Det blev ingen storm för oss. Eller, jo, det blev en storm. Men det blev aldrig någon här. Det var inte ”Hej mitt vinterland, nu är jag här…”. Kanske inte borde klaga. Snön kommer förr eller senare och jag har har ett svagt minne om att jag i ferbruari-mars brukar klaga över att jag är så trött på snön och gruset.
Idag är det plugg dag i alla fall. Aylin är här och Wollmar, hon och jag har pluggat termodynamik och oxidationstal inför hennes kemiprov om någon vecka. Fick dessutom ett sms från Oscar och Carro att de var i stan och undrade om vi hade tid för en fika. Klart att vi hade! Så det blir nog finfika med Wallhultarna.
Igår var vi på rum för barn och Wollmar var verkligen i sitt esse. Han har verkligen kommit på detta med att springa och nu finns det ingen anledning till att gå längre. Så det är springa, klättra och fullt ös hela tiden. Samtidig vill jag påstå att han är mer harmonisk och lugn. När vi låste vagnen på bottenplan stod han snällt och stilla och väntade in mig och när vi gick till hissarna gick (sprang) han jämnsides med mig utan att sticka iväg.
Baksidan (och det måste väl alltid finnas en sådan) med den nyfunna motoriken är att han numera kan klättra upp på våra köksstolar. Det tar inte mer än någon sekund så är han uppe och sitter där. Det är egentligen helt OK för min del. Men det läskiga är när jag föreställler mig hur han kan slå sig om han halkar av stolen. Sedan har han såklart fått en förkärlek till att ställa sig upp på stolen vilket också känns riskabelt. Vad ska man gör åt det då? Jag kan ju inte säga att han absolut inte får stå på stolarna eftersom jag själv ställer honom på stolen när han står med mig och bakar. Blir ju lite klurigt för honom men han får helt enkelt lära sig när han får och när han inte får. Det blir väl en enkel match?
Första snön
Så kom den till sist, första snön. Kamske lite för sent att dra ut och leka med Wollmar nu. Han sover djupt sedan länge och drömmer säkert om stjärnor, mackor och böcker (tre favvosaker just nu). Om vi har riktig tur så kanske snön ligger kvar imorgon och då kanske det till och med finns mer. Kanske vi kan dra ut och åka pulka och göra snöänglar. Vi får se!
Kass bild, men det var det bästa mobilen kunde erbjuda. Hur som helst är det något sällsamt vackert när den första snön lagt sig.
Pusskalas
Efter att ha sovit över 13 timmar vakade Wollmar 7:36 och var redo för den nya dagen. Ett blöjbyte senare satt han hos oss i vår säng. Mia och jag pussade varandra för att locka Wollmar till att ge oss en morgonpuss men det fick en annan effekt. Istället för att pussa oss satte han var av sina händer bakom våra huvuden och förde våra huvuden motvarande och sa samtidigt: ”Mmmmmmm”. Så Mia och jag pussade varandra igen och sedan igen och igen. När Wollmar tyckte att vi var färdiga släppte han taget tittade på oss och sa ”Tack”. Sedan vinkade han till oss och kröp där ifrån.
Vi har en riktig Mysmar!
Graviditetsdrömmar
ag brukar bara drömma ganska lite och ganska vagt. Men de senaste veckorna har jag drömt så otroligt verkliga, färgsparkande och levande drömmar. Alla är också på något sätt jobbiga.
Jag drömmer att jag hamnar i konflikt med släktingar. Att får ett vredesutbrott på jobbet. Att jag åker vilse med Wollmar och att han dessutom har bajsat och att det är slut på blöjor.
Jag skyller på graviditeten. Helt klart. Det står ofta med över listorna på graviditetssymtom.
Men ändå. Jag vaknar varje morgon med en känsla av att någonting dåligt inträffat och att jag bara skulle vilja ligga kvar och gråta en stund.
Det är svårt att känna sig utvilad när jag vaknar känslomässigt utmattad. När kan det här tänkas gå över?
Vintertott
Då har vintern kommit och lite snö med den. Det innebär overall, tjocka vantar och vinterstövlar. Vad gör en vintertott-Wollmar i lekparken då? Tja, det gamla vanliga. Gunga, rutschkana och lite pilliplock. Får se om jag kan lära honom hur och vad man kan göra i snön. Så fort det kommer mer snö blir det i alla fall pulka. Men prognosen anger plusgrader så vi får nog vänta ett tag på pulkabacken.
Igår trotsade jag mina initiala rädslor och tog en tur till rum för barn. Egentligen hade jag nog inte dragt dit men Wollmar och jag ville hänga med Erik och Iris och de skulle dit med Nisse och hans dotter. Vi sågs vid Zinken och tog en skön långpromenad in till stan. Man kan väl säga att vi var den där irriterande barnvagnskaravanen som alltid är i vägen och som tar upp HELA trottoaren och halva cykelbanan.
När vi kom fram och låst barnvagnarna på barnvagnsparkeringen drog vi upp till femte våningen och åt lunch. Med tanke på att vi hade tre barn i 14-15 månadersåldern som skulle äta lunch tillsammans med oss gick det förvånansvärt bra och vi hann till och med kaffe/te och kaka.
När sedan myrorna i brallan tog övertaget hos småbarnen drog vi ner en våning till rum för barn. Tyvärr var det kö (#allabarnharhostlov) vilket gjorde att vi fick roa oss bäst vi kunde utanför. Som tur var hade de kvar bokstavsutställningen och barnen fickleka med A till M.
Wollmar hittade B-bilen och kunde inte motstå att klättra in och provköra.
Väl inne var det full fart som vanligt och Wollmar och Iris busade och lekte tittut bakom gardinerna.
Det grymma med Rum för barn är att trots att det var massor av folk som ville dit och det var lång kö utanför så var det väldigt lugnt och lagom med folk när man väl kommer in. Efter någon timme var det dags att dra hem och det dröjde inte många minuter innan Wollmar däckade i vagnen.
Att få Wollmar att sova två gånger och förskjuta dagen något har funkat fint än så länge och det verkar finnas ljus i tunneln. Vi får se hur vi gör nästa vecka.
Långlördag
Dagarna blir så långa när man har någon som väcker en klockan 06. Idag hade vi hunnit storstäda och veckohandla, koka och lägga in rödbetor och koka ett äppelmos innan klockan 12 på dagen.
Vid 13-tiden anslöt mina två kollegor. Vi åt rödbetsbiffar, potatis och brunsås och fikade. Sedan gjorde vi som vi brukar – Joseph fick vara patient och vi andra övade på rörelseanalys av skulderblad och undersökning av axlar och rygg. Wollmar srang glatt omkring och försökte vara med och ”undersöka” dvs. klappa på Joseph så bra han kom åt.
Efter några timmars sjukgymnastnörderi gled sammankomsten över till något mer Fernandoskt: Bakning. Vi bakade chokladbiskvier och maränger, lekte med Wollmar, fikade och pratade.
Och klockan 18 var det dags för gästerna att gå. Wollmar kommer somna nu snart fram emot sju. Då ska jag ha en skype-intervju med David från Kalifornien, han som var här i Sverige och gjorde en studie om svenska pappalediga. Han ville tydligen intervjua några mammor också.
Sen är det nog dags att gå ner i varv och kolla på TV eller nåt.
Söndagsutflykt
Idag har vi gjort en långutflykt ut till Bro för att köpa en sak via en blocketannons. Vi återkommer med vad senare! Vi åkte till kyrkan i vanlig ordning, men smet iväg lite innan kyrkfikat för att vi var så hungriga och ville hem och äta något riktigt. I samma kvarter som kyrkan råkade vi råka på Simon&Jenny som var på väg hem. Vi tog följe med dem istället och åt kvällsmat där. Wollmar somnade i vagnen hem och var bara att föra över från vagnen till sängen.
Det bästa med den här helgen är att den inte tar slut lika bryskt som vanliga helger. Imorgon är jag nämligen ledig från jobbet. Min mamma ska göra en bukoperation imorgon (åkomman är inte farlig, men måste likväl opereras) och jag har lovat att följa med till sjukhuset och vara moraliskt stöd innan och efter.
Det innebär att jag får en lång morgon hemma med familjen! Och även om morgondagen kommer utspela sig på ett sjukhus, så är det inte mina patienter. Alltså en ledig dag, hur man än ser på det!
Förskoleplats
Nu har Wollmar fått en förskoleplats på förskolan Brunnen precis bredvid oss. Nu känns det som att man entrar slutfasen av föräldrarledigheten. Det känns både läskigt och spännande. Mest läskigt om jag ska vara ärlig. Fast jag är inte särskilt otolig för hur det kommer att gå för Wollmar på förskolan. Han är en modig, framåt och stabil person som utan svårigheter kommer att anpassa sig efter den nya verkligheten. Det är mer för mig själv som det känns läskigt. Att inte få vara med mitt barn hela dagarna är en sak. Det känns hanterligt. Men tanken att kanske bara få träffa honom kanske ett par timmar på morgonen och kvällen (kanske inte ens det) känns mindre roligt. Att komma tillbaka till jobbet känns kul. Samtidigt är det inte klart över vad jag ska göra. Tillbaka till mig nuvanande tjänst eller göra något annat? Det är osäkerheten och ovissheten som är jobbig, inte det eventuella utfallet.
Det som känns tyngst är väl att det är slutet på en era och början av en annan. Samtidigt går tiden och det är bäst att följa med den och försöka finnas i nuet. Just nu är det bra och det är bra. Sedan har vi ett helt november att njuta av och därefter december. Så jag ska inte klaga, för jag har inte något att klaga över.
Stockholms stadsmuseum
I brist på annat att göra drog Wollmar och jag till Stockholms stadsmuseum idag. Veckans plan är att vi ska dit imorgon med några föräldralediga pappor (där ibland Erik och Iris) så vi drog dit idag för att kolla läget. Så nu har vi koll hur man tar sig ner till entrén, var man parkerar barnvagnarna och hur man tar sig till lekområdet för barn, a.k.a. ”Torget”.
För Wollmar var detta andra gången som han var där då mormor gick dit med honom för två veckor sedan. Vi fick då reda på att Wollmar tyckte om att leka med båten och mycket riktigt var det dit han gick så fort vi kom in. För utom en båt, fanns det ett läsrum, en borg, en lekkiosk, ett torg med massa stånd, en pankomat där man kunde hämta ut pengar till att handla och en grotta (eller kanske mer troligt insidan av borgen). Det fanns massor av kläder i medeltid anda som barnen kunde låna och gott om leksaks mat och sådan för att kunna leka med i kiosken och på torget.
Wollmar kunde kanske inte leka så avancerade lekar som affär men han tyckte att det var kul nog att gå omkring med en rova och säga att det var ett äpple. Det var någon förskolegrupp och en skolklass när vi var där vilket gjorde det lite stökigare och drog upp ljudvolymen en del men Wollmar verkade inte bry sig.
Det kostar 100 kr för inträde men då gäller det i ett helt år och även då på Stockholms medeltidsmuseum. Helt klart ett nice ställe att dra till som omväxling.
”So long and thanks for all the fish!”
Julböcker
Det är svårt detta med jul. Eller egentligen är inte julen svår i sig men allt detta med julklappar. Vi har länge haft uppe debatten inom våra familjer där vi successivt dragit ner på mängden klappar och försökt fokusera på gemenskapen istället. För vad ger man dem som redan har allt? Till slut blir det att man i princip byter pengar med varandra och alla får saker som är lite överflödiga eller som de egentligen inte behövde. Men barnen då? Ja, julen är ju barnens högtid och inegn vill ju vara en snål förälder och INTE ge julklappar till sitt eget barn. Men när alla klappar summeras ihop så sitter alla där med ett berg av julklappar åt barnen och mår illa för att det är lite too much.
Hur som helst så vill vi ju köpa något åt vårt egna barn och i år när vi lyckats slimma ner det till att bara mormor, morfar, farmor och siya får köpa klappar till Wollmar så finns det utrymme för oss att köpa något också. Eftersom vår son inte läser vår blogg kan vi skvallra om vad vi beställt.
Det blev ett gäng böcker från England via amazon. Bland annat ”The Gruffalo”, ”The very hungry catepillar” och Mias gamla favorit ”Five minutes of peace”. Böcker är alltid bra att ha och just nu uppskattar Wollmar böcker över allt annat. Man kan fördriva timmar med att läsa för honom.
Nu är ju detta ändå en hemlis, så vi förväntar oss att ingen skvallrar till Wollmar om vad han får.
Wollmars Ceasarsallad
Vi ääälskar ceasarsallad och det blir dagens lunch. Wollmar får en modifierad variant med lite bacon och mer kyckling och sina favoritgrönsaker. Ceasardressingen är inte gjord än, men gillar han den får han såklart den också.
Vi gör ju alltid vår egna majonäs och har kommit på att det måste vara den ultimata bebis- och småbarns mat-uppsmakaren. Man ska ju annars gärna berika barns mat (upp till två års ålder) med rapsolja. Och majonäs är ju rapsolja och ägg, liksom. Lite mer protein har ju aldrig skadat. Tänker jag.
