Vi vårdgivare i sociala medier måste skärpa oss

Vi vårdgivare i sociala medier måste skärpa oss

Idag är vi många olika vårdgivare som rör oss på olika sociala medier. Det är förstås något positivt! Mer kunskap, mer tillgänglighet och ett ökat fokus på områden som länge varit bristande belysta. Men med den ökade närvaron av vårdgivare i digitala kanaler följer också nya utmaningar.

Det här behöver vi prata om! Jag menar nu inte att peka ut enskilda aktörer. Men det vi behöver ta ansvar för är vad det innebär. För professionen, för legitimationen och för de människor som följer oss.

När vårdgivarrollen flyttar ut på nätet

Den som är legitimerad vårdpersonal har ett särskilt ansvar. Det gäller inte bara på kliniken, utan också när man uttalar sig i sin yrkesroll i offentligheten. Det ansvaret följer med även utanför arbetsplatsen. Att sprida kunskap är en viktig uppgift, men det måste ske med respekt för yrkesrollen, för evidens och för patienters integritet. Vårdpraktik är inte bara ett innehåll att dela. Den bygger på tillit, och den tilliten måste vi förvalta varsamt.

Det offentliga rummet förändrar villkoren

När en läkare exempelvis publicerar operationsfilmer på YouTube, även med den opererade individens samtycke, väcks frågor som går bortom just det enskilda kontot. Är det verkligen möjligt att samtycka helt fritt när du ligger på ett operationsbord och är i beroendeställning? Kan du som patient riktigt förstå vad det innebär att en operation filmas och kan ses av tusentals, även internationellt? Vi behöver ställa oss frågan hur vården som institution ska förhålla sig till detta. Det är inte en fråga om att hindra utveckling, men om att bygga ramar där både etik och transparens ryms.

Det saknas riktlinjer – men ansvaret kvarstår

Vi lever i en juridisk gråzon. De flesta professionsförbund och vårdgivarorganisationer har inte hunnit ikapp verkligheten. Det innebär inte att vi därmed är fria att göra vad vi vill, med några undantag. Patientsäkerhetslagen och sekretessen gäller alltid. Vetenskap och beprövad erfarenhet är det vi ska förhålla oss till, oavsett om det är i patientmötet eller i sociala medier vi uttalar oss.

Det vi säger och gör i sociala medier tolkas ofta som professionellt innehåll – även när det är privat. Det innebär att vi måste vara extra tydliga: Är detta ett personligt tyckande? Är detta vetenskapligt underbyggt? Är detta information, skoj eller marknadsföring? För den som följer oss är skillnaden inte alltid självklar.

Vårdgivare eller influencer – eller både och?

Många av oss balanserar roller: vårdgivare, folkbildare, influencer, företagare. Det är inte fel. Men det kräver medvetenhet. Det är ett problem när vårdgivare på nätet slirar mellan att vara privata och samtidigt tala med vårdgivarens auktoritet. När de ger intryck av att stå för vetenskap och erfarenhet – men samtidigt delar tips och råd som inte går i linje med professionens värderingar.

Det här är inte bara en innehållsfråga, det är en fråga om förtroende.

Den dubbla maktpositionen

Vårdgivare i sociala medier innehar en unik dubbel maktposition. Dels har vi den formella makten som följer med vår legitimation, kunskap och erfarenhet. Dels har vi en informell makt genom den synlighet, lojalitet och tillit vi bygger upp bland våra följare. Det är inte ovanligt att följare uttrycker förtroende på sätt som speglar det traditionella patient-vårdgivarbandet – men utan att det finns ett faktiskt vårdkontrakt. Det är här vår ansvarskänsla behöver vara särskilt skarp.

Vi behöver våga prata om den här dubbla positionen. Det här är nytt för oss, men i och med vårdgivarerollen blir postandet på sociala medier också en slags maktutövning. Vad använder vi vår makt till, egentligen?

Det behövs en professionell självrannsakan

Det är dags att professionsförbunden kliver in. Arbetsgivare och huvudmän behöver se över hur man ska förhålla sig till vårdgivare på sociala medier. Det är dags att vi som själva verkar i det här fältet reflekterar över vår makt, vårt ansvar och våra gränser.

Vi behöver förstå vad som händer just nu, och hur vi alla ska förhålla oss till det. Vi behöver en diskussion om etik och hur man gör för att folkbilda med bibehållen professionell integritet. Det räcker uppenbarligen inte alltid med goda avsikter.