vart med om grova sexuella övergrepp och har inte ens gott på de vanliga cellproven då det inte finns något extra stöd att få. Frågat om jag iallafall kan få något lugnande så det går att försöka göra besöket till en bra upplevelse så det går bättre nästa gång. Svaret är fortfarande NEJ.
Jag tycker att det finns situationer då det är okej att be om ett visst kön på gynekologer. Men nej. Istället är det bättre att jag ska bryta ihop i min PTSD och vara totalt trasig långt framåt.
Jo, jag har och går till psykolog, men traumat är för stort när jag ska vara utelämnad. Vården är stenhård, vi har våra rutiner. I så fall får du gå privat. Eftersom jag blev ”sjukpensionär” innan 30 år pga flera sjukdomar, bla MS, finns inte pengar till det.
Jag antar att jag får fortsätta gå med smärtor och problem.