Att hitta hem i kroppen efter graviditeten

Att hitta hem i kroppen efter graviditeten

När man scrollar i sociala medier är det lätt att hamna i ett flöde där allt om återhämtning efter graviditeten fokuseras kring styrka, återhämtning eller utseende. När blir magen platt igen, när kan man träna igen och hur vet man om kroppen är tillräckligt läkt? Bra och relevanta frågor, visserligen. Men jag tänker att vi ibland skulle behöva prata mer om tilliten till kroppen.

För många förändras relationen till kroppen efter perioder av smärta, tunga graviditeter, förlossningsskador eller lång återhämtning. Kroppen känns mindre självklar och mindre förutsägbar, inte nödvändigtvis svag men svårare att lita på fullt ut.

Den känslan kan finnas kvar även när kroppen fungerar ganska bra rent objektivt. Man kanske tränar, arbetar, lyfter barn och lever livet ungefär som vanligt, men samtidigt finns en vaksamhet där, ett tvivel inför belastning och en känsla av att kroppen plötsligt kan svara med smärta, tyngdkänsla eller bakslag. Det är inte konstigt.

När kroppen går från självklar till osäker

Jag tror att många först märker hur mycket frihet det fanns i en fungerande kropp när den slutar vara lika självklart välfungerande. I en frisk kropp promenerar man, tränar, lyfter, springer till bussen eller bär ett sovande barn utan att göra riskbedömningar i huvudet.

Efter perioder av smärta eller kroppsliga besvär förändras det ofta. Symtomen kommer med en budget och kalkyler. Hur långt kan jag gå? Hur mycket vågar jag bära? Kommer det här kännas okej i morgon också? För vissa blir det ett kroppsligt beredskapsläge där kroppen hela tiden finns med i bakgrunden av beslut och planering.

Forskning om långvarig smärta och rehabilitering visar att människor som levt med smärta ofta förändrar sitt sätt att förhålla sig till kroppen. Kroppen går från att vara något självklart till något man behöver observera, tolka och ibland skydda.

Under graviditet och efter förlossning kan kroppen förändras snabbt och ibland ganska dramatiskt. Leder blir rörligare, muskler belastas annorlunda, sömn och återhämtning försämras och vissa drabbas av smärta, inkontinens, framfallskänsla eller andra besvär som gör att kroppen inte längre känns självklar.

När kroppen inte känns enkel eller förutsägbar kan bli svårt att känna sig hemma däri.

Smärta påverkar inte bara kroppen

Långvarig smärta påverkar ofta fler saker än själva smärtan. Många börjar undvika vissa rörelser eller aktiviteter, av rädsla för vad som ska hända efteråt. Kommer kroppen säga ifrån, blir det ett bakslag. Är det här farligt?

Forskning om så kallad rörelserädsla visar att tidigare smärterfarenheter påverkar hur människor vågar använda kroppen, även när kroppen läkt från en sjukdom eller skada.

Detta uppstår eftersom hjärnan försöker skydda kroppen utifrån tidigare negativa erfarenheter. Tilliten påverkas om kroppen gång på gång svarar med smärta eller överbelastning.

Trygghet i kroppen är inte samma sak som kroppsnöjdhet

Det går att vara ganska nöjd med sin kropp och samtidigt känna låg tillit till den. Det går också att vara stark, aktiv och fungerande men ändå känna sig osäker på hur kroppen ska reagera.

Mycket av samtalet om postpartumkroppen handlar om utseende eller vikt, men för många handlar kroppsförtroende mer om funktion och trygghet.

För att komma ur detta räcker det oftast inte med att tänka positivt. Det är sällan fruktbart att ignorera kroppens signaler heller. Det viktiga framstår genom forskning som att långsamt samla nya erfarenheter där kroppen får vara både belastad och trygg samtidigt.

Går det att hitta hem i kroppen igen?

För många kommer kroppsförtroendet tillbaka gradvis. Du behöver helt enkelt positiva erfarenheter, kanske små, som upprepas över tid.

Det kan handla om att hitta former av rörelse som känns möjliga i stället för hotfulla, att successivt våga belasta kroppen igen och att försöka skilja mellan obehag, trötthet och faktiska varningssignaler.

För vissa hjälper det att få stöd av en fysioterapeut eller annan vårdgivare som kan hjälpa till att sortera vad som är farligt och vad som framför allt känns skrämmande. Många behöver också hjälp att hitta en nivå där kroppen får belastas utan att varje aktivitet blir ett test av kroppens gränser.

Sömn, återhämtning, smärtlindring och rimliga förväntningar spelar också roll. Det är svårt att känna tillit till en kropp som konstant är överbelastad eller aldrig får möjlighet att återhämta sig.

För en del handlar processen också om sorg. Kroppen kanske fungerar annorlunda än tidigare och vissa personer behöver omförhandla både träning, identitet och förväntningar.

Hur gör man då?

För många hjälper det att börja tänka mindre i termer av “är kroppen bra eller dålig idag?” och mer i termer av mönster över tid. Kroppen kommer nästan alltid ha bättre och sämre dagar, särskilt under återhämtning, hormonförändringar eller vid långvarig smärtproblematik. En dålig dag betyder inte automatiskt att det går åt fel håll igen.

Det kan också hjälpa att försöka minska mängden katastroftolkningar kring symtom. Många som haft mycket smärta eller komplikationer blir väldigt uppmärksamma på kroppsliga signaler, vilket är förståeligt. Samtidigt kan varje känning börja tolkas som ett tecken på försämring.

Ibland kan det vara hjälpsamt att ställa sig frågor som:

• Är detta farligt, eller känns det framför allt obehagligt och skrämmande?
• Har jag känt så här tidigare utan att det lett till förvärrade symtom?
• Reagerar kroppen tillfälligt på belastning, eller försämras jag faktiskt över tid?
• Håller jag på att anpassa hela livet efter rädslan för symtom?

För många blir det också viktigt att börja skilja mellan smärta och skada. Kroppen kan reagera på belastning utan att något gått sönder. Träningsvärk, trötthet, ömhet och tillfälligt ökade symtom behöver inte betyda att kroppen tar skada.

Det kan hjälpa att:

• öka belastning gradvis i stället för att växla mellan överansträngning och total vila
• fortsätta använda kroppen i vardagen även under perioder med viss symtomökning, om symtomen känns hanterbara
• undvika att ständigt testa kroppens gränser
• försöka återgå till aktiviteter som känns viktiga eller meningsfulla, även om de behöver anpassas i början
• följa kroppens reaktion över dagar och veckor snarare än minut för minut

För vissa hjälper det också att minska det ständiga kroppsskannandet. Att hela tiden kontrollera tyngdkänsla, smärta eller spänning kan göra att kroppen upptar allt mer mentalt utrymme. Ibland behöver fokus aktivt riktas tillbaka mot livet runt omkring, arbete, relationer, träning, vila och sådant man tycker om. Ibland behöver man bygga livet stort runt sina besvär, helt enkelt.

Att hitta hem och trygghet i kroppen igen

Känslan av trygghet i kroppen egentligen är ganska svår att mäta och man märker kanske av den först när den inte längre är helt självklar. Det finns en väg framåt, och tilliten kan komma tillbaka. Kroppen blir kanske aldrig precis som förr, men det finns alltid vägar att få känslan att det är möjligt att leva i kroppen..

Referenser:

• A Mixed Comparison of Interventions for Kinesiophobia in Individuals With Musculoskeletal Pain: Systematic Review and Network Meta-Analysis
• Body image: a cross-sectional study of the perception and practices of women after delivery
• Kinesiophobia and Physical Activity: A Systematic Review and Meta-Analysis
• Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis