Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Lästips: Vulvodynia – understanding the role of pain-related behavior

Lästips: Vulvodynia – understanding the role of pain-related behavior

I början av året postade jag på instagram och frågade om ni läsare ville att jag skulle skriva inlägg om de böcker jag just då höll på att läsa.

Nu har jag skrivit inlägg om:

Och nu har turen kommit till en avhandling av Linnéa Engman som heter “Vulvodynia – understanding the role of pain-related behavior“. Det här är ju alltså en avhandling och inte en populärvetenskaplig bok, så därför blir det här inte en recension. Utan jag tänkte bara skriva lite av vad jag tar med mig från läsningen.

Intro till ämnet

Provocerad vulvodyni innebär smärta i vulva eller vagina vid tryck, beröring eller penetration. Det påverkar många kvinnor och även deras partners. Orsaken till smärtan är mångfaktoriell och i vissa fall okänd, men en känd riskfaktor är bland annat upprepade svampinfektioner, hormonella preventivmedel och bäckenbottendysfunktion med flera. Smärtan inverkar inte bara på samlivet utan även familjeplanering och relationen i stort. Kvinnor som lever med smärtan har ofta också depression, ångest och lägre livskvalitet än andra (liknande som vid andra långvariga smärttillstånd). Trots detta är det bara 60 % som söker hjälp. Över tid har upp till en tredjedel av de drabbade kvar sina besvär medan ungefär två tredjedelar får minskade besvär. De aktuella studierna handlar alltså om beteenden som är förknippade med provocerad vulvodyni.

Katastroftänkande om smärta

Att katastroftänka kring smärta, att ha ett undvikandebeteende eller tvärt om att bara stå ut med smärtan är alla betenderelaterade saker som kan höra ihop med utvecklingen och bibehållande av ett långvarigt smärttillstånd. Katastroftänkande kring smärta definieras (fritt översatt) som en överdriven negativ mental uppfattning som sker under faktiska eller förväntade smärtsamma upplevelser. Individer med provocerad vulvodyni har högre nivåer av katastroftänkande kring smärta jämfört med andra och detta är kopplat till en ökning av smärta och en försämrad sexuell funktion.

Undvikandebeteende

Att undvika sexuella situationer och relationer är en strategi för dem som lever med smärta vid sex, men är ett fenomen som inte är väl utforskat. De som undviker sex och vaginal sexuell penetration har i större utsträckning negativa tankar om just penetrerande sex än andra.

Att bara stå ut

Att bara stå ut, trots smärtan, är vanligt hos individer med provocerad vulvodyni. 50-68 % fortsätter med att ha vaginal sexuell penetration trots att det gör ont. Detta kan leda till en negativ spiral med nedsatt upphetsning och lust, nedsatt lubrikation och också öka på smärtan. Men att fortsätta med vaginal sexuell penetration, trots smärta, kan komma med andra fördelar så som att minska risken för skam och skuld, rädsla att förlora sin partner och så vidare.

Linneas studier

Studierna hade fyra specifika syften (fritt översatt och lite förenklat!):

  1. Undersöka kopplingen mellan undvikande- och uthållighetsbeteende och katastroftänkande och smärta.
  2. Undersöka undvikande- och stå ut-beteende kan förutsäga sexuell funktion över tid, utöver den påverkan smärta har på sexuell funktion i sig.
  3. Undersöka undvikande- och stå ut-beteende på individnivå för att få information om potentiella beteendemönster.
  4. Undersöka effekten av kbt-gruppbehandling med partnerinvolvering på kvinnans smärta.

Vad lär jag mig av detta?

Studiernas slutsatser är ungefär så här:

Undvikandebeteende verkar vara en faktor som förbinder katastroftänkande och smärta. Man tror alltså att när katastroftänkande om smärta leder till ett undvikandebeteende kan detta i sig leda till ökad smärta över tid. Undvikandebeteende, oberoende av kvinnans smärtupplevelse, kan förutspå signifikant nedsatt sexuell funktion efter fem månader. Att målinriktat arbeta med att förändra beteenden som hör ihop med smärtan kan vara en möjlighet att påverka smärtan till det bättre.

Ett intressant fynd i studierna är att kvinnor som hade stå-ut-beteenden mer än undvikande-beteenden oftare hade mer gynnsamma resultat.

Hur kan jag använda det här?

Det här är information som behöver användas finkänsligt tänker jag. I värsta fall kan informationen ligga till grund för att uppmana individer som har ont vid sexuell penetration att stå ut och fortsätta, för att det verkar vara en lösning. Så hoppas och tror jag verkligen inte att de här studieresultaten ska användas. Däremot tror jag mycket på “tankens och inställningens makt”. Exempelvis så här: Jag föreställer mig att sex ska göra ont, jag blir därmed nervös och stressad, och då spänner sig bäckenbotten. En spänd bäckenbotten ökar risken att penetration gör ont – och min föreställning har då blivit en “självuppfyllande profetia”.

För mig blir slutsatsen att jag och patienter i större utsträckning kan utforska inställningar, tankar och attityder kring sex. Och som alltid är min slutsats: Patienter med långvariga smärttillstånd behöver ofta team-behandling. Fysio, psykolog och läkare.

Linnea – om du läser detta får du gärna rätta mig och fylla i viktiga saker som jag kan ha missat!

2 kommentarer till “Lästips: Vulvodynia – understanding the role of pain-related behavior”

  1. Hej!

    Jag hade vulvodyni men som jag aldrig sökte för. Förstod nog inte hur någon skulle kunna hjälpa. Jag löste det genom att inte använda tampong och vara den som styrde vid penetrerande sex. Vid min första förlossning fick jag en olidlig smärta som ingen förstod men som jag genom samtal med en barnmorska efteråt kom fram till var vulvodyni. Det underliga var att smärta helt! försvann efter min första vaginala förlossning med den starka smärtan.

    1. Vad skönt at höra att det blivit bra för dig! Det kan vara så att det räcker med den permanenta utsträckningen som bäckenbotten får efter en vaginal förlossning, för att smärtan ska försvinna. Det kan förstås också vara en blandning av andra, psykologiska faktorer. Oavsett: det är väldigt, väldigt bra och positivt när det händer och jag är glad för din skull.

      Ibland används det som ett argument, “smärtan kommer försvinna när du föder barn” redan i förväg, och det vänder jag mig kraftigt emot. 87 % av nyförlösta har smärta vid sex året efter förlossningen och besvär som fanns tidigare kommer inte “automagiskt” försvinna hos alla. Jag gläds med dig och alla andra som upplever det alltså. Vill alltså bara poängtera för andra som läser här: vaginala förlossningar är inte alltid en lösning för samlagssmärta, även om det ibland marknadsförs som det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *