Sri Lanka är ett litet land, stort som tre Småland. Men befolkningen är stor, över 20 miljoner. Och landets variation är rik- det finns vita sandstränder med palmer, det finns svala orter upp i bergen, det finns regnskog, teodlingar, och savanner, det finns floddeltan. Det finns byar, och det finns städer.
Colombo är landets största stad, och den har tydliga ambitioner att bli en riktig asiatisk storstad. Skyskrapor och torn. Och mitt i allt – ruckliga bakgator och tuktuks överallt.
Vår första kväll i Colombo blev vi upphämtade i bil av Josephs syssling och fru, och senare mötte vi även upp en till syssling. De tog oss till stadens nyaste galleria, en enorm shoppinggalleria med alla sorters butiker och restauranger. Där släppte de våra barn fria i en aktivitetshall – de fick springa i en hoppborg med ett snurrande hjul av hinder, där de växelvis behövda hoppa över och dyka under vadderade stänger. Sedan fick de spela något tv-spelsliknande och sist av allt fick Wollmar en lektion i cricket av Dinuk, Joseph syssling som är före detta professionell cricketspelare.
När solen gått ner gick vi ut på Galle Face Green, en slags vidsträckt grönområde precid vid vattnet. Där strosade vi, de introducerade oss till lite lankesisk street food och så tittade vi på alla människor och försäljare. Waldo fick ett bubbelsvärd och var så nöjd, så nöjd. På detta följde en pizzamiddag på vad som borde vara ett av Colombos hipsterställen. Här började våra barn krokna, så de fick sitta med paddor och vi fick god lankesisk-italiensk pizza och trevliga samtal. Sedan körde de hem oss och vi somnade mätta och trötta vår första natt i Colombo.
Under kvällen med dem fick vi veta att standarden här är att man jobbar minst 10 timmar per dag, ofta 12. Josephs ena syssling berättade att hon slutat träna och sällan hinner med att äta någon middag, eftersom hon kommer hem så sent från jobbet.
Hettan i Colombo är påtaglig. Den klibbar och tröttar. Vi har utforskat kvarteret runt hotellet delvis till fots och delvis med tuktuk. Barnen och Joseph körde Laser Tag i ett annat svalt köpcentrum när vi alla kroknat på hettan. Vi besökte också ett helt galet tempel, Gangaramaya Temple.
Om du har sett Vaiana så minns du kanske krabban som samlar på guld och dyrbarheter? Det här templet är som den krabbans grotta. Det är liksom en helt galen samling av saker. Buddha-statyer i alla storlekar, former och från alla tänkbara länder. Ett litet avsnitt av templet som känns ”heligt”. Och resten är som ett illa skött musem. I dammiga glasskåp längs med detta enorma byggnadskomplex finns det porslin, vapen, små statyetter, gosedjur, elfenbenskonst, vaser och alla sorters prylar du kan komma på. Alla sorters saker som glimmar eller glänser. Även om vi inte fick se alla, så ska det enligt uppgift finnas en samling på hundra antika bilar också. Det var väldigt knäppt, men barnen hade kul.
Efter denna extra allt-upplevelse tog vi en promenad till ett gammalt kolonialresidens där vi bokat ”high tea”. Vi leddes in i en vackert inredd sal med fåtöljer och låga bord, och blev först serverade iste och sedan hett te, och två ”byråer” med allt vi skulle äta till. Det var otroligt gott, men vi fick tillslut beställa in pommes frites till barnen, eftersom de ändå satt och klagade på att all finmaten var äcklig. Det hade varit värdigare att avnjuta detta utan barn, och jag hade älskat att få strosa runt i den vackra byggnaden efteråt. Men då hade barnen definitivt fått nog.
I alla pauser mellan aktiviteter har vi fått dra hem till hotellet och svalka oss i poolen. Hotellet är litet men välskött, och har bordsservering till frukost. Först får man alltid en tallrik med färsk frukt, ofta kombinationen ananas, papaya och banan. Sedan får man den äggrätt man beställer, om man så vill. Sedan toast med smör och marmelad. Och te, alltid te. Om man inte krånglar som jag och ber om kaffe på morgonen. Men då kommer det bryggkaffe så svagt att jag ändå måste smussla ner en sked nescafé…
Denna sista dag har drog vi till en stor stadspark. I parken fanns lekpark, ett akvarium och en liten sjö man kunde åka trampbåt över. Längre ner i parken fanns en ”botanisk” del med alla sorters buskar, örter och träd. Och där bakom hittade vi tillslut två elefanter. Det var det där galna templets elefanter, och de var inte sådär fria och vilda och välmående som vi önskat att de elefanter vi skulle så på resan skulle få vara. Men hur det än är så är elefanter galet pampiga djur. I parken fanns också kanske ett trettiotal hästar, en del av dem helt lösgående.
Efter några timmar i parken gick vi hem till ytterligare en annan av Josephs släktingar, en vi aldrig träffat förut (förutom när Joseph var ett litet barn). Bara ett stenkast bortom parken och stadens stora gator låg ett litet lugnt kvarter, och där bodde de. Släktingen vi bjudit hem oss själva till hade sett till att hans mamma och syster samt en vän också var där, och vi bjöds på nypressad citrussaft, kokosvatten och sedan en otrolig lunch. Som alla måltider här är. Vi har inte ätit något tråkigt eller dåligt på hela resan, tror jag. Efter några timmar hemma i deras oas drog vi tillbaka till hotellet för sista badet, sista middagen på stan, sista timmarna i Sri Lanka.
Nu sitter vi också väntar ut tiden tills vår sena utcheckning klockan 22 och taxi till flygplatsen. Två veckor har gått alldeles för fort, men har också innehållit så otroligt många olika upplevelser och händelser. Tror att alla i vår familj har gråtit en skvätt över att behöva åka hem. Alla gånger vi är här börjar vi fila på någon slags plan för hur vi ska lösa att komma hit och bo. Rent praktiskt är det svårt, varken mitt eller Josephs yrke är lätt överförbart till Sri Lanka. Men när tillfälle ges så SKA vi bo här ett tag, så är det bara.
Tack för allt, Sri Lanka. Och tack för allt, alla generösa, godhjärtade fina släktingar som tar emot oss med hjärtat.
