Jag har tre barn, och vid mitt äldsta barns födelse fick jag en sfinkterskada och ett nyfött intresse för att bli bäckenbottenfysioterapeut. Förutom förlossningsskadan och dess påverkan på bäckenbotten återhämtade sig kroppen väldigt bra efter mina två första barn. Men en dag några månader efter vårt tredje barns födelse stod jag och grät framför garderoben. Jag drog ut plagg efter plagg. Graviditetskläderna fungerade inte längre, jag hade ju inte den sortens mage längre. Men mina gamla kläder, de som suttit bra efter andra barnet, de fungerade nu inte längre. Jag provade plagg efter plagg, och blev bara mer nedslagen. Allting tryckte, skavde, skevade. De var inte nödvändigtvis för små alla gånger, men proportionerna stämde inte längre.
*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.
Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.
Jag har upplevt lite samma sak som du gällande kroppens förändring efter tredje förlossningen. För mig handlade det om mer än att kläderna inte passade. Det blev också en slags fråga om identitet när jag inte kände igen mig själv kroppsligt. ”Vem är jag i den här kroppen?” ”Är jag som person annorlunda med en annorlunda kropp?”
Jaaaaa! Det här inlägget. ❤️ Det är 100 % on point. Det motsägelsefulla i det hela.
Medicinskt accepterar vi permanenta skador/förändringar, men kulturellt/utseendemässigt ska det ändå inte synas på en kvinna att hon fött barn, bort med alla spår av bristningar, lös hud, extra vaddering. Hon ska föda samhället nya medborgare med all påverkan det har på kropp, sömn, hälsa, ork, psyke – men ändå fortsätta jobba heltid och bidra och tänka på sin pension, inte fastna i kvinnofällan.
Allt ska bli ”som vanligt” fast nu är du dessutom mor ovanpå allt, faaast utan stöd, fysioterapi, uppföljningar eller korrekta bedömningar.
Tack för du sätter ord på det som så många av oss lever i och famlar i! ❤️
Och man FÅR sörja sin pre-mother-body med dens funktion och sin garderob, även om det känns som att man inte får säga det högt, för en mor skall vara självuppoffrande och inte välja sådant ”ytligt” före skapandet av liv… Men detta är ju VÅRA liv, kvinnors liv och hälsa och vardag. Men de värderas alltid lägst?
Jag kommer aldrig glömma skiftningen när min bebis var född. Fokuset som gick från min hälsa, till att nu var bebisen ute, nu satsar vi fulla resurser på detta lilla liv (tack och lov), men upplevelsen var att ingen brydde sig om min hälsa/upplevelse/välmående längre. Det var en sådan markant förändring i vården. Bad om hjälp, bad om stöd, bad om att barnmorskan skulle kolla mina stygn men hon vägrade för det var onödigt (stygnen gick sedan upp).
Jag är glad för min bebis skull, för där satsades resurser. Men det var sjukt att inse hur detta höll i sig under åren som gick, hur mitt trauma, min förlossningsskada, mitt behov av sömn var helt ointressant sen.
Ursäkta, nu blev detta längre än jag tänkte, men det väckte verkligen något i mig. Om igen, tack för att du finns! ⭐️
Du sätter verkligen ord på det.
Ang eftervården: var vänder man sig ett år efter förlossningen för vidare hjälp? Har fått superbra hjälp av fysioterapeut under året men det är tyvärr otillräckligt. Vad är nästa steg? Bor i Gbg, hittar ingenting när jag söker på förlossningsskador, enbart dyra privata vårdgivare.