Spåren av er

”Mamma, varför har du ränder på magen? Jag tycker att de glänser som silver i det här ljuset.”

Vår yngste son vill alltid gosa med min mage när jag nattar honom. Spåren efter tre graviditeter finns där i en inte så älskvärd fluffmage, med blekta rester av hudbristningar. Fluffmagen är mjuk, varm och len och sexåringen drar sina händer över den, under tröjan. Ibland har jag ett sådant skavande obehag av att någon tar på magen, att jag helst vill dra bort hans hand och dra ner tröjan. Som att den där mjuka biten av hud skulle behöva hållas borta från händer och blickar.

Jag älskar inte den där magen. Jag klämmer in den i tighta byxor, klär mig så att den ska bli mindre synlig och skäms över den på badstranden. Magen blev som mest förändrad av tredje barnet. Den blev ohjälpligt och för evigt påverkad. Min generella kroppsvikt spelar inte särskilt stor vikt, mjukmagen finns där ändå.

En gång läste jag en berättelse om hur en kvinna berättade för sin son om hur strecken på magen var det som utgjorde berättelsen om hur han legat i hennes mage. Jag kan inte hitta den texten längre, den var på engelska och hade rubriken ”These are the lines of a story”. Jag har gjort den till min, jag läste den så många gånger under ett antal år att orden fäste sig inom mig.

Bristningarna på min mage är linjerna som utgör den kroppsliga berättelsen om mina graviditeter. Jag bär dem med mig för alltid. Linjerna blir kartan, orden, sagan. Jag har burit de här tre pojkarna, under mitt hjärta. Nio månader vardera. Så kort och så lång tid. Strecken på min mage vittnar om att det hände. Tretton år efter den första graviditeten är den faktiskt svår att framkalla tydliga kroppsminnen av. Utan kroppsliga spår hos mig hade det nästan varit för obegripligt att tänka att den där tonårskroppen någonsin har funnit inom mig.

Det finns också andra spår som barnen lämnat min kropp med. Det finns ett biologiskt fenomen som innebär att celler från fostret passerar över till moderns kropp, och kan finnas kvar resten av hennes liv. Fenomenet kallas fetal mikrochimerism. Chimär är egentligen ett mytologiskt begrepp och betyder att en varelse består av genetiskt olika delar. Jag blev en del av mytologin.

Jag delade kropp i nio månader år med var och en av våra tre söner, och de lever kvar i mig så länge jag lever. Cellerna kan gömma sig överallt i kroppen, i hjärtat, benmärgen, lungorna eller till och med i hjärnan. Det här är vackert, nästan poetiskt. Men också så otroligt abstrakt.

Det gör ändå något med mig, vetskapen om att jag fysiskt bär dem med mig. Från det mikroskopiska till det synliga. Kroppen berättar än idag berättelsen om hur det var att bära mina barn. På något sätt gör det att jag kan omfamna mjukmagen och hudbristningarna med lite mer acceptans. Min kropp kommer aldrig sluta berätta historien om tre pojkar som föddes 2012, 2014 och 2018.

Den lilla handen på min mjuka mage.

”Var låg jag, mamma? Var jag här?”
Han pekar vid magsäcken och jag pekar lite mer ner över magen.

”Här, och här. Och där. Mot slutet var du överallt i magen”
Till sist hittar min hand ända upp mot revbenen igen, och jag minns hur det bände och spände i dem när de sparkade.

”Var fanns jag innan, då? Innan jag kom in i din mage?”
Han lägger huvudet på min mage, och lyssnar in mot magljuden.

”Jag vet inte, älskling. Vad tror du själv?”

Jag kommer aldrig ha alla svar på barnens frågor. En dag kommer de också sluta vilja känna på min mage, och kanske slutar de också fråga mig saker.

Då har jag i alla fall de fysiska bevisen kvar. Berättelsen om dem, och mig, finns nedtecknad på min hud.
Mjukmagen, och strecken, är berättelsen om mig och mina pojkar.