Dags att gynekologin omfamnar fysioterapi
Fysioterapi är en etablerad och evidensbaserad behandlingsmetod inom många delar av hälso- och sjukvården. Fysioterapi som professionsområde syftar till att främja hälsa, minska lidande och att behålla eller återvinna optimal aktivitets- och rörelseförmåga. Det här gäller särskilt när en människans funktion, aktivitet eller delaktivitet är begränsad eller hotar att bli begränsad av sjukdom, skada, ålder eller fysiska och psykosociala omgivningsfaktorer.
Genom patientutbildning, vägledning till optimal belastning, och träning för ökad cirkulation, styrka, uthållighet och kondition uppnår vi ofta smärtlindring, ökad kroppsmedvetenhet, förbättrad hjärt-kärlhälsa, ökad styrka, endorfinfrisättning och positiv påverkan på centrala nervsystemet, inflammatoriska processer och stimulerar nybildning och reparation av aktuell vävnad. Allt det här är väl belagt inom forskning, och vi som profession arbetar evidensbaserat och strukurerat.
Ortopedi och gynekologi
Inom exempelvis ortopedi är rehabilitering med en fysioterapeut en självskriven del av vårdkedjan. Inom gynekologi är motsvarande insatser inte lika systematiskt organiserade. Trots att vi har en växande evidensgrund till att fysioterapi kan minska symtom och förbättra funktion och livskvalitet.
Gynekologin omfattar både öppna och minimalinvasiva ingrepp, ofta i samma vävnadstyper som inom ortopedin. Man syr i muskler, ligament och fascior. Dessa strukturer motsvarar funktionella enheter i rörelse- och stödjeapparaten, om än lite mer diffusa än exempelvis ett korsband i ett knä. Trots detta är rehabiliteringsinsatser efter gynekologisk kirurgi betydligt mindre systematiserade än inom ortopedi eller idrottsmedicin, där fysioterapi är en självklar del av återhämtningen.
Varför tar vi inte till vara på fysioterapin?
Vi har en robust vetenskaplig grund för att bäckenbottenträning kan öka muskelstyrka, uthållighet och kroppskännedom. Det kan också minska besvär som urinläckage och tyngdkänsla. Effekten är särskilt tydlig när träningen sker med stöd av fysioterapeut. Bäckenbottenrehabilitering kan även förbättra livskvaliteten i stort. Trots detta saknar vi tydliga rutiner i vården för hur denna träning före och efter kirurgi ska komma patienten till del.
Här tänker jag att det handlar om vilka funktioner som samhället ansett varit viktiga. Att kunna böja ett knä fullt är otroligt viktigt. Att kunna hålla kiss eller som kvinna njuta av sex verkar vara lite mindre viktigt.
Vilken funktion prioriterar vi, och varför?
Inom ortopedin är målet tydligt: återgång till full funktion, ofta med idrott eller arbete som referensram. Men inom gynekologin handlar det ofta om funktioner kopplade till intimitet, avföring, urin och reproduktion. Kroppsliga domäner som samhället länge har förknippat med tystnad och skam. Det som sker i de här kroppsstrukturerna har man inte sett som produktivt arbete (förutom möjligen ren reproduktion då) och det märker vi av i vårdstrukturen. Det här är ett uttryck för strukturell misogyni där kvinnors kroppar får rehabilitering när deras funktion är viktig för någon annan, men inte när det bara handlar om egen livskvalitet.
En maktobalans och interprofessionell exkludering
När fysioterapi är exkluderat från gynekologiska vårdförlopp beror det inte enbart om tillgång till fysioterapeuter, det handlar också om professionell status och hierarki. Gynekologin är en starkt medicinskt präglad specialitet. Fysioterapi har, trots sin evidensbas, ofta lägre status i den medicinska hierarkin. Den bristande integrationen är alltså inte bara ett organisatoriskt förbiseende. Det är ett uttryck för institutionell könad maktordning, där kvinnodominerade professioner och kvinnodominerade symtom hamnar i skymundan. Trots att många gynekologer själva är kvinnor har de ett i ett historiskt perspektiv manligt kodat yrke.
Gör om och gör rätt
När jag skriver och vevar om vårdstruktur och organisation är det lätt att tolka detta som en slags bråkadnde som slår mot enskilda vårdgivare eller professioner. Det är verkligen inte min mening att peka och säga att enstaka vårdgivare inte släpper in fysioterapeuter. Det här är en politisk och vårdorganisatorisk fråga.
Vi behöver en vårdapparat som inkluderar:
- En preoperativ bedömning av bäckenbottenfunktion och till den kopplade funktioner och livskvalitet, och eventuell preoperativa insatser i form av träning och information.
- En tydlig postoperativ vårdkedja för de patienter som behöver.
- För att uppnå detta måste patienterna ha en ökad tillgång till fysioterapeuter med särskild kompetens inom kvinnohälsa.
Att införa detta skulle göra att gynekologisk vård har en större samklang med andra kirurgiska områden och skapa bättre förutsättningar för långsiktig funktion och livskvalitet hos de människor som söker vård för viktiga, men marginaliserade och tabubelagda, symtom.
Fysioterapi gör skillnad
Fysioterapi gör skillnad. Men när det gäller gynekologisk vård, särskilt vid kirurgi för framfall, inkontinens eller rekonstruktion av muskelfästen, lyser vårdkedjan med fysioterapi ofta med sin frånvaro. Det är hög tid att ändra på det!
Fysioterapi måste byggas in som en strukturell del av vårdförloppet. På samma sätt som vården aldrig skulle operera ett knä utan plan för efterföljande rehab, måste vården sluta med gynekologiska operationer utan plan för återuppbyggnad. Det handlar inte om att slänga vård på patienter som inte behöver. Vi skulle aldrig genomföra en korsbandsoperation eller höftprotes utan att erbjuda en strukturerad fysioterapiplan med uppföljning, progressiv träning och tät kontakt med fysioterapeut. En kvinna som genomgått en operation i bäckenet får inte självklart samma rehabiliteringsstöd som en individ som opererat sin knäled. Det är inte för att den delen av kroppen är mindre viktig. Det är för att vården, historiskt och strukturellt, har värderat typiskt kvinnliga funktioner lägre.
Läs mer på besläktat tema
Önskade förändringar i svensk förlossnings- och kvinnosjukvård
