
Idag ska vi dyka in i ämnet mänskliga rättigheter och obstetriskt våld
Obstetriskt våld definieras som våld från vårdpersonal som riktas mot kvinnor och födande. Det kan omfatta dehumaniserande behandling, övermedikalisering och åtgärder utan samtycke. Det är ett fenomen som diskuteras stort globalt sett. Det leder till minskad tillit till vården och ökad sjuklighet bland kvinnor. Det kan också leda till negativa psykologiska effekter som depression och PTSD. Man ser också en koppling mellan obstetriskt våld och förtroendet att föda nästkommande barn på en vårdinstitution, vilket internationellt sett kan äventyra kvinnors och barns hälsa.

I tillägg till det patientförakt jag bemöttes av, nonchalansen kring mitt ”nej” till åtgärder som jag inte ville ha (och som inte var medicinskt tvingande alls), och att jag blev så förminskad att jag till sist stängde av, kröp ihop och slutade förmedla mig (ingen lyssnade ju när jag försökte, det var som att prata med en ångvält medan den körde över mig) och har behövt traumaterapi för flera år senare satt de emotionella skadorna kvar och påverkade vardagen och min relation till min familj, och så irriterar jag mig ofantligt på två saker:
1. I min journal står det att jag samtyckt till saker som jag sagt nej till, och att insatser jag aldrig informerades om gjorts ”i samråd med patienten”. Den första gång jag ringde in, som förstföderska som hållits vaken av värkar i straxt över 24 timmar och nu var de uppe på 3 st på 10 minuter (vilket kändes som ett helt befogat skäl att ringa) så fick jag ett så nedlåtande och avvisande svar att det kändes som ett slag i ansiktet. Det tog mig några timmar att samla mig, ta mod, ringa igen. Då sa jag emot avvisandet men i min journal skrev den personen som försökt få mig att stanna hemma ”välkommen in”. Det är rena lögner och det försämrar min ställning när jag efteråt vill påpeka fel som begåtts, för inte nog med att de kränker min rätt till värdigt bemötande, delaktighet, information, och samtyckeskravet, sedan skriver de i journalen att dessa tillgodosetts. Enligt Patientdatalagen 3 kap 8 § har patienten rätt att få infört i journalen om man inte håller med om det som står där, men sådana osanningar borde aldrig ha skrivits i journalen till att börja med.
2. Vårdpersonal har en skyldighet att ta emot synpunkter och klagomål från patienter. När jag på BB framförde att jag blivit nedlåtande behandlad och överkörd så bytte personalen ämne, låtsades att de inte hört, eller avfärdade det med att den barnmorska jag haft var ”så duktig” och att jag inte skulle ta det personligt, för ”hon gör så mot alla”. Sedan skrevs det i min journal ”allt har varit bra sedan hon kom till förlossningen”. Att uppleva sig utsatt för övergrepp istället för vård och bli avfärdad på det sättet när man försöker berätta om det gör bara saken värre. I mitt fall gjorde det att den emotionella avstängning jag gömt mig bakom för att skydda mitt psyke mot barnmorskan under förlossningen förstärktes. Jag ville ju inte känna, och tydligen ville ingen höra om det heller. Och om vi pratar om tilltro till vården, när skadan i förlossningsbemötandet redan har skett, hade nog vården där på BB sin första chans att återuppbygga förtroendet. I och med att de istället använde den till att avfärda min upplevelse så blev det också deras sista chans. Efter jag fått höra att resten av vården tycker att det jag utsatts för var inget att bry sig om, helt acceptabelt, till och med berömvärt, så har min känsla (min förtroendekris) gått från ”den barnmorskan var en vedervärdig översittare” till ”hela förlossningsvården tycker det här är okay”. Och jag kan inte någonstans hålla med om att det var okay. Om de åtminstone där erkänt att saker inte blivit bra hade det iaf funnits nått litet hopp hos mig att det här var en enskild händelse som inte blev bra, att resten av vården inte stod för det, och därmed nån liten gnista att bygga nytt förtroende av.
Hej,
Jag blir både ledsen och arg när jag läser om hur du har blivit bemött. Det du beskriver är precis sådant som inte ska få hända. Att vårdpersonal nonchalerar ett nej, skriver osanningar i journalen och sedan avfärdar upplevelser av övergrepp istället för att lyssna är djupt problematiskt, både för den enskilda patienten och för tilltron till vården i stort.
Det borde inte vara så här, och du borde aldrig ha behövt gå igenom detta. Ingen ska behöva känna sig överkörd i en situation där man är som mest sårbar.
Skickar dig all styrka och hoppas att du hittar sätt att få upprättelse och läkning!
Varma hälsningar
Mia
Tack för det. Misstänker att upprättelse lär utebli. Min partner brukar säga att man inte kan hänga sitt välbefinnande på andras agerande: dvs om jag kräver upprättelse för att må bra då kommer jag nog vänta förgäves, och bara fortsätta må dåligt.
Jag har iaf fått hjälp att bearbeta. Men utanför traumatiseringen kvarstår en ilska och besvikelse som jag även rationellt tycker är högst befogad. Det gäller bara att få den att sluta vara ett aktivt trauma, dvs sluta gnaga hål i mitt dagliga mående. Och det är på väg att bättras, även om det tar tid.
Det låter som att du har gjort ett långt och viktigt arbete med att hantera det du varit med om. Din ilska och besvikelse är ju också helt rimlig, det skulle vara konstigt att inte reagera när du blivit så illa behandlad.
Att släppa taget om det aktiva traumat handlar inte om att acceptera det som hände utan snarare om att bygga livet större runt omkring det du varit med om. På så sätt kanske det inte fortsätter att påverka ditt vardagliga mående.
Din partners inställning kan vara hjälpsam på ett sätt, men det är ju inte särskilt lätt att bara bestämma sig för att gå vidare. Det som gör ont i dig gör ju ont av en anledning. Jag tycker att det låter som att du fortfarande är mitt uppe i en viktig bearbetning och att du jobbar på att hitta ett sätt att hantera det.
Jag hoppas att du hittar fram till en punkt där ilska och besvikelse kan få finnas kvar, men utan att tynga dig! Heja dig!