(Bakgrundshistoria för er som inte känner oss. Joseph är halvsvensk, halvlankes och bodde på Sri Lanka fram tills att han var tolv år gammal. Vi har inte varit här sedan före pandemin, men annars brukar vi försöka inbilla oss att vi åker vartannat år. Men i praktiken har det blivit mycket glesare. Sri Lanka är en ö i indiska oceanen strax nedanför Indien, har 28 grader ungefär året om. Det är fattigt och administrativt bökigt på jättemånga sätt, men det är också ett otroligt vackert land med fantastiskt trevliga människor. )
Jag tycker verkligen inte om att flyga. Veckorna inför en flygresa går jag och förbereder mig på att dö. Jag vet att det inte är logiskt eller rimligt, men rädslor är ju sällan varken logiska eller rimliga. Men jag älskar, älskar, älskar Sri Lanka. Så samma veckor som jag förbereder mig på att dö, så packar jag för resa. Packningen är enkel, man kan packa för sommarväder helt och hållet. Det är liksom inte som i Sverige, där det kan komma en värmebölja där dagarna blir stekheta men nätterna ändå blir kyliga. Här är det pålitligt, soligt och varmt så länge man inte åker hit mitt i monsunsäsongen. Då är det regn, men varmt.
Resan gick bra, som den ju gör. Och vi klev av planet rusigt trötta och glada i måndags morse efter cirka 18 timmar på resande fot. Värmen slog oss som en smocka, vi behövde genast kränga av oss tjocktröjorna som vi haft på planet. Vi såg solen gå upp medan vi väntade på bagaget, och tog sedan det sedvanliga varvet i ankomsthallen. Fixa simkort, ta ut kontanter, möta upp chaufför.
Den här gången var resan med chaufför dock kort, helt enkelt bara till en biluthyrning. Joseph har fixat så att han kan köra bil, och efter en stunds pappersarbete svängde vi ut i vänstertrafiken och Colombos myller. I städerna är det minst två fordon mer i rad än vad det finns filer på vägen, och omkörningarna görs med centimetersmarginaler. En kort stund senare svängde vi in på gatan där vårt första hotell fanns.
Ett underbart litet hotell. Från gatan såg ingenting ut för världen. Men på gården gömde sig en oas med pool, bord och stolar, 13 katter och två räddade hemlösa hundar. En av hundarna hade tre ben bara. I den trettiogradiga värmen var vi snabba med att hoppa i poolen. Och efter en stunds bad, fika och unospel på rummet gick vi ut och kikade på Negombo. Stadskärnan är en bit bort från stranden/hotellkvarteren och de senare är hopplöst turistiga. Den som reser till Sri Lanka och inte kommer längre än till Negombo har verkligen inte upplevt landet. Men fördelen är att det är en fantastisk strand bara 30 minuter från flygplatsen. Vi strosade runt och hade förberett barnen på att man sällan kan bada i havet vid stranden, eftersom det ofta är för höga vågor. Men just vår ankomstdag var det grön flagg och efter en stund hade vi gett med oss, barnen fick hoppa i med kläderna på. Det gör alla äkta lankeser ändå.
Barnen torkade på vägen hem, och efter ett ombyte gick vi ut på stan för att hitta lite mat. Nu var det middagsdags på Sri Lanka, lunchtid i Sverige. Vi kom till en restaurang, beställde mat och alla tre barnen somnade med huvudet på bordet innan maten kom in. Vi lyckades väcka dem, äta och ta oss hem. Och sen sov vi en 12 timmars lång natt, och vaknade till en toppenfrukost vid borden bredvid poolen.
Efter var tanken att vi skulle bege oss in till stan för att köpa sandaler åt barnen, men plötsligt började bilen krångla och en oönskad lampa tändes på instrumentpanelen. Joseph fick ringa till hyrfirman och vi blev dirigerade till en verkstad en bit bort. Där tog det sin lilla tid, såklart. Minuterna tickade och när det var en halvtimme kvar tills att vi skulle checka ut ur hotellet var bilen fortfarande inte lagad. När vi bad dem om hjälp att få tag i en tuktuk som kunde köra mig och barnen tillbaka till hotellet fick de istället fart, och bilen blev fixad på tjugo minuter.
Näst på tur var en tretimmars biltur norrut, och vi stannade flera gånger. Köpte sandaler och rambutan och bananer vid ett stånd vid vägen, åt lunch på en lokal restaurang. På Sri Lanka finns en sorts små och syrliga bananer som är min absoluta favorit. Resten av bilresan gick tack och lov händelselöst. När vi närmade oss nästa stopp stötte vi på ett intressant fenomen. Ena körbanan var täckt med något gult, kornig. På sina ställen låg kornen helt utspridda i ett tjock matta längs med ena körfältet. På andra ställen stod människor och sopade ihop de soltorkade kornen i högar. På andra ställen stod istället för högar stora säckar fyllda. Ris. Om ni undrar varför man ska tvätta riset innan man äter det…
Stället vi skulle sova på var spännande. Mitt ute i ingenstans stod det två tält på en betonggrund och med flätad kokosfiber som ett hydde-tak ovanför tältet. De två tälten hyrs ut till turister och emellan dem finns en mer riktig byggnad, men med typiska lankesiska halva väggar, från marken och upp till midjehöjd ungefär. Även här fanns snälla hundar och en trädgård som var toppen för barnen att leka i. Och en slags trädkoja, där vi tog vårt eftermiddagste med utsikten över kor, påfåglar och risfält.
Vi åt ris och curry inne i byggnaden, och gick sedan och la oss i vårt tält. Det var varmt, men förvånansvärt myggfritt. Utanför tältväggarna Sri Lankas alla nattljud – fåglar, kor, avlägsna bilar och bygdens hundar för ses för nattens slagsmål. Väckarklockan ringde klockan sex och fyrtiofem minuter senare satt vi på flaket på en safaribil och körde iväg. Solen gick upp och morgondimman lättade medan vi körde in i nationalparken Wilpattu. Vi såg ”spotted deer”, påfåglar, krokodiler, varander och massor med vackra fåglar och fjärilar, men inga elefanter, björnar eller leoparder. Vi hade bara bokat en halvdags safari eftersom det var vad barnen mäktade med, och hade vi åkt på en heldagstur hade vi kommit längre in i parken och troligen sett mer. Men alla var glada ändå.
Tillbaka vid tälten fick vi lunch, och sen begav vi oss av igen. Ytterligare en tretimmars tur i bil väntade, vi skulle ta oss tvärs över ön till östkusten. Den turen lyckades vi ta utan stopp och med alla på gott humör ändå. Framme vid hotellet i orten Nilaveli hoppade vi direkt i poolen igen, sedan tog vi ytterligare ett dopp i havet. Havet här är varmare än luften. Efter bad blev det middag, och nu är vi framme vid nutid.
Jag och Waldo ligger i ett hotellrum och han kollar på kvällstv på platta. Wollmar och Wilfred är i det andra rummet som vi har, och kollar på sitt program på en annan platta. Joseph är ute och gör lite ärenden i byn, och snart ska vi sova igen.
Imorgon blir det nya äventyr!
