Fysioterapeutens personliga faktorer

Med jämna mellanrum träffar jag en grupp fysioterapeuter som jag handleder för att bli specialister inom mitt område. Sist vi sågs kom vi att diskutera det här med relationen mellan fysioterapeut och patient, och hur den kan påverkas av fysioterapeutens personlighet och personliga attribut.

Jag tror att jag skrivit tidigare om fördomar om fysioterapeuter .

Alla tror att fysioterapeuter är obarmhärligt käcka, dömande mot tjocka och är friskusar som använder fotriktiga skor, tighta jeans, märkesregnjackor och ergonomiska ryggsäckar.

De senare ÄR verkligen en sanning. Vartannat år har vi en stor fysioterapeutisk kongress, och åker man dit så kan man tydligt se i närområdet vilka som är fysioterapeuter och ska till kongressen, och vilka som är “vanliga människor” som bara råkar passera samma plats.

Det där med obarmhärtigt käcka och dömande är en tristare fördom, som förstås också är sann i vissa fall men långt ifrån alla.

Det vi diskuterade, jag och mina kollegor som jag handleder, är andra sorters egenskaper och attribut.

Hur påverkar det dig som patient om din fysioterapeut är väldigt smal, tjock eller väldigt vältränad? Påverkar det dig om hen har ärr från skärsår på armarna?

Inom min nisch- kommer du ha högre förtroende för någons kompetens om hon själv har varit gravid eller fött barn?

Det sista där måste vi diskutera!

Skulle du ha mindre förtroende för din rygg-läkare ifall hen själv inte haft ett diskbråck? Eller för din distrikssköterska ifall hon inte lidit av exakt samma åkomma som dig? Måste din fysioterapeut också ha haft en meniskskada, om det är det du behandlas för? Varför tror en del att fysioterapeuten är mindre yrkeskompetent för att hen inte själv varit gravid, om dina besvär är graviditets- eller förlossningsrelaterade?

Kommer fysioterapeutens “likeability” spela roll för din rehab?

Min kollega tog ett exempel. Hon ska visa en övning – och utför den perfekt och visar att hon själv är jättestark. Eller – hon visar en övning, du ser själva principen över hur den ska utföras – men ni kan också konstatera att övningen är tung och svår. Behöver du att din fysioterapeut på alla plan är ett föredöme, eller fungerar det att hon visar sig mänsklig?

Nu är ju inte styrka eller teknik i övningar avgörande för någons “likeability”. Berätta gärna om egna exempel där det ändå spelar roll.

Min egen tanke här är:

Jag kommer ORIMLIGT kunna vara bra på allt som mina patienter är bra på. Blir regelbundet imponerad över styrka och teknik hos patienter som genomför övningar som jag aldrig kommer komma i närheten av. Jag träffar väl ungefär 200 patienter per år – om min träningsgrad ska matcha deras gemensamma behöver jag sluta blogga och lägga all min tid på att träna.

Fysioterapeutens personlighet eller attribut som hinder eller fördelar

Berätta OERHÖRT gärna om dina tankar, som patient eller som vårdgivare. Jag tror att sådana här saker behöver lyftas mycket, mycket mer.

Vi behöver också alla vara öppna för och medvetna om att saker påverkar relationen mellan vårdgivare och patient, och allt handlar inte om kompetens.

Previous

Next

9 Comments

  • Jag tänker att det i er yrkesgrupp är viktigt att ni inte dömer eller bestämmer vad som är lätt/svårt eller bra/dåligt och drar alla över en kam. Jag har haft fysioterapeuter som behandlats för samma besvär för mig, det har kunnat vara både positivt och negativt! Såklart positivt utifrån att de vet vad jag går igenom, men också negativt då de inte sällan haft en förutbestämd åsikt om huruvida en övning/rörelse eller progression är tung/lätt eller bra/dålig – i stället för att ta reda på hur det faktiskt upplevs för mig! Jag tänker inte att det är väsentligt att någon genomgått samma sak, jag förväntar mig dock att de är kompetenta nog att försöka sätta sig in i hur jag har det utifrån vad jag beskriver/visar. Slutligen måste jag nog erkänna det fördomsfulla i mig som nog faktiskt vill att ni ska vara mer åt det tränande och fotriktigt funktionsklädda hållet än utseendefixerade och superpiffade!

  • Jag tänker att man får vända på frågan. Vad är det som gör att personen faktiskt ska känna sig trygg och bekväm med sin fysio? Vilka fördomar har man kring sin patient? Hur kan jag få patienten att känna sig trygg trots att jag kan DENNA övning bättre? Hur gör jag så att hen känner att den inte är helt inkompetent? Hur visar jag mig mänsklig? Hur undviker jag en översittarattityd att “Jag vet bäst” och istället visar “aha, du har svårigheter här, det har jag kompetens inom!”.

    Jag tror att vi kommer längst genom att inte försöka förändra andra utan att ligga på samma plan och dela med sig.

    Och självklart ska vi lyfta vår kompetens men behöver vi lyfta oss till skyarna så vi tappar fotfästet?

    • Vill du ge exempel på hur du menar?
      Håller helt med att det är suuuperviktigt att förmedla både trygghet och en känsla av att patienten är den allra mest kompetenta på att leva i sin kropp och göra saker med in kropp.

    • Vid första anblick kanske jag hade brytt mig om fysioterapeuten fött barn själv eller inte, just för att det ger en inblick. Men nu idag kan jag också tänka att det även kan innebära att man inte har inblick just för att vi alla läker så olika fort. Oavsett om jag lagt vikt vid det så hade det inte spelat någon roll sedan när vi börjat “jobba ihop” så länge personen är kompetent.
      Jag upplever dock att de fysio jag haft har fokuserat mest på knip. Jag skulle önska att fler jobbade med att bygga upp hela kroppen (inte för att jag önskar utan för att det är en bra approach att avlasta bb på sikt), även med teori och vikten av jobba med buktryck, tänka på belastning som helhet och inte bara träning osv (lite av allt som finns på denna bloggen). En sak som jag skulle önska att alla fick son fråga då man börjar gå hos fysioterapeut är att fundera på vilka moment i vardagen som ger ökade symptom för just den patienten så att denne börjar självreflektera ocb på så sätt hjälpa sig själv. Mitt absolut värsta är att bli irriterad/arg då jag står och lagar mat (det är värre än träning, bära tungt osv) det tog säkert nästan 1år innan jag kom på det själv-men det hade besparat mig så mycket lidande att komma på det tidigare!
      Sedan min skada 2017 så upplever jag att det som hjälpt mig mest är denna blogg för att få ett bra tänk och kunna hjälpa mig själv, men det hade gått minst dubbelt så fort att komma hit om det kommit direkt från fysion!

  • Oj detta kan jag skriva en hel uppsats om bara ur mitt eget perspektiv och erfarenheter.

    Om fysion behöver ha varit gravid eller ej, jag har ju gått hos en man som är en av få som jag fått förtroende för. Kan det hänga ihop med att sjukvården inte direkt signalerar att man fattar graviditet öht just nu? Det funkar fint med 1/3 barnmorska när man ska föda, många problem anses ”normala” och i mitt fall tog det väldigt lång tid att upptäcka det som inte var normalt (och då var det typ försent) + att mycket inte går att behandla pga forskning inte prioriterats pga ”det går över” och ”vi vet inte varför det blir såhär”. Jag blev överväldigad över att graviditet och förlossning skiljde sig så otroligt från vad man ”hört” att det ska vara, från sjukvården (”det är ingen sjukdom” ok men det känns som en och hade jag inte varit gravid hade symtomen tolkats som sjukdom). Men en behandlare som själv haft en tuff graviditet/förlossning vet man iaf att ngn sorts förståelse finns. Såklart kan förståelsen finnas även hos andra och deg som för mig gör skillnaden är om behandlaren förklarar i ord att hen förstår, både upplevelsen och det som ska behandlas.

    Ett exempel: Klämkäck fysio säger aha har du bäckensmärta som inte gått över, då ska du promenera löjligt korta promenader och styrketräna armar och ben. Totalt ologiskt utan förklaring. Men om fysion förklarar att promenerandet handlar om att bygga upp bindväven och syresätta för att den ska kunna läka blir det ju logiskt. Och som du lärt mig, att stora, ”friska” kroppsdelar kan tränas hårdare och ”få med sig” mindre och svagare muskler på köpet, att det får igång muskeltillväxten, det ökar ju motivationen väldigt att rehabträna kroppsdelar jag inte upplever mig ha problem med.

    En klämkäck och urstark som inte förklarar avfärdar jag nog som att hen inte förstår mig och utgår från att jag funkar ”normalt” eftersom hen själv verkar göra det. I mitt fall fick jag först efter 20 år hos olika fysios veta att jag tränat hårdare än min kropp pallar och det är en del av problemet. Och då har jag ”bara” följt råden jag fått, inte på något vis hårdtränat på egen hand.

    Sammanfattningsvis är nog ändå nördighet på just mina problem väldigt mycket viktigare än egen erfarenhet och fysik. Sen kan en fysios egen resa från riktigt risig till ok fungerande nog göra att jag känner starkare band till min fysio och det motiverar. Men förklaringar och förståelse är viktigast för mig.

  • Så himla spännande diskussion! Jag är ung & kvinna och har valt att jobba inom barnverksamhet som fysioterapeut. Jag är inte än en förälder. Ibland får jag frågan om jag har egna barn – då är jag transparent och öppen med att jag inte har det, dock tas det emot olika. Jag försöker alltid påpeka att jag är Barnets allierade och ser till dens behov och inte föräldrarnas, även om det ofta inom mitt fält är lika viktigt. Jag brottas ofta mentalt med hur föräldrarnas fördomar gentemot min kompetens kommer spilla över på barnet. Men, jag kan bara stå lugn och trygg i min yrkesroll och försöka visa det genom att balansera mellan ödmjuk utbildning och att ”ta barnets parti”. Det är liksom extra mångfacetterad bild när en ung icke-mamma fysio ska behandla ett barn med föräldrar som har erfarenheter som jag inte har, men å andra sidan har de inte min kompetens. Det är svårt att bemöta! För många föräldrar kan, även om de i all välmening vill barnets bästa, faktiskt vara hindrande faktorer för förändringar.

    Om föräldrarna uttrycker minsta oro kring mig som icke-förälder så har jag nu landat i att: alla är olika och behöver således olika stöd. Ibland är det bättre att inte ”konfrontera” utan bara hänvisa till annan kollega eller annan profession

    Däremot så finns det många exempel på där jag lyckats bli bryggan mellan barnets förväntningar och föräldrarnas förhoppningar – och det är det finaste resultatet jag kan uppnå. För helt plötsligt har jag inte bara nått min patient utan omgivningen som kan bli en positiv spiral ur vad-det-än-nu-må-va. Det är viktigt att ha i åtanke att vi i slutändan alla är individer som gemensamt ska uppnå ett mål, och vad vi har med oss kommer spela roll men olikheter är inte = dåligt. Men finns mycket tabu om vad man får säga & tycka, speciellt i dessa maktpositioner som vårdgivare – patient innebär. Även inom kåren kan vi som inte ha barn ”ses ner på” – även om det är sällan. Nyttigt att reflektera kring ofta!

  • Hej!
    Jag har träffat fysioterapeut för enstaka besvär. I alla fallen har jag uppskattat när de sett mig som en helhet. För mig har det varit mycket mitt mentala mående kopplat med de fysiska problemen och att då få frågan och bli erbjuden hjälp även för samtal har jag uppskattat. Även om jag tackat nej så har jag blivit sedd för alla mina olika delar av livet. Till skillnad från från andra yrkesroller inom primärvården som troligen inte haft tid.

    Jag har uppskattat när fysioterapeut berättat att ”den frågan har jag inte erfarenhet om men du kan få träffa en av mina kollegor som jag tror kan mer om just det”. Eller ” det verkar inte ge någon effekt för dig dom här behandlingarna. Nu har vi provat allt jag kan och vet kring detta. Jag ska ordna så du får träffa någon av mina kollegor ” eller ” jag håller på att lära mig mer om detta. Om du tycker det är ok så följer jag gärna med dig till en annan fysioterapeut på en annan vårdcentral som handleder mig i just detta”. Eftersom jag själv är sjuksköterska kanske jag kan förstå att ni inte kan allt. Kanske är det lättare för er att uttrycka era tankar till någon som har en yrkesroll som ni också samarbetar med. Tex har jag fått kommentaren ” såhär detaljerat berättar jag inte för alla men eftersom du är sjuksköterska så kanske du vill veta”. Och det har jag iaf velat.

  • Som nyexaminerad fysioterapeut tyckte jag det var så skönt när det kom patienter med problem/skador som jag själv haft/har och gjort rehab för då jag föreställde mig veta vad de går igenom och hur ett bra upplägg kan vara, samt att jag inte behövde plugga på som en dåre före och efter besöket med prestationsångest. Nu några år senare ser jag det snarare som något som försvårar då jag lägger egna värderingar och känslor som patienten kanske inte alls relaterar till (trots att jag verkligen försöker låta bli).

  • Intressant inlägg! Jag arbetar själv som fysioterapeut på en avdelning med främst geriatriska patienter (ortopedi, inremedicin och neurologi). Kan ju inte svara på frågan från patientsynvinkel men måste säga att jag upplever stor skillnad i respekt/förtroende man får av patienterna och anhöriga om jag jämför när jag var 25 och nu vid 30. Vid 25 kunde jag bli ifrågasatt för att jag var och ung och arbetade inom primärvården och blev ibland tvungen att lyfta fram att jag tidigare arbetat på ett sjukhus inom specialsjukvården för att bli pålyssnad. Någonting som händer väldigt sällan idag. Svårt att säga om de beror på att jag blivit äldre eller om man helt enkelt ”utstrålar” mer självsäkerhet. För jag har ju trots allt mer erfarenhet och fortbildningar än för 5 år sedan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.