Kvinnor har mer smärta än män, även om jag inte skulle vilja skriva det så, så är det så. Det här vet vi från studier, statistik och rapporter. Men det är också ett väldigt komplicerat område. Är det verkligen så att kvinnors kroppar gör mer ont än mäns? Det är ett område där enkla förklaringar sällan räcker till. Även om det finns biologiska skillnader uppstår smärta inte i ett vakuum. Smärta uppstår och formas av hur vi lever våra liv, vilka krav vi möter och hur vi blir bemötta när vi söker hjälp.
Biologi förklarar en del
Kronisk smärta definierar vi som smärta som varat längre än tre till sex månader. Fler kvinnor än män lever med långvarig smärta, till exempel bäckensmärta, migrän, mag-tarmbesvär och vissa reumatiska tillstånd.
En del av detta kan man förklara biologiskt. Det finns diagnoser som är vanligare hos kvinnor eller kopplade till kvinnlig reproduktiv anatomi, som endometrios och fibromyalgi. Hormonella faktorer spelar också roll, till exempel i samband med menstruationscykeln, graviditet och klimakteriet.
Studier har också visat att kvinnor i genomsnitt kan ha en lägre smärttröskel och att kroppens egna smärtlindrande system fungerar något annorlunda.
Men allt det här räcker inte som förklaring. Skillnaderna i smärta är för stora, för konsekventa och för tydligt kopplade till livssituation för att enbart ska kunna förstå dem biologiskt.
Smärta uppstår i relation till våra livsvillkor
Kvinnor som försöker få ihop sina liv samtidigt som de har ont. Jag ser patienter som sover för lite, inte bara för att de har små barn, utan för att de bär ett större ansvar i hemmet. Många av mina kvinnliga patienter bokar av sina rehabbesök när barnen blir sjuka, trots att det ofta finns en partner som skulle kunna ta samma ansvar. Jag träffar patienter som behöver påminnelser om att återhämtning faktiskt är något som måste få ta plats mellan arbete, lämning, hämtning och allt det andra.
Det är svårt att inte se det som ett återkommande mönster.
Kvinnor kombinerar ofta lönearbete med ett större ansvar för hem och familj. Under de år då den belastningen är som störst ökar också sjukskrivningarna. Det här kan inte vara en slump.
Smärta påverkas av sömn, stress, återhämtning och belastning över tid. På samhällsnivå ser allt detta olika ut för grupperna män respektive kvinnor, och då är det inte konstigt att smärtan också skiljer sig åt.
Hur vi uttrycker smärta
Forskning visar att kvinnor och män ofta beskriver smärta på olika sätt. Kvinnor tenderar att vara mer nyanserade och detaljerade i sina beskrivningar, medan mäns uttryck ofta är mer avskalade.
Det säger inget om hur ont någon faktiskt har, men det påverkar hur den uppfattas.
Historiskt sett har man sett på kvinnors smärta som känslomässig, överdriven eller kopplad till svaghet. Begrepp som hysteri har använts för att förklara en stor variation av symtom, med en tydlig koppling till den specifika kvinnliga anatomin.
Det här sättet att tänka är inte borta, även om vi gärna vill att det ska vara så. Språket om omständigheterna har förändrats, men fortfarande idag kommer kvinnor och mäns smärta värderas och bemötas olika.
Kvinnor får inte alltid samma vård
Det finns studier som visar att kvinnor får mindre smärtlindring än män, även när man tar hänsyn till hur de själva skattar sin smärta. Vårdpersonal tenderar också att bedöma kvinnors smärta som mindre intensiv i jämförbara situationer.
Det innebär att smärtan inte bara uppstår i ett sammanhang, utan också blir tolkat genom olika filter.
Ett tydligt exempel är endometrios. Det är en kronisk sjukdom som drabbar ungefär var tionde kvinna i fertil ålder och kan ge omfattande smärta. Trots det tar det ofta många år att få diagnos.
Många får under tiden höra att deras besvär är normal mensvärk eller något man får stå ut med. Det påverkar naturligtvis både tillgången till behandling och tilliten till vården.
När hjälpen kommer sent
Vårdens insatser för långvarig smärta kan vara mycket värdefullt och i många fall livsförändrande. Men sammanhanget spelar roll. När rehabilitering erbjuds sent, efter att andra åtgärder avslutats, kan erbjudande om exempelvis smärtrehab upplevas som ett avvisande. Fokus på acceptans, coping och kognitiva strategier kan då riskera att påminna om föräldrat sätt att förklara kvinnors smärta som något som sitter i huvudet.
Samma insats kan alltså fungera på två olika sätt. Antingen som ett stöd som ökar handlingsutrymmet, eller som något som flyttar ansvaret tillbaka till individen. Här hamnar vården inte alltid rätt.
Kvinnor och smärta
Vi behöver sluta se kvinnors smärta som ett enbart individuellt problem.
Ja, det finns biologiska skillnader. Ja, vissa diagnoser drabbar kvinnor oftare. Men det förklarar inte varför så många fortsätter ha ont, så länge, och så ofta utan att bli tagna på allvar.
Kvinnors smärta uppstår i ett sammanhang där vi också hittar en skev ansvarsfördelning, brist på återhämtning och brister i arbetsmiljö och vårdens bemötande. Ändå ser vi hur fokus gång på gång läggs enbart på kvinnors kroppar, som om det vore där hela förklaringen finns. Så länge samhället håller fast vid den här förenklade bilden riskerar vi också att missa viktiga delar av problemet.
Vi behöver förändra synen på hur vi ser på kvinnor i stort, för att bättre kunna få syn på hur vården, och samhället, kan minska kvinnors smärtproblem.
