Mia tycker till: önskade förändringar i svensk förlossnings- och kvinnosjukvård
Som vårdgivare, potentiell patient och person med en plattform i sociala tar jag mig nu rätten att tänka högt och tycka till. Min ambition har alltid varit att använda bakingbabies för att främja förbättringar inom svensk förlossnings- och kvinnosjukvård. Jag halkade in på kvinnosjukvård genom en egen förlossningsskada 2012 och har sedan dess följt med i många goda förbättringar. Trots detta finns det fortfarande mycket kvar att önska.
Idag vill jag belysa några centrala områden där förändring är nödvändig och erbjuda konkreta förslag för hur vi kan gå framåt.
Vi har det bra, men det kan bli bättre
Världen över dör 800 kvinnor varje dag till följd av graviditets- och förlossningskomplikationer. Även i vårt välutvecklade medicinska system kan vi inte helt ta bort alla risker, men vi kan absolut sträva efter att utrota dåligt bemötande och bristande kunskaper inom vården. Graviditet är inte en sjukdom, men det innebär inte att det är hundra procent komplikationsfritt. Vi måste erkänna att även om graviditet inte är en sjukdom, så kan det vara smärtsamt och följder och konsekvenser kan kräva adekvat behandling.
Graviditet och förlossning som hälsovård, inte sjukvård
I Sverige ses graviditet och förlossning ofta som något friskt, inte sjukt. Problemet har länge varit att vården inte alltid kan identifiera när en kvinna övergår från att vara frisk till att ha behov av medicinsk hjälp. Det har blivit otroligt mycket bättre i vårdkedjan efter graviditet och förlossning. Individer med symtom och besvär blir uppfångade och får hjälp inom rimlig tid. Nu är det resten av den gynekologiska vårdkedjan som behöver förbättringar. Hur det kan vara rimligt att personer som opereras inom kvinnosjukvården inte får fysioterapeutisk hjälp i en vårdkedja? Hur kan det fortfarande vara så att kvinnor som drabbas av framfall får icke evidensbaserade råd om träning och belastning?
Det är avgörande att vården kan skilja mellan det normala följer av att vara kvinna och det som kan lindras och förbättras med rätt behandling inom vårdkedjan.
Känslan av att vara lämnad i mörkret efter förlossningen
Det har blivit bättre, men vi är inte helt framme än vad gäller vårdkedjan efter förlossning. Många kvinnor rapporterar en känsla av utelämnande när de kommer hem från BB, när allt fokus ligger på barnet. Många blir hemskickade med smärtor och obehag med beskedet att det “är normalt och det går över”. Detta bidrar till att kvinnor drar sig för att söka vård av rädsla för att bli avfärdade. Det är problematiskt att vården inte erbjuder adekvat uppföljning och stöd, särskilt för förstagångsföderskor som inte har någon referensram för vad som är “normalt” efter en förlossning.
Förändring börjar med attityd
Förändring inom vården börjar och slutar med en attitydförändring. Vi behöver en kvinnosjukvård som ser hela individen och är beredd att hantera ohälsa när den uppstår. Det går inte längre att ha en vårdkejda som förnekar problemen med argumentet att “det är normalt” och som inte erbjuder adekvat hjälp och uppföljning. Vi behöver också vårdgivare som ser utanför sitt eget skrå utan som är beredda att hänvisa och remittera vidare när hjälpen finns annorstädes i vårdapparaten.
Prioriteringar och politik
Synen på kvinnor och attityder kring kvinnors hälsa påverkar även hur vårdens resurser blir fördelade. Förlossningskliniker får ofta inte tillräckligt med resurser och personal trots att det är en kritisk del av hälsovården. Det är många år sedan Socialstyrelsen gjorde en genomlysning och kom fram att det behövdes 100 nya fysioterapeuter, enbart för att upprättahålla vården enligt de nationella riktlinjerna för endometriosvård. Detta, kan man ju lugnt säga, inte har hänt.
Önskade förändringar i svensk förlossnings- och kvinnosjukvård
Om jag fick bestämma skulle jag fokusera på följande förändringar:
- Säkerställ att kvinno- och förlossningskliniker får tillräckligt med resurser för att bedriva säker och högkvalitativ vård. Det räcker inte med minsta möjliga bemanning.
- Attitydförändring om kvinnors autonomi.Kvinnor måste kunna fatta egna och informerade beslut om sina förlossningar och vårdbehov utan att mötas av motstånd eller förminskning. Det är inte acceptabelt att höra “det är normalt” när det inte är det.
- Integrera fysioterapeuter som en viktig och naturlig del av kvinnosjukvården. Skapa fungerande vårdkedjor och öka de politiska och ekonomiska incitamenten för att jobba inom kvinnohälsa.
- Förbättra tillgången till vård för marginaliserade grupper, inklusive ökad kulturell kompetens och utbildning för vårdpersonal i att hantera mångfald. Ge även ekonomiska incitament för att ta mer tidskrävande besök, inklusive tolkbesök.
Vad du som patient kan göra
Som patient kan du påverka vården genom att:
- Var en aktiv patient. Stå på dig för att få den vård och det bemötande du har rätt till.
- Anmäl skador och brister i vården till patientnämnden.
- Dokumentera och lämna in konstruktiva förslag på förbättringar via vårdavdelningens avvikelsesystem.
Tips! Här finns att läsa om den nationella satsningen på kvinnors hälsa.
Om du har fler förslag eller synpunkter på vad som behöver förändras, dela gärna med dig!
Mina önskemål.
1. Den kvinna som önskar information om vad som kan gå fel vid en förlossning ska få det, inte bara få höra ”bry dig inte om det, det är sååå ovanligt!”. De 3-4% som drabbas av grad 3-4 skador vid första förlossningen är ändå 3-4 på 100 föderskor, då är det en lögn att kalla det ”sååå ovanligt”. Och det blir ca 10% om sugklocka används, vilket inte alls är ovanligt. Och levatorskador – som ökar med ökande ålder – är ännu vanligare. Och istället för att informera kvinnor – så att de kan få den delaktighet i sin vård och kunna ge det informerade samtycke som Patientlagen kräver – så sopas detta under mattan och kvinnor får bara höra ”det kommer gå sååå bra!”.
2. Barnmorskor bör få bättre utbildning på att diagnostisera och sy bristningar, om de ska fortsätta ha den uppgiften alls. Hittade en studie som angav att 18% av barnmorskesydda bristningar går upp, och en av de två stora orsakerna (den andra var infektion) var ofullständigt diagnostiserad skada. Sedan bör de, om de ska ha eftervårdskontroller, ha kunskap om hur ett helt underliv ser ut, kontra ett med muskeldefekter. Om de inte lär sig handlaget vid undersökning bör de åtminstone få lära sig vilka röda flaggor i anamnesen som tyder på ockulta defekter. För ”det ser så fint ut” är inte hjälpsamt när det finns smärtor och toabesöken inte fungerar och framfallen hänger ut och skaver i trosan. Att normalisera besvär som är av den grad att det stör den dagliga livsföringen är rent patientfarligt. Det ökar och förlänger kvinnans lidande, självtvivel, ångest över besvären, och i senare läge, misstro till vården när hon inser hur många som tittat och (inte) lyssnat på henne och missat de defekter som orsakat besvär.
3. I samma anda, bort med det reflexiva avfärdande normaliserandet. Bara för att det är ”normalt” och kan vara del av den friska läkningsprocessen att en bristning eller ett snitt-ärr gör ont efteråt, betyder inte att kvinnan bara ska avfärdas. Undersök, bedöm om det verkligen är frisk läkning och inget annat, och hjälp henne med smärtan om det är det hon behöver.
4. Det är kvinnan som ska leva med besvären, och om hon har en konstaterad smärtande defekt och säger ”det här går inte att leva med”, då är det inte god vård att svara ”kom tillbaka när du fött klart dina barn och inte har ont längre” (utan att erbjuda någon assistans eller stöttning i hur detta ska åstadkommas) innan hon erbjuds lagning. Det står redan i SFOGs riktlinjer att defektläkt grad två med stora besvär kan erbjudas lagning trots att fler barn planeras, men detta verkar inte alltid appliceras i kliniken.
I övrigt säger den här nyliga Lancet-studien som jämför olika europeiska länders förlossningsvård mycket om vad som finns att jobba med. Siffrorna finns i appendixen. I Sverige, vaginalförlösta, 31,3% involverades inte i besluten kring sin vård och 18,9% upplevde sig inte ha behandlats med respekt. 7% ansåg sig rent ha blivit utsatta för våld. 53,1% fick ingen information om ”maternal danger signs” och 65,5% fick ingen information om ”newborn danger signs”. Och 35,9% av de som förlöstes med sugklocka hade inte samtyckt till ingreppet.
Vi är iof bättre på många punkter än andra länder. Men det finns tydlig förbättringspotential. (Vilket innebär att det inom svensk förlossningsverksamhet fortfarande begås systematiska brott mot Patientlagen. Dvs att kvinnor systematiskt fråntas sina rättigheter. Och det är inte okay.)
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2666776221002544