Den som inte har fött kan omöjligen förstå
Jag vet redan när jag skriver rubriken att det inte är sant. Världen är full av empatiska människor med god förmåga att sätta sig in andras känslor och upplevelser. Och nu kommer jag skriva om födande, och det är ännu mer minerat. För det blir exkluderande, kanske. Och kanske mest menar jag: Män verkar inte förstå. Kvinnor är fostrade i empati och inkänning på HELT andra nivåer.
Men nu vill jag prata om förlossningstrauman och om existentiella rädslor, och där vill jag verkligen ändå säga: alla förstår inte. Kanske kan man överföra förståelse mellan olika trauman? Det kan absolut vara möjligt. Alla är födda och alla känner någon som har fött. Men ändå har vi inte riktigt språket och kulturen att prata om det här.
Nu ska jag ta mig ur träsket att försöka be om ursäkt för mitt generaliserande. Till saken.
Första avsnittet av House of Dragon
Jag har inte sett serien och är inte sugen heller. Ni är flera som har berättat för mig om det första avsnittet. Om jag fattat det rätt: I en scen ska drottningen föda och det blir komplikationer. Kungen har beslutsrätten och väljer att man ska göra ett kejarsnitt (trots att det kanske inte ens är uppfunnet på denna påhittade tid) och man vet att drottningen kommer dö. Man håller fast henne och börjar skära.
Den här scenen har väckt förlossningstrauman till liv hos många.
Och det verkar också som att de traumatiserade kvinnorna i många fall haft partners som inte alls sett det problematiska i scenen. Alltså jag kritiserar nu inte serien eller scenen som sådan. Jag vill bara diskutera det som händer inom oss i en sådan här situation. Den födande har levt i sitt livs största skräck, partnern var där och såg allt hända. Men ändå är det oftast bara den födande som bär traumat, och det verkar också som att partnern i många fall också inte alls fattar grejen. Två personer ser det här första avsnittet. För den ena är det som att marken öppnar sig till en avgrund och hon befinner sig i fritt fall. För den andre är det bara en kväll i soffan, som alla andra.
Jag pratar om inlevelseförmåga och hur man blir ensam i en tvåsamhet.
Om att partnern saknar insikter om något som skakat ens grundvalar och förändrat en ända in i det innersta. Vi kvinnor är fostrade i en kultur som ser allt genom manlig lins. Vi vet allt om att leva oss in i mäns trauman. Män är inte alls lika rustade att leva sig in i våra.
Det jag tänker på specifikt just nu är att det är så otroligt många kvinnor som möter sitt livs största rädslor i en förlossningssituation. I ett visst skede blir man hundra procent biologisk varelse som inser att hela poängen med ens existens är att föda fram det här barnet. I den sekunden är man inget värd själv och man vet att om jag dör för bebisen, så var det värt det.
Det är som att gå naken fram till ett stup, och man är helt ensam.
Även om man är två in i hela graviditeten, så i den där existentiella biologiska situationen så finns bara du och ditt öde. Även om det inte är nära döden fullkomligt så finns det kritiska moment när du tvingas till nya insikter om dig själv, eller din reaktion, som skakar om din självbild helt. Och på den grunden ska du nu bli förälder.
Sen kanske allting går bra.
Den där rädslan kanske bara fanns för en sekund, eller en minut. Eller en timme. Men insikten och förnimmelsen, den förändrar en i grunden. Man blir aldrig densamma igen.
En partner kanske säger tack.
Skriver en beundrande post i sociala medier. Ger en present och puffar till kuddar och hämtar vatten. De fixar och råddar. Tiden kommer och går, och sen har man själv lagt locket på om känslan. Man vill ju inte vara löjlig. Det gick ju bra, det går ju alltid bra. Man förminskar känslan för sig själv. Så hur ska partnern förstå?
Och sen bestämmer man sig kanske för att göra det igen.
För de är ju så fina, barnen. De är ju värda det. Och man bestämmer sig. Jag gör det igen, för hindras jag av känslan är jag bara en liten lort. Och man bär inom sig den klaustrofobiska känslan av att vi, födda just här och just i den här lilla strimman av historien, vi kan välja. Vi har ett val och vi har tillgång till vård. Den tacksamheten gör att det blir lättare. För andra, före oss och på andra platser har inte ett steg på reproduktiva vägen varit ett val.
Våra anmödrar har omsorgsfullt och enträget vävt den här trasmattan av rättigheter som vi går på.
Vi gör det igen, och vi gör det med ett ihopbitet allvar.
Jag tänker att partnerns oförstånd och brist på insikter delvis handlar om försvarsmekanismer. De vet också med logiskt tänkande att det finns en liten, men kalkylerad risk, att bli gravid och föda barn. Men vi som fött, vi som sett stupet framför oss, vi har känt på det på riktigt. Alla föräldrar skulle dö för sina barn, men hälften av oss har faktiskt smakat på det, ens innan vi träffat barnet. För en partner är den tanken förhoppningsvis bara teoretisk hela livet.
Det är så ofattbart ensamt att bära den här känslan ensam.
Och när man sitter där i en TV-soffa och inte är förberedd, då slås rädslan och traumat i ansiktet på en. Medan ens partner scrollar vidare i telefonen, med ett öga på TV:n. Till synes helt oberörd.
Varför, varför är det så svårt att sätta sig in i traumat att föda barn, ens när man står bredvid? Hur ska Gubbarna med Makt och Pengar någonsin inse vikten av att satsa på förlossningsvård då?
Kan vi inte kräva lite, lite mer empati av den manliga världen?
ÄR det för mycket begärt?
Tack J för tänkarhjälp!
Står och gungar vagnen och gråter. Precis så känns det. I 3,5 månad har jag varit hans mamma och ofta har jag slagits av tanken att moderskapet är en ensam plats. Han är det absolut största som hänt mig. Samtidigt sörjer jag hur förlossningen blev och det jag offrade. Jag var så arg när jag var gravid. Det var så orättvist, att jag i min heterosexuella relation offrade så mycket av allt som var jag . Min sambo sprang mil efter mil medan jag knappt orkade mig upp ur soffan. Sen kom förlossningen och den totala panik som uppstod när jag ringde på klockan och ingen kom. Under vårdbesök efter frågade personalen om jag haft en normal förlossning. Vad då normal? Visst slapp jag att förlossningen avslutades instrumentellt, men när jag såg mig själv i spegeln var jag inte mig själv längre. Kanske var jag inte sämre, det var bara på ett annat sätt. Jag kunde inte verbalisera det och min sambo förstod ändå inte, även om han sa att han gjorde det. Sen kunde han ta en löptur och pausa från allt medan jag satt i soffan, hög på oxytocin men öm överallt.
Och jag vet att det på papperet inte gått lång tid efter förlossningen, men om nätterna ligger jag redan nu och grubblar över en eventuell kommande graviditet. Jag vill så gärna, helst skulle jag vilja ha en bebis hela livet (minus sömnbrist och känslan av att ha blivit överkörd av en bulldozer). Vågar jag? Nu vet jag ju vad som väntar, innan visste jag ju inte riktigt vad jag gett mig in på. Nu vet jag precis, på gott och ont.
Än är jag inte på en plats där jag kan klappa mig själv på axeln, tänka att min kropp är fantastiskt som burit ett barn. Jag är fortfarande för ledsen, arg och rädd. Framför allt är jag ensam med alla de här känslorna som du ju så fint beskriver. Jag är tacksam för att du verbaliserar det jag själv funderat på det senaste året . Tack för att dina ord (och din blogg i stort, den har varit min klippa i stormen under dessa omtumlande månader!) och för att du får mig att känna mig mindre ensam. Kanske är det första gången sedan förlossningen jag känner att någon förstår.
Tack för ditt inlägg. Innan jag födde mitt första barn hade jag endast hört talas om post partum depression, aldrig läst något om förlossningstrauma. Nu 4 månader senare vet jag det mesta om mitt eget förlossningstrauma, min PTSD, KBT-terapin som jag fått kämpa för att få hjälp med, all okunskap och toxiska positiva käcka kommentarer från barnmorskor och andra som är ett rent helvetet att uppleva. Tiden med bebis som ska vara den finaste tiden i livet, blev istället till en sorg över att känna sig traumatiserad ignorerad förminskad och mötas av okunskap och stängda dörrar. Har aldrig känt mig så ensam misslyckad och ledsen på en och samma gång.
Tack för att du delar och ger fler kunskap om att man inte är ensam i denna situation. Mvh Johanna
Den här texten fick hela världen att gunga. Får nu sitta och hålla i mig i soffan. Svettas i händerna så telefonen glider.
Tack. Tack också till er som kommenterar.
Tack för ett väldigt fint formulerat inlägg. Jag har inte själv kunnat formulerat det bättre på de 3 år sedan jag var där vid avgrunden. Tänker att det du skrivit nu även kan vara ett verktyg, för oss som känner precis just det där som du beskriver, att använda för att visa våra partners. När våra egna ord inte riktigt räcker till. Tack!
Ja så fin och sårbar text!
För mig har det varit helande att föda fler barn. Min första förlossning var hemsk. Utdragen, uteblivna krystvärkar, stor barnmorska som gång på gång la sig på magen för att hjälpa till att trycka ut barnet. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Efteråt sa jag ”jag kommer aldrig mer att föda barn”.
Knappt fyra år senare gick jag i Aurora-samtal för att våga föda igen, ändå. Det gick lättare, snabbare, men jag trodde återigen att jag skulle dö på slutet just när huvudet var på väg ut. Obeskrivlig smärta (ingen epidural den här gången) men en stolthet i att jag klarade att krysta av egen kraft.
Det skulle sen inte bli fler barn var min tanke. Men sju år senare stod jag ändå inför att föda, igen. Nu 42 år fyllda och med skräckblandad förtjusning och en barnmorska i mödravården som av någon anledning bara ville skrämmas med skrönor om ”den kluriga trean” som man minsann inte alls kan förutspå hur den blir. Kanske var det nu jag faktiskt skulle dö?
Men. Mitt tredje barn föddes i raketfart och jag fattade inte ens att huvudet redan var ute förrän det berättades för mig. Jag hann inte få någon dödsrädsla, jag bara födde. Helt otroligt!
Jag bär alla mina förlossningar med mig. Jag minns rädslan och paniken och utsattheten. Men också triumfen. Och miraklet i att det faktiskt aldrig blir likadant, att varje förlossning är sitt eget äventyr. Nej, jag tror ingen som inte genomgått en förlossning riktigt kan förstå.
Håller med i allt du skriver. Förlossningen började med blödningar och sluttade med omedelbart snitt på grund av en moderkaka som börjat lossna. Allt gick bra och alla inblandande mådde (fysiskt) bra. Men det var fruktansvärt och en kort stund trodde jag att jag skulle dö.
Två gånger har jag fått mildare panikångestattacker hemma i tv-soffan – en scen i Exit där kvinnan börjar blöda och förlorar barnet och sen den scenen du nämner i House of the Dragon. En partner som är väldigt förstående på alla sätt, pausar och spolar förbi etc. Men det är tydligt att vi inte gick ifrån förlossningen med samma trauma.
Tack för att du sätter ord på något jag burit på i fyra år utan att alls kunna sätta ord på. Det växte och blev jättestort inför min andra förlossning förra sommaren och verkligen överväldigande efteråt. Det har varit så svårt att förklara och så tungt att bära ensam. Tack!
Tack för en fin text! De här sakerna är så svåra att verbalisera och du gör det så fint. Vill ännu tillägga att den där upplevelsen av att ha skakats och förändrats i grundvalarna också kan komma sig av en svår graviditet och en ännu svårare återhämtning. I mitt fall var födandet det finaste och mest kraftgivande i det hela, men skräcken att måsta återuppleva en lika invalidiserande graviditet och än mer skräcken för att aldrig återhämta mig ens från denna första i sig fina förlossning – det är nåt jag upplevt som väldigt ensamt och tungt att bära på. Priset för ett barn till känns för högt samtidigt som jag skulle önska mig ett till – om jag kände att kroppen klarade det. Tala om mindfuck. Har en fin empatisk man som säger sig förstå, men samtidigt tjuggar ju hans liv, jobb och fysiska hälsa på som förr. Den här skräcken över att förlora hälsan och kroppen och leva med permanent skada är inte nåt vi delar.
Åh, tack för ditt perspektiv! Jag känner verkligen igen mig. Min graviditet förändrade mina förutsättningar totalt och påverkar mig negativt fortfarande, 6 år senare. Jag har också känt det väldigt tungt att bära på. Jag vill inte vara utan mitt barn, men kan inte heller rakt av skriva under på att det är värt det – jag hade hellre sluppit denna upplevelse liksom.
Tack är rätt ord. Tack för att du sätter ord på viktig fråga för detta stora ögonblick, men också på en mer övergripande nivå.
Tack för inlägget! Kände igen mig så i texten. Tyckte hela graviditeten kändes som att ligga på rullbandet till flismaskinen för att i tusen bitar men att alla runt en sa ”men det kommer gå galant”. Graviditeterna kantades av hyperemesis i nio månader. Människor sa att ”ja men det är ju en begränsad tid”. När sa man någonsin så till någon med magsjuka? Eller influensa? ALDRIG! Så kom dagen då förlossningen satte igång eller snarare vaknade i en blodpöl. Barnet plockads ut omedelbart och allt gick under omständigheterna bra. Men jag gillar inte de förenklade bilderna omgivningen prackar på en under graviditeten om att ”allt kommer gå så bra så” och ”hur fantastiskt det är att föda barn”.
Båda mina barn har kommit till världen friska tack och lov. Men jag bär med mig en känsla av att ha varit nära döden två gånger. Jag kan inte ens se förlossningsscener på film längre utan att börja gråta.
Nej det är inte för mycket begärt med empati från män! Jag fick beviljat snitt och slapp den där paniken och rädslan för att dö men när jag läser din text får jag ändå en stark känsla i kroppen av hur upplevelsen skulle kunna kännas . Jag tror inte att den enbart handlar om att jag burit ett barn i min kropp, jag är bara precis som du skriver fostrad att leva mig in i andas situation. Det är ju fullständigt bedrövligt att män generellt inte behöver lära sig det.
Helt enastående text! Precis så känns det. Helt jävla ensamt vid stupet. Ska jag verkligen offra mig själv helt och hållet? Men ja, har gjort det två ggr…och det har gått bra. Men känslan förblir min egen för resten av mitt liv.
Det som jag slogs av i scenen är just den totala avsaknad av värde för föderskan. Problematiken med samtycke är urgammalt. Tänker att scenen visar att det är ungefär så det går till när klipp eller sugklocka läggs utan samtycke (och i många fall utan bedövning) anno 2022. Vidrigt, obarmhärtigt och fullständigt omänskligt.