Eftervård, hysteriska kvinnor och en omstrukturering
När jag idag funderar över vad problemen i kvinnosjukvården är hamnar jag nu i dessa tre begrepp.
Vad är problemet med eftervården?
Att det saknas en tydlig organisation och struktur för eftervård utöver efterkontrollen hos barnmorskan! Att kvinnor föder barn, och sedan tycker man att den reproduktiva uppgiften är klappad och klar för den gången. Och kvinnan, som inte ansågs sjuk som gravid till att börja med, ska minsann inte komma dragandes med några besvär postpartum. Barnet är ju ute, nu ska hon vara en kompetent och glad mamma. Arbetsför när det väl är dags, kontinent nog för att var en glad motionär, och gärna sugen på sex en kvart efter att moderkakan slunkit ut.
Jag tänker att detta både är ett kulturellt och ett politiskt problem. Rent organisatoriskt äger ingen frågan. Mödravården har inte uppdrag att ta hand om kvinnors ohälsa postpartum på det sättet. Gynekologer på stan har minst sagt bristfälliga kunskaper om muskelskador i bäckenbotten och de funktionsnedsättningar som kan drabba kvinnor. Svaret “men det ser så fint och normalt ut” är inte ett okej svar, när en kvinna söker för en funktionsnedsättning.
Mödravårdens uppdrag
Mödravårdens uppdrag är att stödja processen under graviditeten, stärka det friska och förebygga och lindra ohälsa under graviditet och förlossning. Det finns, om jag förstått det rätt, inte ens i deras uppdrag egentligen att ta hand om omfattande ohälsa efteråt. Och det här är ju en rest från det förflutna, tänker jag. Från en tid när man inte fattade att defektläkta muskelskador efter en vaginal förlossning kan behöva sys om, eller kräva långsiktig fysioterapeutisk behandling. Eller från en tid när man inte fattade att en bukoperation som ett kejsarsnitt är, kan klassas som ungefär vilken annan operation som helst. En operation som man inte bara *vips* blir återställd ifrån bara för att operationen också innebar att det var ett barn som lämnade en livmoder.
Hysteriska kvinnor
En del av problemen med kvinnosjukvården är fortfarande att kvinnor inte anses vara adekvata. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att det här exemplet som jag lånar av en förlossningsskadad medsyster:
Jag hade gått till gynekologen då jag lider av inkontinens, tyngdkänsla och oförmåga att tömma tarmen. Sittandes mellan benen på mig säger gynekologen ” ja, fast jag kan inte alls förstår varför du upplever att du har besvär, det ser så fint ut. Man får faktiskt räkna med att underlivet ser lite annorlunda ut efter att man fött barn“. I journalen skrev hon sedan ”jag får intrycket av att en stor del av patientens identitet kretsar kring den upplevda förlossningsskadan”. Jag sökte inte för utseendeproblem, jag sökte för fysiska funktionsproblem. Det kändes ungefär som att bilmekanikern skulle säga att bilen är fin i lacken när jag lämnat in den för att den inte startar.
Hur svårt ska det vara att lyssna?
Alltså, det är extremt få människor som söker vård för att få en utseendebedömning. Vare sig av underliv, postpreggomagar eller annat. Hur kan det komma sig att så många vårdare ha så mycket knäck i lurarna att de inte förstår att vi söker för funktionsbesvär? Kvinnor är inte icke-adekvata hysteriska känslovarelser som bara bryr sig om utseende. Newsflash!
Varför så lite information?
Bristen på kompetens är fortfarande markant på sina håll. Jag vet en kvinna som sökte vård efter en sfinkerskada som inte läkt riktigt bra, som till enda svar efter en bedömning var att hon skulle undvika att lyfta tungt. HUR kan det vara ett okej svar att ge till en tjugofemårig kvinna? Men grejen är att det måste finns kompetent personal som också har tid att gräva vidare lite. Vad vill hon använda kroppen till? Hur stark är hon i bäckenbotten? Hur stark kan hon bli? Sitter musklerna där de ska? Svaret på frågan är varför kvinnor får så lite information efter förlossningen handlar både om kompetens, tid och resurser. Och här vill ju jag hävda att fysioterapeuter kan sitta inne med många av svaren. Ge oss tid och resurser inom kvinnosjukvården, så lovar jag att det här blir bättre!
Omstrukturering
Vettiga och bra vårdgivare har under flera år överbelastats och det framgår med all tydlighet att resurserna inte finnas överallt och att det som finns inte räcker till. Det har till och med blivit så att de bästa klinikerna i landet på att ta hand om kvinnor med bäckenbottendysfunktioner straffats när vårdgarantin inte kan hållas. På grund av ett galet patientinflöde till de tappra själar som kämpar på, på det fåtal fantastiska bäckenbotten-specialist-enheter som finns i vårt land. Jag upplever det nu som att i är lite i ett limbo. Specialistklinikerna försöker med alla medel tvinga andra att också plocka upp stafettpinnen för att hjälpa kvinnor med bäckenbottenrelaterad ohälsa. Belastningen på dem som är bra är orimlig. Just nu hamnar många kvinnor i kläm i väntan på att fler kliniker ska steppa upp och fram, med kompetens och intresse. Jag förstår processen, men den är tuff.
Politik?
Jag kan tänka mig att sjukvården i stort kommer bli en valfråga framöver.Den väcker så mycket känslor och engagerar både kvinnor och män. Och även om jag såklart unnar förlossningsvården alla förbättringar i världen så tror jag att det är några andra saker som lika angeläget behövs:
- Attitydförändring. Ett paradigmskifte på hur vården ser på kvinnors hälsa.
- Eftervård som följer kvinnan fram till så god hälsa som bara är möjligt. Alltså någon faktiskt får uppdraget att följa kvinnor även efter förlossning
- Att fler kvinnokliniker tvingas ta hand om kvinnors problem efter förlossningar PÅ RIKTIGT, med kompetens och intresse.
Ja du, det låter som en dröm. Verkligen. Vi har dock inte ens personal för att täcka jourerna, kliniken haltar fram med hjälp av en armé av stafettläkare som byts ut varje vecka, medan vi ordinarie kämpar med allt som ska göras och som bara klaras med kontinuitet och engagerade medarbetare på plats. Alla, inom alla yrkeskategorier, gör sitt allra yttersta för att hålla skutan flytande. Det behövs resurser inom precis alla områden av vår specialitet, och med resurser menar jag i första hand inte pengar. Jag skulle vilja att man gör en rejäl översyn av den offentliga sjukvården och varför kompetenta, högpresterande individer flyr från den och istället väljer ett kringflackande liv som hyrpersonal. Så kanske man kan förändra saker och ting från grunden, och ge oss arbetsron och arbetsglädjen åter.
Nu vet jag inte vilken verksamhet du jobbar inom och vilken “vår specialitet” du menar. Håller med dina tankar om sjukvårdens behov av översyn och omorganisation, tänker rätt mycket i likhet med Zarembas artikelserie i DN för några år sedan. Men oavsett organisatioriska problem så finns det attitydproblem inom kvinnosjukvården och de är inte små.
Läkare på mellanstor kvinnoklinik med personalbrist. Vi har eldsjälar, ofta yngre kollegor som valt gyn för att de verkligen vill göra skillnad, som startat upp mottagningar för t ex bäckenbotten, reproduktion och endometrios. De beskriver samtliga att de snabbt överväldigas av antalet patienter och det stora behovet, utan tillräckligt stöd av andra kollegor med specialkunskaper (de existerar helt enkelt inte) och kanske utan tillräckligt med tid avsatt. Det är ledsamt att se. Jag hoppas på ljusning.
Som utländsk mamma som har fött två barn i Sverige kan jag säga att min eftervård har varit mycket annorlunda i jämförelse. Efter ett akut KS (första barn) fick jag inte ens en vaginal undersökning hos min dåvarande BM och blev förvånad när en annan BM vid provtagning undrade om jag hade fått en. För mig som kvinna saknas det tydlig info vad som ska hända i eftervården, vad som är okej och rimlig att förvänta sig, när jag ska och kan söka vård. Mitt andra barn föddes vaginalt med en komplicerad andra grads bristning. Nu efter tre månader skulle jag gärna vilja ha möjlighet att träffa gyn eller BM igen för att ställa frågor som jag efter 6 veckor inte hade, t.ex.
I Tyskland är det t.ex. standard att en fysioterapeut träffar kvinnan efter en förlossning och går genom övningar mm. Mycket fint tycker jag!
Jag bad om en undersökning för att jag upplevde att jag hade ett bakre framfall. Fick då livmodern undersökt och den såg fin ut. Vore spännande om de gjorde likadant med resten av kroppen. Söker man för ont i höger hand så undersöker de vänster osv…