Jag har under december och januari läst den holländsk-amerikanske psykiatriprofessorn Bessel van der Kolks bok “Kroppen håller räkningen : hjärna, sinne och kropp vid läkning efter psykiskt trauma” som kom ut på svenska förra året. Författaren är medicinskt ansvarig vid The Trauma Center i Bostad och en av världens främsta traumaforskaren. Kroppen håller räkningen (The body keeps the score) kom ut på engelska 2014 och har varit en bestseller sedan dess.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare läst en så hype:ad bok som denna, faktiskt. Jag har bara läst positiva recensioner och även positiva rekommendationer från bekanta. Om jag hade höga förväntningar? Svar ja. Om jag tyckte att boken motsvarade mina förväntningar? Svar nej.
Lite pinsamt att inte tycka om boken
Jag tycker inte att den här boken var särskilt bra. Jag tycker nästan att det är pinsamt att skriva det, för det känns nästan som att det säger mer om mig än om boken. Kanske är jag bara en ointellektuell och icke psykologiskt insatt person som inte ska uttala mig om boken?
Gedigen grund
Det här är en bok om trauma, om posttraumatisk stress och om en rad olika diagnoser och tillstånd som kan följa på fysiska trauman. “Kroppen håller räkningen” har en gedigen bakgrundsdel med information om hur traumatisk stress är förknippad med funktionella och kemiska förändringar i hjärnan, i det limbiska systemet och hjärnstammen. Läsaren får en genomgång av amygdala, hippocampus och prefrontala cortex och hur neuropsykiatriska reaktioner i allra högsta grad är fysiska.
Hela bokens punchline är att kroppen håller räkningen, att fysiska och psykiska trauman liksom sparas fysiskt i kropp och hjärna. Amygdala blir hyperaktiv och utlöser en frisättning av stresshormoner som försämras hippocampus funktion, vilket för att traumatiska minnen hålls levande och förblir aktiva. En inaktivering av hjärnans prefrontala cortex och ett misslyckande av att upprätthålla ett balanserat stresshormonsystem ger upphov till känslor av panik och upprördhet hos individer med PTSD. Denna del av boken är informativ, men inte direkt lättläst.
Fortsättningen med behandlingsberättelser
De delar av boken som mer handlar om terapiformer och behandlingsalternativ är… skrytiga. Jag hade förväntat mig mycket mer information om vilka behandlingsformer som finns, hur man gör och deras respektive för- och nackdelar. När jag läst 400 sidor i en bok om trauma trodde jag nog att jag skulle vara uppdaterad i en rad olika behandlingsalternativ. Jag hade ingen som helst ambition eller förväntan att själv kunna börja med någon slags traumaterapi såklart. Men jag trodde att jag skulle kunna få en karta uppmålad för mig där jag kunde peka på eller vägleda patienter i någon riktning. Visst, boken innehåller en rad beskrivningar av olika terapier. Men det känns med som en samling nästan religiösa vittnesbörd om hur nästan mirakulöst en del patienter blivit hjälpta, bara författaren hittade rätt metod för rätt patient.
Inte så relevant för mig som läsare
Från “Kroppen håller räkningen” tar jag med mig en fördjupad kunskap om EMDR och lite mer på fötterna vad gäller yoga, mindfullness och andra mer mentala terapiformer med fysiskt förankrade tillvägagångssätt. Men övriga terapiformer som beskrivs är alltför vagt beskrivna eller för långt ifrån vad som finns inom svensk sjukvård för att vara relevanta för mig som läsare.
Positiva reaktioner
Jag läser positiva recensioner där både vårdgivare och patienter läst boken med stor behållning. Jag kan förstå varför, delvis. Den är inspirerande. Hade jag själv varit psykolog eller psykiatriker hade jag kanske sett hela boken som ett inspirationstal. Jag förstår också att om man känner sig udda och ensam med trauman så kan det vara läkande att läsa om bokens alla exempelpatienter, som en slags insikt i hur vanligt det är ändå.
Onödigt många och onödigt grafiska beskrivningar av övergrepp
Boken innehåller många patientberättelser, varav en hel del är rätt ruskiga. Det är två huvudsakliga spår vad gäller patientexemplen – krigsveteraner och kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Beskrivningarna, framför allt av de kvinnliga patientfallen, är rätt målande. I sociala medier hade dessa beskrivningar inte kunnat skrivas utan att föregås av omfattande triggervarningar. Men här är det vålds- och övergreppsbeskrivningar i en bok om trauma, som jag vet att många patienter själva läser.
Jag skulle nog under inga omständigheter rekommendera boken till en patient som jag vet att blivit utsatt för övergrepp, faktiskt. Författaren hade kunnat komma till ungefär samma poäng i texten, utan att beskriva dessa traumatiska berättelser så detaljerat. Du bör inte läsa den här boken om du lider av obehandlad PTSD. Den är för vårdgivare i första hand.
Bokrecension Kroppen håller räkningen
Traumatisering innebär att kraftfulla minnen av traumat är ständigt levande inom den drabbade personen. Fysiska reaktioner på dessa minnen är vanliga och flashbacks innebär att individen får återuppleva traumat. Medan normala minnen bleknar eller försvinner är traumatiska minnen levande och oföränderliga. Genom olika sorters traumaterapi kan man acceptera, hantera och återhämta sig från sina traumatiska upplevelser.
Boken är en omfattande samling av kliniska anekdoter. De första förklarande kapitlen om hjärnan och dess funktioner är bra, men sedan tycker jag inte riktigt att författaren sedan återkopplar på ett begripligt sätt till hur allting hänger samman och hur de olika terapimetoderna ska fungera. Jag upplever också många av anekdoterna som väldigt självgoda beskrivningar om hur nyskapande författaren själv varit i sitt patientarbete.
Berätta gärna!
Har du läst boken? Vad tyckte du? Dela gärna med dig av dina tankar och erfarenheter.
Tack!! Jag har försökt läsa den men alla mina stresssymtom kom igång så jag lade undan den. Vad fint du beskriver, då tror jag att jag ska vänta lite till med den 🙂
Som erfaren yogalärare och snart färdigutbildad fysioterapeut älskade jag boken! Jag tycker den mycket väl beskriver vikten av ”bottom-up”-behandling för patienter med PTSD.
Pingback: kväll över bråviken | jag bor här