Är det bättre nu? (2025)
För några år sedan skrev jag om förlossningskrisen i Sverige. Rubriken var, precis som nu Är det bättre nu? Jag skrev om att det inte bara handlade om bemanning och förlossningsplatser, utan om en djupare förtroendekris. Kvinnor upplevde då att de inte blev trodda, hörda, tagna på allvar och att eftervården lämnade mycket kvar att önska.
Nu, ytterligare några år senare ställer jag frågan igen: Är det bättre nu?
Ett svar är ja
IVO gjorde en granskning av landets förlossningskliniker under 2023-2024. Nu under våren 2025 kan man konstatera att 30 av 45 kliniker vidtagit faktiska förbättringar. Man har skärpt rutinerna för att upptäcka och behandla bristningar i bäckenbotten. Vissa regioner har infört förbättringar i eftervården och erbjuder nu en tydligare struktur för uppföljning. Det är viktigt att inte bagatellisera detta arbete, för många gör mycket bra inom ramen för vad som är möjligt.
Ett svar är nej
Systemet är fortfarande svagt. Sommaren 2025 stänger förlossningen i Lycksele i 14 veckor. Det är inte en överraskning, det är ”planerad sommarstängning” på grund av brist på barnmorskor. Det här är en värderingsfråga, man kan pausa vård av kvinnor när resurserna inte räcker. Det är ju också ett strukturellt val att inte bemanna förlossningsvården i hela landet.
Ett annan kvarstående nöt att knäcka är frågan om kvejsarsnitt på kvinnans önskemål. Dels själva företeelsen, förstås. Hur ska vi ha det framåt sett? Vilken grad av delaktighet i besluten ska kvinnor själva få ha. Men, om man frångår dessa komplicerade frågor så finns det ändå enklare saker att lösa. De enorma skillnaderna i landet. Vissa regioner har ganska generös syn på snitt, andra får bråka och kämpa mycket. Vi har inte en jämlik vård.
Eftervården släpar efter
Jag är mycket glad och tacksam över regionala förbättringar och ökade kunskaper om bäckenbottenbesvär inom eftervården. Men samtidigt finns det fortfarande stora kunskapsluckor inom eftervården, och strukturella brister som gör att kvinnor med besvär hamnar mellan stolarna och inte känner sig sedda och uppfångade.
Vad betyder det här?
Förlossningsvården är en spegel av hur samhället värderar kvinnors kroppar, rädslor, erfarenheter och livsvillkor. Så länge det är acceptabelt att det inte finns plats för alla födande, kommer det inte heller finnas tillit. Och för födande är förtroende för vården inget abstrakt, det är något som kan påverka livet länge.
Jag är trött
Jag är försiktigt positiv, men jag är också trött. Trött på att arbetet vilar på eldsjälar.
Vi behöver en systemförändring. Att vissa saker blivit bättre är inte samma sak som att det är bra nog. Så länge födande kvinnor måste anpassa sig till vårdens brister är krisen inte över. En bra vård formas efter behoven. Så länge vi bygger vård på att vissa orkar kämpa, medan andra ger upp, har vi inte ett hållbart eller jämlikt system.
Relevant läsning:
- IVO:s granskning av förlossningskliniker
- Efter hårda Ivo-kritiken – tillsyn avslutas på 30 förlossningskliniker
- SFOG:s beslutsstöd för kejsarsnitt på kvinnans önskan
- Man har så jävla ont hela tiden och är så ledsen
- Nedstängning av förlossningen i Lycksele, brist på barnmorskor
- Eftervården behöver förbättras
- Över tiden? En uppföljning av satsningen på kvinnors hälsa
