Att vara vårdgivare i offentligheten
När jag började skriva om kvinnohälsa för snart femton år sedan fanns det knappt några vårdgivare i sociala medier. I dag finns vi överallt, i poddar, på Instagram, i debattartiklar, på TikTok och i kommentarsfält. Det är en fantastisk utveckling. Människor får tillgång till kunskap som tidigare bara fanns i slutna rum. Samtalen blir mer öppna, mindre skambelagda och ofta mer mänskliga. Det händer något när vanliga människor för tillgång till mer kunskap om den vård de kanske behöver söka sig till.
Men med vårdgivares närvaro på sociala medier växer också ansvaret. När vi som legitimerade yrkespersoner går ut i offentligheten följer vår roll med. Vi representerar inte bara oss själva, utan också vårt yrke, vår professionella etik och det förtroende som vår legitimation bygger på. Det innebär inte att vi kan sträva efter att alltid vara perfekt, men att vi behöver vara medvetna.
I tre artiklar, dagens text och två kommande, ska vi dyka ner i hur det är att vara vårdgivare i offentligheten. Hur ska vi som vårdgivare tänka när vi gör oss hörda i offentligheten? Hur kan vi bäst förvalta det förtroende vi får i vår yrkesroll?
Ansvarsfrågan
Vi vårdgivare har alltid ett ansvar för hur vi använder vår kunskap. Men i takt med att vården flyttat ut på nätet har också vårt ansvar förändrats. I dag sker samtalen om hälsa inte bara i mottagningsrummen utan i flöden, stories och kommentarsfält. Det är både fantastiskt och krävande. Mer kunskap blir tillgänglig, men gränserna mellan privat, professionellt och kommersiellt blir samtidigt allt suddigare.
Samma plattformar som kan öka förståelsen för hälsa och vård kan också bidra till desinformation, bristande källkritik och oavsiktliga brott mot patientsekretessen. Informationsflödena är snabba, men kvaliteten varierar, och det är inte alltid tydligt för mottagaren vad som är fakta, tolkning eller personliga erfarenheter.
Jag såg mig länge som bloggare, men ser mig i dag som skribent och folkbildare. Skillnaden kan tyckas liten, men den rymmer en rörelse för min del. Jag har medvetet gått från det vardagliga delandet till en mer medveten offentlighet. För mig handlar det om att förvalta förtroendet som följer med min yrkesroll.
Den som möter mig digitalt kan inte skilja på privatpersonen och vårdgivaren. Vårt sätt att uttrycka oss, den kunskap vi delar, till och med tonen vi använder, allt påverkar hur vår profession uppfattas. Därför är vi, i praktiken, alltid representanter för vården och yrket.
Förtroende och yrkesidentitet
Internationella riktlinjer betonar att legitimationen följer med ut i offentligheten. Vårdgivare uppmanas att vara tydliga med när de talar som yrkespersoner och när de uttrycker sig som privatpersoner. Den amerikanska läkarföreningen framhåller att allt som publiceras på nätet ska tåla offentlig granskning. Liknande riktlinjer för sjuksköterskor och farmaceuter betonar vikten av att hålla isär professionella och privata profiler, och att aktivt bemöta felaktig information.
I Sverige saknas gemensamma etiska ramar för hur vårdgivare ska agera i sociala medier. Det betyder att ansvaret i hög grad ligger på individen. Det vi skriver och delar formar inte bara bilden av oss själva, utan påverkar också förtroendet för våra professioner och vården som helhet.
Förtroendekapital som valuta
I vården bygger allt på tillit. Patienterna litar förhoppningsvis på att vi vet vad vi gör, och att vi gör det för deras bästa. Följare litar på oss för att vi är legitimerade, och vi lånar vårt yrkesnamn till att ge tyngd åt det vi skriver.
Yttrandefriheten gäller förstås även oss. Vi får, och ska, kunna diskutera vårdens strukturer, missförhållanden och förbättringsbehov. Men detta bör göras med en stor dos etisk avvägning.
När vårdgivare också blir influencers uppstår också en ny sorts ekonomi, där förtroende fungerar som valuta. Vår yrkesauktoritet ger tyngd åt det vi säger, också när vi marknadsför produkter, kurser eller tjänster. Det är i sig inte fel. Många av oss kombinerar kliniskt arbete med folkbildning och företagande, men det kräver särskild medvetenhet.
Tilliten riskerar dock att urholkas om vi inte är tydliga med gränserna. För mottagaren kan det vara svårt att avgöra när något är professionell rekommendation och när det är reklam. Därför behöver vi som vårdgivare vara särskilt noggranna med transparens, tydlighet och syfte.
Att vårda tilliten
Det finns en balans i detta, mellan att vara människa och att vara yrkesperson, mellan att dela erfarenhet och att representera kunskap. Jag tror att framtidens vårdgivare på nätet behöver finslipa just den balansen.
