Att vilja eller inte vilja komma över sin förlossningsrädsla
En del som jobbar inom förlossningsvården anser att förlossningsrädsla inte bör vara en indikation för att få kejsarsnitt, eftersom en bukoperation inte kan bota förlossningsrädsla.
Andra menar att lite nedsättande att kvinnor idag har så mycket kontrollbehov, och att det är det som gör att det är svårt för vissa att närma sig det vaginala födandet. Är det något som händer när man föder ett barn så är det ju att man delvis förlorar kontrollen. Många inom förlossningsvården verkar tycka att förlossningsrädsla är ett tecken på bristande kunskap hos den gravida. Att om den gravida bara hade kunnat och vetat det vårdpersonalen vet, så hade hon inte varit rädd längre.
Historiskt och globalt sett är förlossningar en fara för både den födande och den som föds. Det är inte ofarligt nu och här heller. Det är inom något spann normalt att vara orolig och rädd. Jag har svårt att se att det är en inadekvat sak att vara, att vara rädd inför förlossningen. Det är snarare ett tecken på att man är en normalt funtad människa, att ha respekt för förloppet.
Kvinnosjukvården blir kränkt när du är rädd
Jag tänker att det delvis är förlossningsvårdens egen syn på sig själv som blir kränkt av den förlossningsrädda individens oro. Jag blir också frustrerade över förlossningsvårdens syn på att den vaginala förlossningen ska vara en slags jagstärkande aktivitet. Man menar att det är bra för individen är att inse att hon visst är bra på att hantera smärta och att kvinnokroppen visst är gjord för att föda barn. Visst var det inte alls så farligt att förlora kontrollen ändå?
Missförstå mig inte. Jag unnar verkligen alla som föder barn och som får den där fantastiska jagstärkande upplevelsen. Men ÄR det verkligen DET som förlossningsvården finns till för? Det är här det skaver för mig. Det blir en äcklig eftersmak och det smakar maktobalans och paternalism.
Är förlossningsvårdens roll att behandla rädslor, verkligen?
När annars i livet tvingar man någon som är rädd för något till en brutal konfrontation med det man är rädd för? Med argumentet att ”det är bra för dig”? Vi sysslar i regel inte med att kasta i personer som är rädda för vatten i Årstaviken och vi puttar inte in spindelrädda i Skansenakvariet. Vi tvingar heller inte in flygrädda på ett flygplan. OM någon som är rädd för vatten, flygplan eller spindlar ska exponeras för föremålet för sin rädsla, då ska ju fokuset i allra första hand ligga på samtycke och aktiv exponeringsterapi.
Inom förlossningsvården anser man inte att förlossningsrädsla ska vara en indikation för kejsarsnitt, eftersom en bukoperation inte kan bota förlossningsrädsla. Det ser jag som en bristande respekt för individer, för kvinnor och för fenomenet förlossningsrädsla. Som att det är lite trams man fått för sig och att man skulle må bra av att skärpa sig. Att man inte vet/förstår sitt eget bästa.
Och min ståndpunkt är alltid att kvinnor och födande är adekvata varelser och att det i slutändan är kvinnorna själva som kommer få leva med de faktiska konsekvenserna av respektive förlossningssätt, på gott och ont.
Om du vill bli behandlad
Jag frågar ofta mina patienter vad de vill, när vi pratar om förlossningssätt, rädslor och oro. För om man vill föda vaginalt tänker jag att det inte är något snack om saken. Då är man öppen för stöd och behandling. Det är vanligt att vara förlossningsrädd och du är inte en sämre människa för att du hyser alla dessa tankar och känslor. Du är en tänkande individ som vill det bästa för dig själv och ditt barn. Var stolt över det!
Här kommer mina tips och tankar om råd och egenvård vid förlossningsrädsla:
Aurorasamtal
Inom det svenska systemet finns ofta ”Auroramottagningar” eller liknande, som är inriktade på förlossningsrädsla och samtal med kvinnor och deras partners. Syftet är bland annat att komma fram till en skriftlig planering som du ska känna sig nöjd och trygg med. Ta emot stödet och var noga med vad du behöver.
Kunskap och förberedelse
Att veta vad som kommer att hända under förlossningen kan göra det mycket mindre skrämmande. Ju mer du lär dig om förlossningens olika faser, de möjliga komplikationerna och de valmöjligheter du har, desto mer kontroll kan du känna. Utbildning och information, både i form av kurser och att läsa om förlossningen, kan hjälpa dig att förbereda dig mentalt. För många handlar det om att förstå att förlossningens gång inte är helt förutsägbar, men att det finns många alternativ för smärtlindring och stöd.
Anlita en doula
En doula är en person som arbetar med ge stöd till den födande och hennes närmaste under graviditet, förlossning och den första tiden efteråt. En doula har inget medicinskt ansvar, målet är att bidra till en trygg förlossningsupplevelse. Detta är en tjänst som kostar pengar naturligtvis, men var oavsett ekonomisk möjlighet öppen för tanken att ta in extra stöd – kanske har du jättestor nytta av att ta med en vän?
Andning och avslappning
Andning är ett verktyg för att hantera stress och rädsla som har bäst vetenskapligt stöd för att hjälpa individer att föda trots rädsla. Genom att träna på andnings- eller avslappningstekniker kan du hjälpa kroppen att slappna av, minska stress och hålla rädslan i schack. Att vara medveten om din andning eller distrahera dig med något annat konkret, gör att du kan centrera din uppmärksamhet och minska känslor av panik.
Kejsarsnitt som utväg
Det jag önskar förmedla är att du ska lyssna på dig själv. En del rädslor mår du bra av att överkomma, en del rädslor mår du bra av att få undvika. Jag kan inte säga någonting om hur det är för dig som läser detta. Landar du i en plan som ger dig en känsla av trygghet – föd vaginalt. Finns det inte en trygghet att hitta för dig, be om en annan planering.
Att vilja eller inte vilja komma över sin förlossningsrädsla
Berätta, vad tänker du om saken?
Jag tänker på riskfaktorerna för PTSD, eller för traumatisering, och hur förlossningsvården verkar helt okunnig om dessa. Främst gällande omföderskor, men även förstföderskor.
Traumatisering uppstår ofta vid en kombination av rädsla för sitt eget eller någon annans liv, eller för att ta skada, och man hamnar i en kontrollförlust, där man känner sig oförmögen att göra något åt det. Oförmögen att påverka sin situation. Och jo, en förlossning i sig är en kontrollförlust. Men det behöver inte upplevas som en kontrollförlust om kvinnan är väl förberedd, informerad om förloppet, alternativ längs vägen, vad som sker längs vägen, och viktigast av allt: har socialt stöd. Det kan kännas som bibehållen kontroll om kvinnan får bibehålla kontroll över tex val av smärtlindring, val av kroppsläge, och om hon känner att omgivningen svarar henne när hon säger något, dvs hon har fortsatt möjlighet att påverka sin situation och få mer hjälp när hon ber om det.
Om mödrahälsovården alltså gett en mer saklig och mindre avfärdande ”oroa dig inte lilla du, det kommer gå så bra!” bild av förlossningar så hade detta kunnat öka kunskaperna och lindra oro för det okända, och minska risken för traumatisering. Genom att avfärda kvinnors högst befogade oro och funderingar ökar istället otryggheten (med känslan ”jag får inte svar, de bryr sig inte om mig”). Sedan om personalen på förlossningsavdelningarna hade följt Patientlagens påbud om respektfullt bemötande, information om hälsotillstånd, alternativ, väntade utfall och risker med behandling, delaktighet i beslut och krav om samtycke till erbjuden behandling så hade det också ökat förtroendet och minskat traumatiseringen.
Istället, när jag själv gått i traumaterapi för mina förlossningsskador (en fysisk med hämmande smärtproblematik och en psykisk, från förlossningspersonalens förminskande, undanhållande, och översitteri, där samtycke och samråd verkade vara något de nogsamt skrev i journalen men aldrig brydde sig om i rummet, och ett ”nej” från min sida bara var något att köra över) så får jag höra från terapeuten, som jobbar just med vårdtrauman, att den vanligaste kategorin är förlossningstrauman, och det vanligaste traumat från de patienterna är ”personalen lyssnade inte”. När personalen inte lyssnat har de inte gett socialt stöd, de har inte gett information, de har sannolikt inte heller följt Patientlagen. Istället har de ökat traumatiseringsgraden genom att ta ifrån kvinnorna den lilla kontroll de har kvar över sin kropp och vad som ska hända med den. När personalen slutar lyssna så är övergreppen bara en tidsfråga. För det patienten vill berätta är vart deras gränser går, och när personalen inte lyssnar kommer de klampa rakt över dem. (Vilket sker. En stor Lancet-studie angav att ca 30% av sugklockor i Sverige sätts mot patientens vilja. Och visst är sugklockor ett ibland livräddande ingrepp som sker i akuta lägen, där tid kan saknas att förklara ordentligt, men det ursäktar ingenting: patienten har rätt till sin kropp och att utföra medicinska ingrepp på någon mot deras vilja är juridiskt sett misshandel, även om det sällan leder till dom pga bristande bevis.)
Detta stämmer med forskning om PTSD efter förlossning. Visst kan oväntade komplikationer traumatisera, men personalens bemötande väger tyngre för hur illa traumat blir. En person kan alltså lämna en svårt dramatisk förlossning med en trygg känsla av att ”de fanns där och tog hand om mig när det gick fel”. En annan kan lämna en på papperet normal förlossning svårt traumatiserad för att ”personalen lyssnade inte”.
Och sedan anklagas den kvinnan, när hon är gravid nästa gång – om hon vågar bli gravid en andra gång – för att vara löjlig och dum i huvudet när hon är rädd för att föda igen. Trots att den rädslan är högst befogad utifrån hennes erfarenhet, och till stor del kan bero på förlossningsenhetens agerande vid den förra förlossningen. Istället för att det inom förlossningsvården sker reflektion och självrannsakan dubbelbestraffas patienten.
Jag har nog skrivit om detta tidigare. Sak samma. Det brinner fortsatt i mig.
Jag anser att kvinnor inte kan förväntas känna mindre rädsla kring förlossningar så länge mödrahälsovården och förlossningsvården inte är villiga att bättra sig. Så länge patriakala strukturer om ”gravida blir hormonella och hysteriska, och födande kvinnor blir dumma i huvudet av smärtan, så då måste vi bestämma åt dem” finns kvar i deras fikarum och avfärdanden som ”oroa dig inte lilla du, det är sååå ovanligt att något går fel” finns kvar i deras mottagningsrum och ett informationslöst översitteri med ”annars är du inte välkommen här” och ”du måste” och detta brist på lyssnande och samtycken finns kvar i förlossningssalarna kan inte kvinnor väntas vara mindre rädda. Det är ju förlossningsvården själva som förstärker rädslorna genom att minska kvinnors upplevelse av socialt stöd, kunskap och kontroll. I vissa fall är det tom deras övergrepp som orsakat rädslan.
Jag var livrädd för kejsarsnitt men fick höra ”tänk inte på det”. Jag var livrädd för att spricka ”det syr man och det är ovanligt att man får problem efteråt”.
Mina rädslor togs inte på allvar. Tittade på informationsfilmer där sugklockan var ett bra hjälpmedel där man ”hjälper till lite på slutet”. Fick panik under förlossningen, och dålig information om vad som händer generellt.
Efteråt i total chock. Allt är ”normalt” och jag upplever ett dömande att jag är en dålig mamma då jag är funktionsnedsatt av skador. Extremt förvirrad. Jag sa att amningen inte fungerade men det var normalt. Ett dygn senare var blodsockret så lågt att vi blev inlagda igen.
Ingen har lyssnat på mig, ingen har sett mig. Hade mer än gärna anlitat en doula men av någon anledning så missade jag helt att det alternativet fanns.
Finns så mycket information, jag kände mig överväldigad och förvirrad bland alla 1177 sidor man klickade sig runt i och hänvisades till gång på gång.
Känns som man slussades genom nån mall, inte att man lyssnade på just mina rädslor. Allting är inte farligt och normalt.
Kanske hade jag bara otur, men ska man behöva ha tur för att få bra stöd och vård?
Min största rädsla under förlossningarna var att jag skulle få skador som sedan inte togs på allvar – och ironiskt nog var det ju precis det som hände.
Min tilltro till barnmorskor är generellt sett låg, då jag ofta blivit överkörd när jag varit i kontakt med dem innan gällande preventivmedel.
När jag var 17 och ville plocka ur min kopparspiral som inte fungerade pga kraftiga blödningar så träffade jag en barnmorska som vägrade ta ut den, om jag inte valde p-piller trots att jag sa att jag fick självmordstankar av p-piller (“Du har bara inte hittat rätt sort.”)
När jag provade p-ring och helt tappade sexlusten så sa de att det var sådant en fick leva med. För det absolut värsta var alltid att jag kunde riskera att bli gravid. Att jag provat 8 olika varianter av hormonella preventivmedel med massa olika biverkningar var helt ovidkommande (det enda som slutligen fungerade var hormonspiral men där har jag trauman från själva insättningen istället).
Därför hade jag med en doula till båda mina förlossningar. Den första förlossningen så bytte de ofta barnmorskor och de ifrågasatte mig ungefär genom varje steg. De tyckte inte att jag behövde komma in, för jag verkade inte ha så ont. De tyckte inte att jag behövde krysta då barnet låg så högt upp, medan jag sa att det inte var något jag valde själv.
När jag sa att nu kommer barnet så sa de först nej, innan de såg att jo, så var ju faktiskt fallet.
Under den förlossningen så struntade jag i barnmorskorna och lyssnade på min doula istället som sa att jag skulle lyssna på min kropp. Så det gjorde ändå att det kändes tryggt, men det var ju tyvärr inte tack vare förlossningsvården.
Andra förlossningen så hade jag en mycket mer inkännande barnmorska. Den gången var jag inte lika öppen men fick ändå stanna kvar på avdelningen istället för att behöva åka hem igen, då det för mig var skönare att vara där i ett mörkt rum än att känna sig stressad med ett till litet barn hemma.
Då hade jag också varit på Aurora-samtal innan där vi skrivit upp att jag inte skulle bli motad, så det gjorde kanske också en skillnad. Men det känns i så fall synd att det ska behövas Aurora-samtal för att en ska få ett bättre bemötande.
Vid båda förlossningarna sprack jag. Båda har jag fått en grad 2 skada. Men i båda fallen har de pratat om det som att det bara var en liten skada och de behövde bara sy lite. Det pratades inte om att en muskel var av, och jag har inte ens fått till mig information om vilken grad av skada jag har och vad det har inneburit.
Det var inte förrän jag gjorde en anmälan till patientnämnden som jag faktiskt fick mer koll på mina skador. Och då är det ändå främst jag själv som googlat mig till kunskap. Kanske för att de inte ville göra mig rädd, men jag blir ju mer rädd av att inte veta eller förstå. Så många gånger som jag på olika sätt uttryckt att jag vill ha tydliga förklaringar på vad som händer, både under förlossningen och efter. Men nej, det har mest blivit “Det blev en så liten skada under förlossningen, så det ska inte vara några besvär nu.” eller “Du har inte så stora besvär, så vi avvaktar.” Men det är också svårt att veta vad en har för besvär när en inte ens har ord på vad det är för skador som en har. Det blir ett sådant otroligt förminskande och tilliten går i botten.
Så nej. Det finns så mycket förbättringar som kan göras inom förlossningsvården men också inom gynekologi överlag.