Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Att vilja eller inte vilja komma över sin förlossningsrädsla

Att vilja eller inte vilja komma över sin förlossningsrädsla

close up photo of pregnant woman

Att vilja eller inte vilja komma över sin förlossningsrädsla

Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.

*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.

Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.

3 kommentarer till “Att vilja eller inte vilja komma över sin förlossningsrädsla”

  1. Jag tänker på riskfaktorerna för PTSD, eller för traumatisering, och hur förlossningsvården verkar helt okunnig om dessa. Främst gällande omföderskor, men även förstföderskor.

    Traumatisering uppstår ofta vid en kombination av rädsla för sitt eget eller någon annans liv, eller för att ta skada, och man hamnar i en kontrollförlust, där man känner sig oförmögen att göra något åt det. Oförmögen att påverka sin situation. Och jo, en förlossning i sig är en kontrollförlust. Men det behöver inte upplevas som en kontrollförlust om kvinnan är väl förberedd, informerad om förloppet, alternativ längs vägen, vad som sker längs vägen, och viktigast av allt: har socialt stöd. Det kan kännas som bibehållen kontroll om kvinnan får bibehålla kontroll över tex val av smärtlindring, val av kroppsläge, och om hon känner att omgivningen svarar henne när hon säger något, dvs hon har fortsatt möjlighet att påverka sin situation och få mer hjälp när hon ber om det.

    Om mödrahälsovården alltså gett en mer saklig och mindre avfärdande ”oroa dig inte lilla du, det kommer gå så bra!” bild av förlossningar så hade detta kunnat öka kunskaperna och lindra oro för det okända, och minska risken för traumatisering. Genom att avfärda kvinnors högst befogade oro och funderingar ökar istället otryggheten (med känslan ”jag får inte svar, de bryr sig inte om mig”). Sedan om personalen på förlossningsavdelningarna hade följt Patientlagens påbud om respektfullt bemötande, information om hälsotillstånd, alternativ, väntade utfall och risker med behandling, delaktighet i beslut och krav om samtycke till erbjuden behandling så hade det också ökat förtroendet och minskat traumatiseringen.

    Istället, när jag själv gått i traumaterapi för mina förlossningsskador (en fysisk med hämmande smärtproblematik och en psykisk, från förlossningspersonalens förminskande, undanhållande, och översitteri, där samtycke och samråd verkade vara något de nogsamt skrev i journalen men aldrig brydde sig om i rummet, och ett ”nej” från min sida bara var något att köra över) så får jag höra från terapeuten, som jobbar just med vårdtrauman, att den vanligaste kategorin är förlossningstrauman, och det vanligaste traumat från de patienterna är ”personalen lyssnade inte”. När personalen inte lyssnat har de inte gett socialt stöd, de har inte gett information, de har sannolikt inte heller följt Patientlagen. Istället har de ökat traumatiseringsgraden genom att ta ifrån kvinnorna den lilla kontroll de har kvar över sin kropp och vad som ska hända med den. När personalen slutar lyssna så är övergreppen bara en tidsfråga. För det patienten vill berätta är vart deras gränser går, och när personalen inte lyssnar kommer de klampa rakt över dem. (Vilket sker. En stor Lancet-studie angav att ca 30% av sugklockor i Sverige sätts mot patientens vilja. Och visst är sugklockor ett ibland livräddande ingrepp som sker i akuta lägen, där tid kan saknas att förklara ordentligt, men det ursäktar ingenting: patienten har rätt till sin kropp och att utföra medicinska ingrepp på någon mot deras vilja är juridiskt sett misshandel, även om det sällan leder till dom pga bristande bevis.)

    Detta stämmer med forskning om PTSD efter förlossning. Visst kan oväntade komplikationer traumatisera, men personalens bemötande väger tyngre för hur illa traumat blir. En person kan alltså lämna en svårt dramatisk förlossning med en trygg känsla av att ”de fanns där och tog hand om mig när det gick fel”. En annan kan lämna en på papperet normal förlossning svårt traumatiserad för att ”personalen lyssnade inte”.

    Och sedan anklagas den kvinnan, när hon är gravid nästa gång – om hon vågar bli gravid en andra gång – för att vara löjlig och dum i huvudet när hon är rädd för att föda igen. Trots att den rädslan är högst befogad utifrån hennes erfarenhet, och till stor del kan bero på förlossningsenhetens agerande vid den förra förlossningen. Istället för att det inom förlossningsvården sker reflektion och självrannsakan dubbelbestraffas patienten.

    Jag har nog skrivit om detta tidigare. Sak samma. Det brinner fortsatt i mig.

    Jag anser att kvinnor inte kan förväntas känna mindre rädsla kring förlossningar så länge mödrahälsovården och förlossningsvården inte är villiga att bättra sig. Så länge patriakala strukturer om ”gravida blir hormonella och hysteriska, och födande kvinnor blir dumma i huvudet av smärtan, så då måste vi bestämma åt dem” finns kvar i deras fikarum och avfärdanden som ”oroa dig inte lilla du, det är sååå ovanligt att något går fel” finns kvar i deras mottagningsrum och ett informationslöst översitteri med ”annars är du inte välkommen här” och ”du måste” och detta brist på lyssnande och samtycken finns kvar i förlossningssalarna kan inte kvinnor väntas vara mindre rädda. Det är ju förlossningsvården själva som förstärker rädslorna genom att minska kvinnors upplevelse av socialt stöd, kunskap och kontroll. I vissa fall är det tom deras övergrepp som orsakat rädslan.

  2. Jag var livrädd för kejsarsnitt men fick höra ”tänk inte på det”. Jag var livrädd för att spricka ”det syr man och det är ovanligt att man får problem efteråt”.
    Mina rädslor togs inte på allvar. Tittade på informationsfilmer där sugklockan var ett bra hjälpmedel där man ”hjälper till lite på slutet”. Fick panik under förlossningen, och dålig information om vad som händer generellt.
    Efteråt i total chock. Allt är ”normalt” och jag upplever ett dömande att jag är en dålig mamma då jag är funktionsnedsatt av skador. Extremt förvirrad. Jag sa att amningen inte fungerade men det var normalt. Ett dygn senare var blodsockret så lågt att vi blev inlagda igen.
    Ingen har lyssnat på mig, ingen har sett mig. Hade mer än gärna anlitat en doula men av någon anledning så missade jag helt att det alternativet fanns.
    Finns så mycket information, jag kände mig överväldigad och förvirrad bland alla 1177 sidor man klickade sig runt i och hänvisades till gång på gång.
    Känns som man slussades genom nån mall, inte att man lyssnade på just mina rädslor. Allting är inte farligt och normalt.
    Kanske hade jag bara otur, men ska man behöva ha tur för att få bra stöd och vård?

  3. Min största rädsla under förlossningarna var att jag skulle få skador som sedan inte togs på allvar – och ironiskt nog var det ju precis det som hände.
    Min tilltro till barnmorskor är generellt sett låg, då jag ofta blivit överkörd när jag varit i kontakt med dem innan gällande preventivmedel.
    När jag var 17 och ville plocka ur min kopparspiral som inte fungerade pga kraftiga blödningar så träffade jag en barnmorska som vägrade ta ut den, om jag inte valde p-piller trots att jag sa att jag fick självmordstankar av p-piller (”Du har bara inte hittat rätt sort.”)
    När jag provade p-ring och helt tappade sexlusten så sa de att det var sådant en fick leva med. För det absolut värsta var alltid att jag kunde riskera att bli gravid. Att jag provat 8 olika varianter av hormonella preventivmedel med massa olika biverkningar var helt ovidkommande (det enda som slutligen fungerade var hormonspiral men där har jag trauman från själva insättningen istället).

    Därför hade jag med en doula till båda mina förlossningar. Den första förlossningen så bytte de ofta barnmorskor och de ifrågasatte mig ungefär genom varje steg. De tyckte inte att jag behövde komma in, för jag verkade inte ha så ont. De tyckte inte att jag behövde krysta då barnet låg så högt upp, medan jag sa att det inte var något jag valde själv.
    När jag sa att nu kommer barnet så sa de först nej, innan de såg att jo, så var ju faktiskt fallet.
    Under den förlossningen så struntade jag i barnmorskorna och lyssnade på min doula istället som sa att jag skulle lyssna på min kropp. Så det gjorde ändå att det kändes tryggt, men det var ju tyvärr inte tack vare förlossningsvården.

    Andra förlossningen så hade jag en mycket mer inkännande barnmorska. Den gången var jag inte lika öppen men fick ändå stanna kvar på avdelningen istället för att behöva åka hem igen, då det för mig var skönare att vara där i ett mörkt rum än att känna sig stressad med ett till litet barn hemma.
    Då hade jag också varit på Aurora-samtal innan där vi skrivit upp att jag inte skulle bli motad, så det gjorde kanske också en skillnad. Men det känns i så fall synd att det ska behövas Aurora-samtal för att en ska få ett bättre bemötande.

    Vid båda förlossningarna sprack jag. Båda har jag fått en grad 2 skada. Men i båda fallen har de pratat om det som att det bara var en liten skada och de behövde bara sy lite. Det pratades inte om att en muskel var av, och jag har inte ens fått till mig information om vilken grad av skada jag har och vad det har inneburit.
    Det var inte förrän jag gjorde en anmälan till patientnämnden som jag faktiskt fick mer koll på mina skador. Och då är det ändå främst jag själv som googlat mig till kunskap. Kanske för att de inte ville göra mig rädd, men jag blir ju mer rädd av att inte veta eller förstå. Så många gånger som jag på olika sätt uttryckt att jag vill ha tydliga förklaringar på vad som händer, både under förlossningen och efter. Men nej, det har mest blivit ”Det blev en så liten skada under förlossningen, så det ska inte vara några besvär nu.” eller ”Du har inte så stora besvär, så vi avvaktar.” Men det är också svårt att veta vad en har för besvär när en inte ens har ord på vad det är för skador som en har. Det blir ett sådant otroligt förminskande och tilliten går i botten.

    Så nej. Det finns så mycket förbättringar som kan göras inom förlossningsvården men också inom gynekologi överlag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *