Forskning om smärta och genus

Forskarkalendern: Magmuskeldelning - BakingBabies

Hej!

Jag heter Anke Samulowitz. Min forskning handlar om långvarig smärta och genus, hur stereotypa föreställningar om kvinnor och män med smärta påverkar vilket bemötande och vilken behandling de får av hälso- och sjukvården.


Fotograf är Frank Palm

Jag är sjukgymnast, psykolog och regionutvecklare på Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen. På vårt kunskapscentrum arbetar vi bland annat med verksamhetsutveckling. Vi stödjer verksamheter i hälso- och sjukvården så att de kan bedriva en mer jämlik vård. Jag är också doktorand, på halvtid, på Göteborgs universitet, avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa. Det är fantastiskt att jag får använda mina olika kompetenser i ett och samma forskningsområde. Och det bästa av allt är att jag kan koppla ihop forskning och verksamhetsutveckling.

Långvarig smärta är vanlig och berör många

Cirka var femte person i Sverige lider av långvarig smärta. Varje gång jag berättar om min forskning, det kan vara på jobbet, en fest eller en konferens, delar människor med sig av sina egna eller sina närståendes erfarenheter. De vanligaste berättelserna handlar om kvinnor som inte blivit tagna på allvar när de har sökt hälso- och sjukvård. Och när jag talar med personal säger många att en av deras svåraste utmaningar är att behandla patienter med långvarig smärta. Vad är det som händer i patientmötet? Varför blir det så lätt så fel?

Smärta syns inte

Smärta är en subjektiv upplevelse. Den syns inte och den kan inte mätas genom provtagning eller röntgen. Hur patienten beskriver smärtan och hur personalen uppfattar den beskrivningen påverkar vilket bemötande och vilken behandling patienten får. Och normer, föreställningar om hur kvinnor och män är och hur de hanterar sin smärta spelar roll. Dessa normer finns i samhället och i hälso- och sjukvården.

”Brave men” and “emotional women”…

I en litteraturöversikt har jag undersökt hur kvinnor och män med smärta beskrivs i vetenskapliga artiklar. Vi kunde se tydliga könsstereotypa mönster. Exempelvis beskrevs kvinnor som emotionella och män förväntades bita ihop. Kvinnor förväntades söka orsaken till smärtan inom sig själva och lära sig att anpassa sitt liv, med arbete, hem, hushåll och barn, till sin smärta. Män förväntades hitta orsak och bot till smärtan utanför sig själva och att prioritera arbete och fritid.

Det är några av alla mönster vi har kunnat se. Ibland överensstämmer de med verkligheten, ibland gör de inte det. Hälso- och sjukvården (och alla andra) kan förstärka normer genom att utgå ifrån att det är si eller så kvinnor och män är. Men vi kan också vara öppna för att alla inte passar in i den stereotypa bilden. Både kvinnor och män kan vara emotionella och kan bita ihop. Det är kanske mannen som har bäst nytta av medicinsk yoga och det är kanske kvinnan som behöver prioritera fotbollsträningen. Personal i hälso- och sjukvården kan göra mycket för jämlikheten genom att ställa mer öppna frågor och genom att bli mer medvetna om sina egna grundantaganden.

Om du vill läsa mer, länk till artikeln ”Brave men” and ”emotional women” (…)

Från forskning till verksamhetsutveckling

På Kunskapscentrum för jämlik vård tog vi fram ett verktyg, ”Smärtkuben”, med hjälp av resultaten från översiktsartikeln, en intervjustudie med patienter och erfaren personal. Smärtkuben är en pappkub som på varje sida tar upp vanliga stereotypa föreställningar om kvinnor och män med smärta. Smärtkuben ska locka till eftertanke och diskussion och vänder sig främst till personal och universitetsstudenter. Men vi har också visat den för personer som lever med smärta och som känt igen sig i de olika teman.

Om du vill läsa mer, länk till ”Smärtkuben”

Det handlar inte bara om genus

När jag diskuterar Smärtkuben med personal får jag ibland frågan – men hur är det med de som inte identifierar sig som kvinna eller man? Är det inte viktigare att diskutera kultur? Eller ålder? Jag behövde avgränsa min avhandling och valde genus. Men vi kan och borde ”normspana” om mycket mer. Vi människor brukar göra oss en bild av de vi möter, utifrån deras ålder, sexuella läggning, hur de ser ut, var de är födda, hur mycket pengar de har och så vidare. Det är mänskligt. Det är oundvikligt. Men att bli medveten om det och att våga ifrågasätta sina egna antaganden, det är det som gör skillnad!

Vad händer framöver?

Jag kommer att fortsätta min forskning med en enkätstudie som riktar sig till kvinnor och män med smärta som fått behandling på vårdcentralen. Bland annat kommer jag att undersöka om vardagsaktiviteter som tagits upp under läkarbesöket följer könsstereotypa mönster. Jag kommer också att undersöka vilken betydelse förtroende för läkaren har (och betydelsen av att känna sig som en trovärdig patient) när det gäller olika reaktioner på smärta som tidigare beskrivits som typiska för kvinnor.

Avslutningsvis…

Varje människa upplever smärta på sitt eget sätt. Om du känner smärta så finns den, oavsett hur du blir bemött!

Det är hälso- och sjukvårdens ansvar att göra vården jämlik. Men vi kan alla hjälpas åt att ifrågasätta stereotypa föreställningar om kvinnor och män och mycket mer. Att börja normspana är ett första steg.   

Previous

Next

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.