Är det bättre nu?

Jag satt och kollade igenom inläggen som vi publicerat om somrarna tidigare år, och kom över ett inlägg som handlade om krisen i förlossningsvården. Det var den sommaren BB Sohpia skulle läggas ner, och alla de arga BB-marscherna hölls i början av hösten.

Hade det inte blivit bättre?

Innan den här sommaren hade jag en känsla av att det blivit bättre med en del saker. Utbildningsinsatser har gjort stora skillnader som jag märker i mitt arbete. Uppmärksamheten på skador gör att det sker mycket aktivt förebyggande arbete, och det är också lättare att nå behandling för missade och defektläkta skador. Jag upplever också att det har hänt något vad gäller attityderna, det är inte längre lika dåligt ansett att som jag ”skrämma folk” med att berätta om förlossningsskada.

Men det verkar krisigare än aldrig förr?

Fler förlossningsavdelningar läggs ner, det verkar vara så sjukt mycket brist på barnmorskor att sjuksköterskor anställs för att göra deras jobb och… kvinnosjukvården verkar fortsatt så lågprioriterad? Och om det inte finns personal, eller för den delen platser att föda på – vad gör utbildningar och attitydförbättringar för skillnad? Är det kris, är det kris liksom. De som kommer i kläm är ju kvinnorna.

Så här skrev jag för två år sedan:

Bakgrunden till förlossningskrisen är att vi som födande kvinnor

1. Till att börja med inte har rätt till ”informerat belsutsfattande” vad gäller vårt födande
2. Inte vågar lita på att det finns plats för oss när vi ska föda.
3. Inte kan lita på att det kommer finnas personal tillräckligt, för att ha möjlighet att ta tillvara våra önskemål och behov av stöd.
4. Inte kan lita på att framfödandet inte kommer stressas fram och att vi kommer få det perinealskydd vi har rätt till.
5. Inte kan lita på att den som ska sy ihop oss om vi brister har MVG i bäckenbottensuturering.
6. Inte kan lita på att vi kommer få en adekvat eftervård där inte ”allt är normalt, det blir så när man fött barn, gå hem och knip” är ledorden.
7. Inte kan lita på att våra behov om fungerande sex- och samliv, kontinens och förmåga att vara fysiskt aktiv kommer tas på allvar av kvinnosjukvården då vi senare söker vård.

Jag skrev att förlossningskrisen var en förtroendekris.Vi kvinnor blir inte tagna på allvar och våra behov inte mötta.

Har det blivit bättre?

Har det blivit bättre vad gäller informerat samtycke och patientdelaktighet i beslutsfattande? Jag tror att det KANSKE har blivit det, i alla fall när det kommer till att välja förlossningssätt efter en skada. Att välja kejsarsnitt tror jag fortfarande är svårt, va? Och beslutsdelaktigheten under förlossningar är fortfarande inget att hurra för va?

Mindre oro för platser och antal barnmorskor?

Det verkar vara knackigt på den punkten va? Hur är det nu i sommar, är ni som är gravida oroliga för att få plats och för att få tillgängliga barnmorskor? Ni som fött, har det känts stressigt och har någon av er upplevt att förlossningen forcerats för att skynda på?

Bättre undersökningar och behandlingar?

Jag tycker mig höra att fler och fler blir undersökta både vaginalt och analt, får ordentlig bedövning inför undersökningen och att allt fler barnmorskor får vidareutbildning i suturering av skador? Stämmer det?

Bättre eftervård?!

I alla fall här i Stockholm har det varit ett ganska omfattande arbete för att förbättra eftervården. Det har verkligen satsats på att barnmorskor inom mödravården ska göra bättre uppföljningar, och jag tycker mig märka effekten av detta hos mina patienter. Hur är det i övriga landet? Och Stockholmare, håller ni med mig om att det blivit bättre?

Jag är försiktigt positiv

Jag har varit försiktigt positiv och tyckt att det händer grejer! Men när det kommer såna här somrar, där det blir så väldigt, väldigt tydligt att förlossningar lågprioriteras (och därmed blir kvinnors hälsa och livskvalitet satt på spel). Då tappar jag lite tron på att det faktiskt går framåt.

Comments (2)

Jag upplevde inte alls att det skyndades på under förlossningen vid något av mina barn. På BB däremot, i alla fall här i göteborg, är man solklart ovälkommen om man inte är förstföderska. Födde andra barnet förra året och kl 18 på kvällen kom vi till BB och på förmiddagen dagen därpå blev vi bryskt utkörda av en barnmorska som meddelade att hon skrivit ut oss, utan att fråga om det var det jag ville eller hur jag mådde. Detta trots mängder av anteckningar om vikten av att jag fick stanna och känna in läget pga tidigare förlossningsdepression, flera aurorasamtal m anledning av stark rädsla efter första förlossningen, och en 1,5åring hemma att ta hand om som dessutom är high need. Det var det dock ingen som brydde sig om, behandlingen på BB var rakt igenom horribel. Ifrågasättande från första minut jag kördes dit om varför jag fått ett visst rum (hur ska jag kunna veta det?), varför katetern satt kvar efter att jag varit på operation (är det mitt ansvar?), insinuerande om att jag tänkte stjäla babynestet jag inte ens efterfrågat osv.

Födde mitt andra barn 2017, fick åka hem när han var ca 15 h. Mitt tredje barn föddes 27 juni i år på BB Karolinska i Solna. Först fick jag inte plats, men eftersom det var tredje tror jag inte att de kunde hänvisa mig. Dottern är född 28 min efter att vi kom in på spec-MVC. När hon var 4 h blev vi diplomatiskt informerade om att vi skulle åka hem samma dag. Jag hade gärna stannat en natt.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.