
Jag har läst boken ”Kvinnors styrka – Vad jag lärt mig av kampen på det sexuella våldets frontlinjer” av den världsberömde läkaren och människorättsaktivisten Denis Mukwege. Boken släpptes den 15 augusti och jag har gråtit på ungefär varje uppslag. Av ilska, av rördhet, av glädje, av frustration. Det är en oerhört fängslande och gripande bok. Boken kan delvis sägas vara en självbiografi, för den följer Denis liv från det att han föds och växer upp och genom hela karriären fram tills nu. Samtidigt är det väldigt lite Denis som står i centrum i boken. Det jag bär med mig från läsningen är historierna från de kvinnor vars historier han lyfter fram. Genom boken lyfter Mukwege fram individuella fall och deras livsöden. Förutom Mukweges livsberättelse och korta inhopp i hans patienters berättelser ger boken också läsaren vidare resonemang – om kolonialism, om politik, om feminism, om våld och vad som behöver göras för att minska det sexuella våldet. Allt skrivet med en oerhörd insikt i frågorna från ett globalt perspektiv och med en otroligt ödmjuk berättarröst.
Naturligtvis ligger en del av fokus på det fasansfulla sexuella våld som skett och sker i den Demokratiska Republiken Kongo, Mukweges hemland. Men genom historiska och politiska resonemang görs det tydligt att skeenden som kriget i Kongo är oskiljaktiga från den västerländska kolonialhistorien och även de patriarkala strukturer som finns i västvärlden även idag.
Boken inkluderar även tankar om hur man i framtiden kan bygga mer inkluderande och balanserade samhällen. Mukwege nämner både ”positiv maskulinitet” och att fler män måste gå med i kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Han lyfter också fram att när kvinnor blir ekonomiska och politiska beslutsfattare i större utsträckning gynnas både företagande och samhället.
Andra saker som jag fastnar för i boken är Mukweges sätt att lågmält föra en diskussion och lyfta fram diverse svåra frågor, utan att för den sakens skull mena på att han själv har svaret™.
Han diskuterar ensamheten i att vara man som jobbar för kvinnors hälsa, och hur det både gör honom till ett hot och till någon som hyllas kanske extra, just för att han är man. Han tar upp frågan om benämningen – den som utsatts för sexuellt våld, ska hon kallas patient, offer eller överlevare? De olika begreppen signalerar olika saker. Jag älskar att han reflekterat över allt sånt.
Meningen ”män som inte kan gråta är ofta de farligaste” är en av de meningar som bor kvar hos mig efter läsningen. Jag uppskattar också tydligheten i hur Mukwege ständigt lyfter fram och ger perspektiv, lokalt och globalt. Kongo och västvärlden. Författaren gör en tankeväckande jämförelse i hur världen hade reagerat om det varit män som varit utsatta för det sexuella våldet.
”Det är otänkbart att det inte skulle uppfattas som en skandal. Det skulle bli demonstrationer på gatorna. Politikerna skulle försöka överträffa varandra med löften om at ”statuera exempel” med de skyldiga, hårdare straff och extra resurser till utbildning och utredningar. Tidningarna skulle driva kampanjer med maning till handling… De omfattande sexuella förbrytelserna mot kvinnor över hela världen är en skandal – inte en inbillad sådan”.
Jag ska inte sticka under stolen med att den här boken var oerhört jobbig att läsa. En vanlig roman läser jag på en dag, den här boken tog mig några veckor att ta mig igenom. Jag behövde pausa, andas, gråta och ta nya tag. Läsningen är tuff, tung och engagerande. Och samtidigt, nu när jag avslutat läsningen så känns det som att boken gått i dur. Som helhet känns boken upplyftande och jag vill rekommendera den till många. Allra helst män som skulle behöva en grundkurs i feminism.
Något som jag däremot inte alls uppskattar i den svenska utgåvan är det 38 sidor (!!) långa förordet skriven av Magda Gad. Hon är fascinerande och kompetent på många sätt, men jag tycker inte alls att hennes inledning gör boken rättvisa. Mukwege beskriver våldet mot kvinnor med en oerhörd respekt och integritet, Gad dundrar in med en journalists mer brutala återgivning. Skillnaden på ton och takt i de respektive texterna skär sig, även om jag kan förstå behovet av det mer journalistiska angreppssättet i andra sammanhang. Texten är onödigt lång och onödigt brutal.
I slutet av den svenska utgåvan finns en beskrivning av den svenska kopplingen till Mukweges viktiga arbete, genom Läkarmissionen. Om du köper boken bidrar du också mer 10 kronor till Läkarmissionen. Återkommande i Mukweges livsberättelse är just svenska personer och aktörer, och jag hade tyckt att det hade varit oerhört mycket mer passande om någon från Läkarmissionen eller någon svensk med relation till Denis Mukwege hade skrivit inledningen.
I övrigt är boken fantastiskt viktig och värd den stundtals tuffa läsningen.