Två dagar har vi varit här i Nilaveli. Igår och idag, vi kom i förrgår kväll. Hotellet är litet, vi väljer alltid små hotell. Det blir aldrig några riktigt fina hotell, men det blir personligt. På östkusten börjar ”säsongen” först i mars egentligen, monsunregnen kan hålla på rätt länge. Så det är bara vi och två sällskap till på hotellet just nu. Vi är alltid ensamma i poolen och vid frukost. Det är ljuvligt. Personalen visar barnen var de kan låna cricketracket och låter dem mata fiskarna i hotellets lilla damm.
Det är varmt, 32 grader i luften och ännu varmare i havet. Jag har en mascara som funkar toppen i Sverige. Den går att ta bort med vatten, men bara om vattnet är tillräckligt varmt. Det innebär att jag kan ta långa promenader i ösregn utan att se ut som en panda. Men havet här är så pass varmt att den mascaran rinner bort.
Igår hade vi resans första riktiga misslyckande, om vi inte räknar bil-incidenten. I flera månader har vi planerat, att om det går så ska vi åka ut till Pigeon Island och snorkla. Om du blundar och föreställer dig en ”öde söderhavsö” så ser du i princip en bild av Pigeon Island. Det är en liten ö utanför Nilavelis kust, som hålls som nationalpark. Dit kan man åka och snorkla. Vi har peppat och drömt om den här turen, man skulle tydligen till och med kunna gå i vattenbrynet med cyklop på och se massa häftiga fiskar och sköldpaddor. Det tänkte vi att skulle passa Waldo och Wilfred som ännu inte är så trygg på djupt vatten, och Wollmar och Joseph skulle kunna gå ut och simma mer.
Men sen så berättade hotellpersonalen att nationalparken var tillfälligt stängd, och erbjöd oss att i stället åka ut till ”Coral Island”. Det de glömde att berätta var att Coral Island är en liten klippa ute i havet som man absolut inte kan gå iland på. Ut åkte vi hela familjen, intet ont anande. Han som ägde båten stannade till och pekade att vi kunde hoppa i, mitt ute på havet. Wollmar och Joseph hoppade i. Wilfred satt och skakade som en liten fågelunge på relingen. Waldo satt och tvärvägrade på sin plats i båten. Efter en stunds övertalning fick kom Wilfred ner i vattnet och hade faktiskt kul. Jag satt med Waldo uppe i båten och sjöng alla sånger på temat hav och båtar jag bara kunde. När jag kom till ”Ska jag sjunga Kalle Theodor?” så började Waldo storgråta så att vi fick åka hem. Sen blev alla så sjösjuka att vi fick ligga ner platt en god stund efter att vi äntligen kommit i land.
Jag känner mig fortfarande besviken över att vi inte fick uppleva Pigeon Island, men det får väl bli en utflykt att göra med större barn någon gång senare.
Men det hände något med Wilfred efter den där turen. Det var som att han insåg hur modig han var, och efter det har han blivit som en fisk i vattnet här. Han simmar, hoppar och dyker som om han aldrig gjort annat. Han har varit så försiktig, försiktig tidigare. Han överkom en stor rädsla och växte av det. Klyschigt men sant. Resten av dagen tillbringade vi på hotellet och i byn här, promenerade och åt lunch och middag, strövande längs stranden och plockade snäckor.
Idag är poya, nymåne. Det är en högtidsdag inom buddismen och vi bestämde därför att vi skulle ta en tur i templen häromkring. Efter frukost gav vi oss i väg. Google maps visade oss en väg som kanske inte riktigt är den som vanligt används, en smal grusväg längs med risfält, sjöar och kohagar. En otroligt fin liten tur. Sedan kom vi fram till dagens första tempel, ett buddisttempel byggt bredvid ruinerna efter ett tempel byggt 300 år före västerländsk tideräkning. Vi köpte blommor, offrade och gick runt. Alla behöver ha långbyxor och täckta axlar i templen, så Wilfred valde att ha på sig lankesisk sarong. Det är en slags tub av tyg som man snurrar och viker på ett speciellt sätt, så att den blir som en slags vid kjol. Tunn och luftig, men täckande. Precis innan vi skulle gå in i templet lossnade Wilfreds ”knut” på sarongen, och Joseph var lite stressad och slarvade när han skulle få till den igen. Då kom en farbror fram och snitsade till sarongen, medan en polisman och de två kvinnorna som sålde blommor till offergåva tittade på och log mot oss.
Sedan åkte vi till ”stan”, Trincomalee och gick till ett hindutempel där. När vi kom dit visade det sig att det pågick en sydasiatisk scout-Jamboree precis bredvid, så hela området var fyllt med tusentals små scouter. Tempelområdet låg ute på en klippavsats och det var ooootroligt vackert. Även detta tempel hade mångtusenåriga rötter, men förstördes när portugiserna koloniserade Sri Lanka på 1600-talet. Någon eller några hade dock grävt ner de viktigaste av gudarna, och på 1950-talet när landet blev fritt från den dåvarande brittiska kolonialmakten så hade man också lyckats gräva fram dessa statyer igen. Scouterna, myllret, alla glada människor i templet, den vackra utsikten – den här utflykten blev till skillnad från snorkel-haveriet en riktig fullträff.
På eftermiddagarna tar vi en paus inne på rummet, dricker te och äter kex och spelar uno. Och sedan badar vi, i poolen och i havet. I havet och i poolen. På repeat, tills barnen är för hungriga och trötta och börjar bråka om småsaker. Då måste vi dra upp dem och släpa med dem ut på stan för att leta efter någonstans att äta middag. Idag hamnade vi på ett hamburgerställe inne i ”stan”, det blir ibland lite mycket att äta ris till alla måltider.
Återkommer igen om några dagar!
