Mitt jobb under pandemin

Hur har det varit att jobba som fysio under pandemin?

Följarfråga

Min berättelse

Jag vill inte göra gällande att min upplevelse är överensstämmande med verkligheten för andra fysioterapeuter. Men här får ni min berättelse om att jobba som fysio under pandemin.

2020 blev inte som planerat

När jag skriver det här inlägget är det ganska exakt ett år sedan vi insåg att Covid var en pandemi och att det skulle komma att påverka oss i Sverige. Jag ser tillbaka på januari och februari 2020 och minns den pirrande glädjen av tillförsikt inför året. Jag hade så många roliga föreläsningar bokade, jag hade en trygg vardag med patientarbetet utöver det. Allt kändes bra och tryggt, även om 2020 skulle bli mitt första hela år som egenföretagare.

Tom kalender

Så kom sportlovet och smittspridningen tog fart. Jag kunde se i realtid hur min webbtidbok tömdes på bokningar. Mina barn blev sjuka och fick en långvarig hosta och vi höll dem hemma i flera veckor och hade hemskolning. Jag fick mejl på mejl med besked om inställda föreläsningar för både vår och höst. För första gången insåg jag en stor fördel med att vara anställd: Man har en viss tryggad inkomst, även när det skiter sig. (Jag har enskilt firma och inte aktiebolag, så jag kunde heller inte ta del av något av de tidigare stödpaketen för småföretagare).

Videobesök och utomhusbesök

 Jag minns inte exakt, men sen gick det ganska fort så vi fick möjlighet att erbjuda patienter videobesök. Hela våren höll jag mig också ute en dag i veckan, och erbjöd mina patienter att träna utomhus istället för inne i patientgymmet. Med videobesök, utomhusbesök och ett gäng modiga patienter som kom på fysiska besök hankade vi oss fram under våren.

Oplanerad paus

Sommaren kom, och jag insåg att det vettigaste efter omständigheterna var att vara ledig mycket. Waldo gick inte på förskola, Joseph var föräldraledig. Vi gav skolbarnen ledigt nästan hela sommarlovet och jag jobbade bara så att jag kunde täcka min hyra på kliniken och andra utgifter, men försökte annars njuta lite av den oplanerade pausen.

Falsk trygg start på hösten

När hösten började kändes det som att vi, jag och resten av Sverige vaggats in i en falsk trygghet? Patienterna kom tillbaka, även på fysiska besök och inomhus! Jag hade nästan inga videobesök och det kändes nästan som vanligt där i augusti och september. Vi spritade av allt möjligt (och omöjligt), höll avstånd och glest i gymmet mellan patienterna och la våra scheman så att vi inte skulle trängas i personalrummet. I skuggan av covid, med nya rutiner, men ändå – en ganska vanlig jobbvardag.

Pang – andra vågen

Sen kom hösten och höstlovet. Och PANG så la sig covidmörkret över oss alla igen, känns det inte så? Omställningen till fler och fler videobesök blev ganska direkt. Jag valde att inte ställa om till utomhusbesök, jag hatar att frysa så innerligt. I november fick vi påbud om att börja jobba i munskydd eller visir. I efterhand känns det nästan naivt att vi alla jobbade utan ”skydd” så länge? Jag och min kollega Emma fick en student i december. Det är jättekul att ha student. Men åh vad bökigt det är under en pandemi. När man knappt vill ses fysiskt, absolut inte vill trängas och många patienter är obekväma redan som det är. Flera raster fick vi be henne, eller själva, gå ut på en promenad bara för att vi inte skulle vara för många i personalrummet.

Munskydd och visir

I samma veva kom påbudet att vi nu skulle jobba med både munskydd och visir. Munskyddet var inte särskilt svårt att acceptera, man blir lite flåsig och det innebär ju en del extra hygienrutiner kring påtagning osv. Men det är ändå okej. Visir däremot.  Det är som att jobba med en lampskärm på huvudet. Folk hör knappt vad man säger, ibland glänser det så man knappt ser saker utanför visiret. Överhuvudtaget ger det ett väldigt distanserat intryck, men både munskydd och visir känns det väldigt svårt att vara inlyssnande och liksom personlig. Jag har hittat ett sätt att sätta fast visiret med en gummisnodd i håret (har alltid håret i knut när jag jobbar). Innan jag kom på det hände det exempelvis att jag tappade visiret PÅ en patient när jag gjorde en väldigt ingående inspektion av en analöppning. Det går liksom inte att rädda upp en sån situation. Huga.

Överhuvudtaget, visar man övningar och böjer sig hastigt framåt eller bakåt så flyger visiret ibland av (trots gummisnodden i håret). Det är himla bökigt och ganska ofta känner jag mig som en hund med sån där tratt på huvudet.  

Nytt år 2021

När januari och februari kom ökade också förkylningarna ute bland skolor och förskolor. Jag har haft oändliga mängder videobesök med VAB:ande patienter. Jag själv har också VAB:at en del. Det är svårt att få till en regelbunden rehab för många, och det är också svårt när många inte vill resa med kollektivtrafik. Vi har rutiner nu, både jag och patienterna kan gången, känns det som. Men det är ICKE OPTIMALT. Vi ses när vi kan, har videobesök när vi måste och tar pauser när omständigheterna kräver det. Jag skulle tro att vårdskulden vad gäller rehab kommer vara enorm när pandemin lägger sig, även inom mitt område. Och då har vi ju en ENORM arbetsbelastning redan innan, på grund av att vi är så få inom min nisch.

Förskonad i stort

Inom min nisch är vi ändå skonade från den värsta ”covid-effekten”. Jag har kollegor som är specialister inom lungmedicin och äldres hälsa. Tidigt under pandemin hade de ju exakt inget att göra, eftersom deras respektive patientgrupper var så pass mycket riskgrupp att de knappt gick hemifrån. Lungmedicin-kollegan har ju nu snarare fått ett uppsving med post-covidfallen.

Jag vet att som vårdpersonal är jag väldigt skonad ändå. Har aldrig varit i stormens öga. Jag vet kollegor som jobbar med bäckenbottenpatienter i vanliga fall som blev förflyttade till covid-avdelningar. Och SÅKLART har alla (inom alla professioner) som jobbat mer inom akutsjukvården under pandemin haft så väldigt, väldigt mycket tuffare än vad vi i periferin haft. Läs inte alls den här berättelsen som ett klago-inlägg! Jag är väldigt tacksam över mycket.

Chock och rädsla

Under våren 2020 var min känsla mer chock. ”Vad är det som händer?”. Under hösten 2020 blev jag faktiskt mer rädd för egen del. Att träffa minst en ny människa varje timme under en pandemi när man helst inte ska träffa några alls känns ju inte optimalt. Då började också berättelserna om unga personer med långtidscovid komma närmare. Från att mest ha tänkt att sjukdomen var jobbig för äldre blev den liksom otäck även för personer i min ålder. Ett tag önskade jag nästan att vi skulle få besked om att stänga (enligt mitt avtal är vi ålagda att fortsätta att bedriva vård tills vi får besked om annat). På så sätt känns ju visir och munskydd som en hjälp, lite trygghet ger det i alla fall.

Det är inte över än

Det känns som att den här historien inte är slut än! Men berätta, hur har det varit för dig under pandemin?