Att se förlossningsskador som idrottsskador
Varför har man historiskt sett brytt sig så lite om förlossningsskador? Och varför har attityden ofta varit att kvinnor i stort får skylla sig själva? Det är ett märkligt tankesätt. Idrottare och atleter råkar också ut för skador i samband med sitt utövande, men där är det ingen som säger så går det om man håller på med sport, skyll dig själv. Tvärtom får idrottare ofta ganska direkt tillgång vård, långsiktiga rehabplaner och en självklar respekt för att kroppen behöver tid och resurser för att läka.
Förlossningsskador är ofta muskelskador
Många förlossningsskador är i grunden muskelskador, och går anatomiskt att jämföra med akuta idrottstrauman. Vi har länge dragit parallellen att ”en förlossning är som ett maraton”. Jämförelsen är inte så dum. Både förlossningar och intensiva idrottsaktiviteter handlar om kraftiga, ibland plötsliga belastningar som kan ge både muskel- och skelettpåverkan. Skillnaden ligger snarare i om skadorna blir tagna på allvar eller inte.
Vad forskningen visar
Studier har visat att förlossningar kan ge benmärgssvullnad i bäckenet, som vid mindre frakturer, och vätskeansamling i muskler, precis som hos idrottare som råkat ut för sträckningar eller senskador. Även okomplicerade vaginala förlossningar kan lämna efter sig påvisbara skador på bäckenbottenmuskler och skelettdelar.
I studier har man sett att muskeltjocklek och struktur inte återgår helt till ursprungsläget ens ett halvår efter en okomplicerad förlossning. Viss återhämtning sker, men muskelinnehållet är fortfarande reducerat och organrörligheten ökad jämfört med före graviditeten.
Efterkontrollen är en symbol för hela problemet
Vi har byggt vårdstrukturen kring ett eller kanske två återbesök hos barnmorska de första månaderna efter graviditeten. Där får de flesta grönt ljus för att återgå till träning, ha sex och leva som vanligt. Men det är som att säga att alla stukade fotleder ska vara löpklara efter en vissa vecka, oavsett om det handlar om en lätt vrickning eller avslitna ledband. Vissa återhämtar sig snabbt, men andra behöver månader. Så är det också efter förlossningar.
Smärtan är verklig
Kvinnors smärta efter förlossning blir allför ofta avfärdad med Det sitter i huvudet eller Det är normalt. Ändå påverkar kvinnors symtom arbetet, relationer, sexualitet och livskvalitet.
Vad skulle hända om vi tog det på allvar?
Om vi såg förlossningsskador som idrottsskador skulle vi också se behovet av rehabilitering. Fysioterapeuter är vana att arbeta med muskelskador. Vi kan träning, stegrad belastning, återgångsplaner och det pedagogiska arbetet med att hjälpa människor förstå sin kropp under läkning. Vi vet också att återhämtning inte bara är fysisk utan också mental.
Men vården saknar strukturer för detta. I praktiken lämnas många nyblivna mammaor ensamma med symtom, besvär, och tusen frågor.
Och här ligger den stora skillnaden: Idrottsskador ser vi som värda vårdresurser och uppstyrda rehabiliteringsplaner. Förlossningsskador ser vi som något som tillhör människorasens biologiska öde, något kvinnor förväntas bära utan större anspråk på hjälp.
När ska politiken ta kvinnors kroppar på allvar?
Det handlar om strukturer. Det är ett politiskt misslyckande och något som speglar vårt samhälles syn på kroppar och värde. Att föda barn är inget vi gör lite som en hobby. Det är också en grundförutsättning för att samhället överhuvudtaget ska fungera. Varför ska kvinnor betala priset för att upprätthålla befolkningens reproduktion, men samtidigt bli lämnade med följderna? Uppenbarligen sjunker barnafödandet, bland annat för att kvinnor inte går med på de här premisserna längre.
Ni som sitter på makten upprätthåller aktivt en vårdstruktur där kvinnor förväntas acceptera smärta, funktionsförlust och förlorad livskvalitet som naturliga följder av barnafödande. Det är dags att vi alla börjar se förlossningsskador för vad de är; kroppsliga trauman som kräver samma respekt, resurser och rehabilitering som idrottsskador.
Tack för att du lyfter detta viktiga ämne.
Hade inte kunnat skriva det bättre själv. Samhället måste ta kvinnor på allvar. Skadorna påverkar kvinnor kanske resten av livet. Själv skadades jag 1991, 23 år gammal. Att ha dom besvär jag haft sedan dess önskar jag ingen. 2015 gjorde jag min första operation men först 2017 efter att jag sökte mig till Huddinge fick jag konstaterar stora skador. Opererades igår och det blev min 9:e operation.
Jaana
Instämmer i allt! Förändring av detta sjuka synsätt är ett måste för hela politiken och hela samhället! Se bara på sjukskrivning efter i princip vilken operation som helst vs en vaginal förlossning eller kejsarsnitt. Inte en sjukdag har man rätt att ta ut utan man ses som helt förmögen att ta hand om sitt barn oavsett vad som hänt med bäckenorgan eller hur belastningen kommer att påverka läkningen. Fy fan för dagens kvinnosyn i denna fråga. Stenålder.
Det har troligen varit mer praktiskt att inte se graviditet och förlossning som en sjukdom eller något som kan orsaka skada, då finns det heller inget som behöver repareras efteråt. Jag funderar på den så kallade kvinnliga urkraften som ofta nämns i sammanhanget, finns den ens eller är den också bara påhittad för att lägga över ansvaret på kvinnan. Jag tror tyvärr inte att det bara är pengar som behövs för att våga ifrågasätta, förstå och eventuellt ompröva de värderingar som kvinnovården bygger på. Texter som de du skriver är jätteviktiga och jag hoppas de når fram även till de som verkligen behöver läsa.
Ja, jag är också tveksam till den där kvinnliga urkraften. JA, såklart kan folk känna sig som supermänniskor och som att de klarat världens häftigaste och svåraste uppgift. Vi andra kanske inte känner oss riktigt lika häftiga. Precis som du tror jag att pengar inte det som egentligen saknas, attitydproblemen är de allra största.