Jag har tre barn, och vid mitt äldsta barns födelse fick jag en sfinkterskada och ett nyfött intresse för att bli bäckenbottenfysioterapeut. Förutom förlossningsskadan och dess påverkan på bäckenbotten återhämtade sig kroppen väldigt bra efter mina två första barn. Men en dag några månader efter vårt tredje barns födelse stod jag och grät framför garderoben. Jag drog ut plagg efter plagg. Graviditetskläderna fungerade inte längre, jag hade ju inte den sortens mage längre. Men mina gamla kläder, de som suttit bra efter andra barnet, de fungerade nu inte längre. Jag provade plagg efter plagg, och blev bara mer nedslagen. Allting tryckte, skavde, skevade. De var inte nödvändigtvis för små alla gånger, men proportionerna stämde inte längre.
Jag var annorlunda.
I sig var det naturligtvis en banal insikt. Kroppen genomgår förändringar genom livet. Men graviditeter är ändå speciella, de sker ganska snabbt och förändrar allt. Ochvi får väldigt lite förberedelse på de här förändringarna.
Jag ska också säga så här: Jag älskar mina barn, de har varit värda både stora förlossningsskador, upprepade kejsarsnitt, en bäckenbottenoperation och en hel garderob av illa sittande kläder. Men fler saker är sanna samtidigt, och det där med kläderna är ändå ett väldigt bra exempel på hur inget blir detsamma efter barnens födelse.
Jag tror vi är många som har känt någon form av utseendeångest efter graviditeten. Den postgravida kroppen är inte alltid helt i linje med kroppsestetiken som fyller våra flöden. Magen, brösten, huden, håret. Det går såklart att acceptera som ganska odramatiska förändringar. Men bakom de synliga förändringar finns alla de pris kvinnor betalar för att få sina barn, allt sådant som också påverkar kroppsfunktion och livskvalitet. Förlossningsskador. Ärr. Smärta. Urinläckage. Tyngdkänsla i underlivet. Smärta vid sex eller svårigheter att uppnå orgasm.
Kroppen bär sina erfarenheter, jag jobbar på att omfamna förändringarna med omsorg. Vi kämpar på och hanterar det som finns kvar efter graviditeterna som om det vore privata problem.
Samtidigt är graviditet, förlossning och eftervård både medicinska och politiska områden. Vårdtiderna efter förlossning har blivit kortare och uppföljningen är begränsad. Mycket av återhämtningen sker hemma, ofta utan särskilt mycket stöd. Den som får symtom efteråt behöver ofta själv förstå att något är fel, själv veta vart man ska vända sig och själv hitta fram till rätt hjälp.
Jag ska också vara ärlig: det har blivit bättre. Men eftervården är fortfarande långt ifrån bra.
Det är en märklig ordning egentligen. Vi accepterar som samhälle att graviditet kan förändra kroppen ganska dramatiskt. Samtidigt är kvinnokroppen ständigt föremål för åsikter, förväntningar och ideal. Även inom politiken diskuterar man hur frågan om varför det föds så få barn i Sverige just nu ska lösas.
Många återhämtar sig helt oproblematiskt efter graviditet och förlossning. Variationerna är storta. Och igen vill jag pålysa att jag förstår att min garderobskris efter tredje barnets födelse var banal (men å andra sidan en dyr historia!). För andra kommer konsekvenserna efter en, två eller fler graviditeter och förlossningar vara långt mycket större och mer långvariga.
Att bli gravid innebär att acceptera en kontrollförlust och en osäkerhet. Kroppen kommer genomgå förändringar, vissa blir permanenta, och det går inte alltid att förutse hur. För många är den insatsen värd att ta, men uppenbarligen inte för alla.
Återhämtningen efter graviditet ser vi fortfarande på som en strikt privat erfarenhet. Men det finns både medicinska, vårdorganisatoriska och politiska förändringar att göra för att att göra dessa erfarenheter inte ska behöva bäras i ensamhet av varje generation kvinnor. Så länge det är så kommer en del kvinnor fortsätta vara tveksamma till om en graviditet är värd mödan.
Man talar mycket om hur viktigt det är att fler ska vilja få barn. Det talas betydligt mindre om vad det faktiskt kostar kvinnokroppen att få dem.
Barn kan vara värda nästan vad som helst.
Men insatsen borde åtminstone vara något vi diskuterar.
Jag har upplevt lite samma sak som du gällande kroppens förändring efter tredje förlossningen. För mig handlade det om mer än att kläderna inte passade. Det blev också en slags fråga om identitet när jag inte kände igen mig själv kroppsligt. ”Vem är jag i den här kroppen?” ”Är jag som person annorlunda med en annorlunda kropp?”
Jaaaaa! Det här inlägget. ❤️ Det är 100 % on point. Det motsägelsefulla i det hela.
Medicinskt accepterar vi permanenta skador/förändringar, men kulturellt/utseendemässigt ska det ändå inte synas på en kvinna att hon fött barn, bort med alla spår av bristningar, lös hud, extra vaddering. Hon ska föda samhället nya medborgare med all påverkan det har på kropp, sömn, hälsa, ork, psyke – men ändå fortsätta jobba heltid och bidra och tänka på sin pension, inte fastna i kvinnofällan.
Allt ska bli ”som vanligt” fast nu är du dessutom mor ovanpå allt, faaast utan stöd, fysioterapi, uppföljningar eller korrekta bedömningar.
Tack för du sätter ord på det som så många av oss lever i och famlar i! ❤️
Och man FÅR sörja sin pre-mother-body med dens funktion och sin garderob, även om det känns som att man inte får säga det högt, för en mor skall vara självuppoffrande och inte välja sådant ”ytligt” före skapandet av liv… Men detta är ju VÅRA liv, kvinnors liv och hälsa och vardag. Men de värderas alltid lägst?
Jag kommer aldrig glömma skiftningen när min bebis var född. Fokuset som gick från min hälsa, till att nu var bebisen ute, nu satsar vi fulla resurser på detta lilla liv (tack och lov), men upplevelsen var att ingen brydde sig om min hälsa/upplevelse/välmående längre. Det var en sådan markant förändring i vården. Bad om hjälp, bad om stöd, bad om att barnmorskan skulle kolla mina stygn men hon vägrade för det var onödigt (stygnen gick sedan upp).
Jag är glad för min bebis skull, för där satsades resurser. Men det var sjukt att inse hur detta höll i sig under åren som gick, hur mitt trauma, min förlossningsskada, mitt behov av sömn var helt ointressant sen.
Ursäkta, nu blev detta längre än jag tänkte, men det väckte verkligen något i mig. Om igen, tack för att du finns! ⭐️