
Etik och informerat samtycke i förlossningsvården
Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.
*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.
Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.

Tack för ett välskrivet och viktigt inlägg!
Har funderat en del på temat (som också diskuterats av wildmatrecens, en amerikansk forskare i bäckenbottenhälsa, här på instan).
Jag hade själv en fin förlossing som jag upplevde mig vara i ”kontroll” över. Blev inte pressad till ingrepp, mediciner, etc. utan fick föda på sjukhus i egen ro med man och doula. Allt väl så långt.
Men efter att återhämtningen inte riktigt hände och jag ett år senare diagnosticerades med ensidig levatorskada, har jag funderat mycket på att det faktiskt inte alls talas om risken med bristningar på förhand. Inte av den kommunala vården, och inte bland doulas eller den privata sektorn av förlossningsförberedelse heller. Förenklat verkar den kommunala sidan vara för sjukhus och mediciner, medan den privata är uppslukad av ett ”föda omedikaliserat är naturligt = kroppen är gjord för det” tänkesätt, och det är problematiskt tycker jag! Kroppen kan ju gå sönder trots en fin omedikaliserad förlossningsupplevelse.ä, som i mitt fall.
Jag skulle med stor sannolikhet ha valt lika även med mer information om riskerna. Men det finns mindre saker jag kanske skulle ha gjort olika under förlossningen, typ ställningar, som kanske kunde ha gjort skadan mindre, eller kanske inte. Hur som helst skulle jag så här i efterhand ha viljat ha väldigt mycket mer neutral saklig information om riskerna med vaginal förlossnig och vad man kan göra för att undvika dom.
Så tack för detta inlägg!
Exakt så känner jag med! Verkligen! Jag fick verkligen inte sanningen av vården, känner att risker förminskades extremt mycket och de var bara det man frågade om också, annat fick man inte någon info om( levator eller att det inte alls är ovanligt att man måste operera om och i sådant fall måsta vänta minst över ett år, att de absolut inte är ovanligt att ha kvarvarande besvär efter en grad 2 bristning, att stödet ofta blir sämre mellan slida och ändtarm. Att bäckenbotten lixom sänks, att framfall är en grej, att de händer. Att vissa känner av denna sänkning/ försvagning mer än andra och vilka grader. Tror det hade varit väldigt mycket lättare under och efter förlossning om man hade haft mer information innan. Istället avrådd från att läsa på nätet. Tänker mycket kring de att man ofta blir rådd att åka hem, vilken ställning man Födde i också. Fick välja om jag skulle vara kvar eller inte, men blev ändå rådd att åka hem och dusha osv att de skulle vara bättre( inget om att de kan störa hela förloppet). Blev avrådd pal samtidigt kände jag att min kropp hade velat de, att jag känt mig tryggare så än halvt liggande på rygg. Fick under första förlossning inga förslag på vad jag kunde prova istället.. bara epiudral som jag i brevet skrivt att jag absolut inte ville ha. En bm som sprang in och ut hela tiden, noll lugn och trygghet.
Men tänker att de kan va så bra på sjukhus också om man får rätt stöd som vid andra förlossningen, mjuka lyhörda och peppande på rätt sätt och var med hela tiden. Dock kvarvarande bristnings-skador s
Den första spontana tanken jag får är att hade vården bejakat samtycke och fri vilja i större utsträckning än de gör så hade kanske antalet hemmafödslar och vilda födslar minskat? Jag tror att en stor anledning till att gravida vill föda på en så trygg och ostörd plats som möjligt är för att det finns en oro kring hur bemötandet på sjukhus sker.
Min första förlossning började med ett övergrepp då jag blev hotad med att jag inte fick vara kvar på förlossningen ifall jag inte gick med på en vaginal undersökning för att se hur öppen jag var. Jag har vulvodyni och en av de viktigaste punkterna i mitt förlossningsbrev var att jag absolut inte ville ha en VU ifall det inte var absolut nödvändigt och i så fall med klart och tydligt samtycke från mig. När jag blev bemött med aggression, irritation och hot som ledde till övergrepp förändrades hela min födsel till något negativt. Jag kände mig otrygg på ett sätt som jag aldrig kom helt över. Jag fick dessutom förlossningsskador som påverkar mitt liv något oerhört starkt där jag 1,5 år efter förlossningen fortfarande är sjukskriven på heltid.
Detta är anledningen till att jag är rädd för en andra vaginal förlossning. Ska jag föda vaginalt igen känner jag att jag måste göra det mer på mina villkor & då är en hemmaförlossning det som känns tryggast rent emotionellt. Men största sannolikheten är att min rädsla för vaginal förlossning aldrig kommer ner till en nivå där jag vågar ta den risken igen. Så då är kejsarsnitt det som känns tryggare, även fast det var min största rädsla förra förlossningen.
Summan av detta menar jag är att jag förstår önskan och viljan att föda utanför sjukvården men hade det funnits en större trygghet kring individanpassad förlossningsvård så kanske det hade sett annorlunda ut?
Tack för ett oerhört starkt och viktigt inlägg Jag brinner för dessa frågor efter min svåra förlossning och jag tycker det är så oerhört viktigt att diskutera informerat samtycke.
Tack för att du skriver om ämnet. Det här nyanserade, icke dömande och faktabaserade förhållningssättet till förlossningssätt önskar jag att fler i vårdpersonalen kunde ta efter. Hade jag mötts av detta längs vägen till planerat snitt, istället för den kränkande och utdragna resa det blev, hade jag mått mycket bättre under den processen.
Spännande sammanfattning i ämnet. I ett berömt rättsfall i UK där ett barn blev svårt skadat efter en vaginal förlossning där kvinnan inte fått information om alternativet snitt trots stort barn och kortväxt kvinna. Supreme court (3:e instans) dömde till kvinnans fördel och konstaterade att vaginal förlossning är en intervention precis som snitt!! Info om risker med båda förlossningssätt ska ges och kvinnan ska därefter fatta beslut om sin förlossning på basen av sina värderingar av risker och önskemål Montgomery v Lanarkshire. Så ska vi jobba i svensk förlossningsvård också.
Jag är själv vårdpersonal och hade hyfsad koll på hur en förlossning gick till, fått närvara både vid förlossningar som gått mycket bra och en som gick helt åt helvete och slutade på operation och sedan med mamman på IVA. Inte för att någon gjort något fel, men en kombination av begynnande havandeskapsförgiftning och en oväntat svår förlossning. Hade inte förlossningsvård, operation och IVA funnits så hade den mamman inte överlevt. Fysiskt gick det bra i efterförloppet även om mamman var skärrad och ledsen, vilket är helt begripligt, och det sattes in stödinsatser för det.
Så jag tänkte att jag hade koll, även om informationen från MVC och profylaxkurser var bristfällig och bagatelliserande. Inför min förlossning var jag helt orädd, och övertygad om att de skulle ta hand om mig under förlossningen, och – om något gick fel – efter förlossningen. Verkligheten blev inte så. Någonstans längs vägen hade jag velat få veta sanningen: ”vi ändrar inte förlossningssätt ens när det är avvikande bjudning med uppenbara risker för skador på modern, och när de väl uppstått skiter vi i att undersöka eller sy dem, och när vi väl konstaterar dem tycker vi att mammans livskvalitet är helt oväsentlig.” Vad finns det för etik i att på morgonronden skryta över ”titta vad duktiga vi är, vi fick ut ett barn trots den här ovanliga bjudningen!” när mamman sedan ska ha men för livet? Och vad finns det för etik i att upptäcka en sådan bjudning under förlossning och bara kvittra ”det är ingen fara, vi kör på!” istället för att informera mamman om den rådande riskbilden?
Rätt övervakade förlossningar gör mycket för att övervaka barnets välbefinnande och rädda barnet vid hotande skada. Men när ska förlossningsvården börja bry sig om att värna mammans framtida hälsa? Det finns ju ingen vinst för barnet att ha en trasig mor, och ingen vinst för samhällsekonomin att en söndertrasad mamma söker för besvär och får operation efter operation som bara delvis löser problemen, och som långsiktigt kommer behöva göras om pga att det inte håller för tidens tand och åldrandet. Då är övergång till halvakut snitt bättre för att skona mammans livskvalite, barnets chans till en fungerande förälder, och samhällsekonomin.
Ibland vet vi inte. Även barn med perfekt läge och storlek där saker verkar flyta på bra kan orsaka stora bristningar som inte gått att förespå. Men ibland VET vi. Barnet är stort, barnet ligger fel, mamman är liten eller äldre. Då VET vi att det finns risker. Vissa är relativa, andra absoluta. Dessa informeras inte alltid om, och det tas inte heller alltid någon hänsyn till dessa i val eller rekommendation av förlossningssätt. Vad finns det för etik i att nonchalera kända risker, att spela med någons liv och hälsa?
Jag är inte någon förespråkare för kejsarsnitt överlag. Det finns risker med kejsarsnitt, inklusive kortsiktiga och långsiktiga risker för barnets hälsa avseende initial andningsstörning och svårt att komma igång, sedan diabetes, autoimmuna sjukdomar, allergier, och astma. Vi vet nog inte riktigt vad vi gör med barnets utveckling när vi snittar istället för förlöser vaginalt. Men jag anser att, av etiska skäl, bör även mammans långsiktiga hälsa finnas med i bilden när det finns uppenbara risker att hon kan ta skada. Och hon bör av samma etiska skäl informeras om dessa risker. Vårdpersonal har om inte annat en informationsplikt, och den brister nästan lika uppenbart som uppföljningen av förlossningsskador.
Wow, exakt så! Jag har länge funderat på när man ska börja ta i beaktan de samhällsekonomiska effekterna och påverkningarna på hela familjer, som följer av söndertrasade underliv, påföljande depressioner, trauma, operationsbehov osv. Man måste börja se målsättningen friskt barn OCH frisk mor, inte bara fixera på att barn ska klämmas ut vaginalt till varje pris. Tyvärr har vården stora attitydproblem med detta. Jag fick en djup grad 2 då mitt klipp sprack vidare isamband med att man rev ut min unge med 38cm huvudomkrets (vilket de visste på förhand fr ul att hen hade) med sugklocka på 2 drag från +1nivå (på indikation svaga värkar, barnet mådde bra), blev felsydd (av överläkare med 20 års erfarenhet och framfallskirurgi som expertområde), jag fick troligen ett vaginalhematom inom 1 vecka som aldrig uppdagades trots att jag sökte hjälp pga outhärdliga smärtor. Fick ändå höra på BB att slidan har så bra läkkött och att återhämtningen är ju såå mycket bättre efter vaginalt jft med snitt. Jag kan lova att jag var i oerhört mycket bättre skick efter mitt akuta snitt 2 år tidigare. Jag har aldrig i mitt liv haft så ont och varit så hjälplös som jag var de första 2 veckorna efter vaginalt. Snittet och rekonstruktiv bb-kirurgi var båda peanuts i jämförelse.
Min uppfattning är att gravida kvinnor inte alltid uppfattas kunna ha fri vilja eller att det är nödvändigt med samtycke inom förlossningsvården. Under min sista förlossning så satt min son fast i cervix, han kunde inte sjunka ner. ”Läkaren” beslutade efter 8 h att sätta klocka. Jag sa nej, du får inte. Hon gjorde det ändå. I samtal senare med henne och hennes handledare så menade de att de inte behöver be om samtycke. Jag antar att de menar att jag kan antas samtycka till vård i o m att jag befinner mig på sjukhuset. Jag hävdar ju dock att dels så är det en sak att anta att samtycke finns och en annan att gå emot ett uttalat nej. Så, ja. Det finns en del jobb kvar att göra inom förlossningsvården gällande etik, informerat samtycke och samtycke överlag.
Håller helt med! Jag blev inte utsatt för något så stort och uppenbart vid min förlossning, men det var ändå så oerhört tydligt att ”kulturen” var att inte bry sig om samtycke. Jag var hela tiden inne i mig själv men helt kommunicerbar mellan värkarna, men ändå skulle bm ”känna hur stramt det är i mellangården” utan att fråga eller förvarna. Ctg-dosorna bad jag undersköterskan hjälpa mig att ta av då jag inte ville ha dem längre och fick kommentaren ”mm…vi får se vad barnmorskan säger om det..” och massa andra sådana där smågrejer. Smågrejer absolut, men det blev väldigt tydligt hur man såg på min autonomi….