Min väg till att bli fysioterapeut inom kvinnors hälsa

Min väg till att bli fysioterapeut inom kvinnors hälsa
Tidigare när jag har blivit ombedd att svara på den här frågan har jag alltid känt ett behov av att vara lite vag. Men nu har jag och min syster släppt vår självbiografiska bok. Min bakgrund som uppvuxen i en sekt är ute, för alla att ta del av.

För anledningen till att jag blev fysioterapeut finns delvis att hämta ur den historien.

Sekten jag växte upp inom

Sekten jag växte upp inom hette Stockholm Karisma Center. Inom den rörelsen fanns ett oerhört högt ideal och krav på ”perfektion” hos medlemmarna. Vi levde under floskler som exempelvis ”if better is possible, good is not enough”. Det undervisades också om att alla val man gjorde i livet, stora som små, hade evighetsvärde. Allt det här gjorde att jag utvecklade en ätstörning och en depression med tunga och höga krav på mig själv. Jag var nitton år när sekten kraschade. Jag kom ut ur den med topp-betyg, men var helt och hållet slutkörd efter alla år med omfattande engagemang inom rörelsen. Min tanke hade länge varit att bli jurist, men jag insåg att jag inte var på den plats i livet då att jag skulle må bra av ett yrkesval med uttalat höga krav och karriärsdriv.

Så blev det att jag valde att läsa till fysioterapeut

Jag tyckte om kroppen. På sätt och vis gick det väldigt fysiska och praktiska med kroppen tvärt emot det överandliga livet jag haft under åren i sekten. Dessutom fanns det inom fysioterapi knappt en karriärsstege, och det verkade inte vara ett yrke med hög konkurrens. Jag sökte in till Göteborgs Universitet samma år som min sekt kraschade. Jag träffade också Joseph – min man – i samma veva.

Trivdes med studierna – men inte med yrket

Sedan blev jag färdig fysioterapeut och fick jobb. Det var verkligen inte så kul som jag föreställt mig. Dessutom hade åren inom sekten skadat mig så pass att jag mådde mycket dåligt i sjukvårdshierarkin och att ha en chef. Jag hade aldrig gått själv hos en fysioterapeut innan jag började plugga till en. Inte heller hade jag någon bakgrund inom elitidrott eller ens lagidrott som många andra i klassen. Jag hade en problematisk relation till min egen kropp men ett bra plugghuvud. Ganska snart började jag plugga vidare, tog en högre examen men visste inte riktigt vart jag ville inom yrket.

När jag var 26 år födde jag mitt första barn

Vi fick Wollmar, vår äldste son, när jag var 26 år gammal. Förlossningen blev oerhört traumatisk och jag fick en stor förlossningsskada. Efter det insåg jag att jag hade massor om frågor om kroppen, om träning, om belastning, om bäckenbotten – och jag hittade väldigt få svar. Jag förstod också ganska snabbt att min yrkeskunskap gifte sig ganska bra med frågorna jag sökte svar på – och så föddes bakingbabies så småninom i den form den har kommit att bli nu. Det gick ett antal år, med studier, publicerad artikel och handledning – och så blev jag färdig specialistfysioterapeut inom obstetrik, gynekologi och urologi. Inom kvinnohälsan har jag hittat hem inom fysioterapin. Det ger mig en djup känsla av meningsfullhet att ge den sortens vård, och dessutom är det en slags feministisk protestaktion.

Två barn till

Inom loppet av sex år fick vi tre barn, och när jag var föräldraledig med Waldo, vår yngste son, tog jag mog till mig och sa upp mig från min anställning. Jag hade då gett ut min första bok (Mammaroll och Snippkontroll) och hade återkommande föreläsningsuppdrag över hela landet. Jag insåg att jag nu hade båda patientunderlag och ekonomiskt underlag för att kunna starta eget. Patientarbetet driver jag sedan dess med vårdavtal med Region Stockholm några dagar i veckan, och bakingbabies, skrivande och föreläsande bedriver jag övrig tid. Jag har blivit min egen chef – den graden av frihet är faktiskt vad jag behövde.

Har aldrig slutat plugga – vill aldrig sluta lära

Bakingbabies är en del av mitt ständiga lärande – att skriva nya och uppdatera äldre artiklar här på hemsidan gör att jag håller mig ajour inom mitt yrkesområde. Parallellt med allt annat har jag nu studerat kreativt skrivande på universitet. Nu när jag en dröm om att bli romanförfattare – och faktum är att jag har flera romanutkast som jag bearbetar.

Jag tror och hoppas att jag aldrig ska stagnera på samma mentala eller fysiska plats, och arbetar aktivt för att inte göra det. Vi får se vart framtiden för mig!