Att må psykiskt dåligt efter en förlossning

Att må psykiskt dåligt efter en förlossning

Posttraumatisk stress efter förlossning

Det finns grader av traumatisering, och den svåraste graden är man drabbas av Posttraumatiskt Stresssyndrom. På engelska kallas detta post traumatic stress disorder, PTSD. För att kunna diagnosticeras med just PTSD ska man dels ha upplevt en händelse där man tror att man själv eller någon annan ska dö eller en händelse där den fysiska integriteten är hotad.

PTSD-symtom kan sedan ge sig uttryck i bland annat:

  • att du återupplever händelsen i mardrömmar eller intensiva tankar
  • att du undviker saker som påminner en om händelsen
  • att du får psykiska symtom så som ökad irritabilitet
  • Symtomen ska finnas mer än en månad och orsaka signifikant nedsatt förmåga att leva som vanligt.

Förlossning= trauma?

Graviditeter och förlossningar är ju helt vanliga inslag i samhället och i individers liv och skiljer sig från de flesta andra traumatiska händelser på många sätt. Det kan ju vara en otroligt positiv upplevelse för många kvinnor. Dessutom är graviditeter och förlossningar ofta planerade och förutsedda. Naturkatastrofer och andra traumatiska händelser skiljer sig naturligtvis från förlossningar på denna punkt.

Ändå säger forskningen att 20-30% av alla kvinnor upplever sin förlossning som traumatisk. Detta trots att det reella procenttalet för livshotande förlossningar för mamma och/eller barn är ungefär 1% (siffran är från Storbrittanien, gissningsvis är det ganska lika i Sverige). Man har sett att instrumentella förlossningar (där man använder sugklocka eller tång) samt kejsarsnitt ökar risken för att händelsen ska upplevas traumatisk. Dock kvarstår faktumet att många kvinnor med helt normala vaginala förlossningar ändå upplever förlossningen som ett trauma. 2-6% av alla kvinnor som genomgått en förlossning uppnår diagnoskraven för PTSD de första sex månaderna.

Riskfaktorer

Riskfaktorerna för att drabbas av denna värsta form av traumatisk stress, PTSD, är tidigare depression och ångest och komplikationer under graviditeten. Man har också sett att en annan riskfaktor är en missmatchning mellan förväntningarna på förlossningen och utfallet av förlossningen. Man har sett att kvinnor som önskat föda med kejsarsnitt men ändå fött vaginalt har en ökad risk för en traumatisk upplevelse, detta tror man kan ha att göra med en önskan att föda med kejsarsnitt grundas i en förlossningsrädsla. Tidigare traumatiska förlossningar ökar risken för att påföljande förlossning upplevs traumatisk.Kvinnor som har upplevelse av sin förlossning som traumatisk känner rädsla, frustration och en känsla av maktlöshet och chock under själva händelsen, och ångest, en känsla av främlingsskap och får flashbacks efteråt.

Det som är nästan viktigast att förstå i sammanhanget är att det inte handlar om förlossningen som sådan, den kan ha sett bra ut på pappret. Utan den handlar om individernas egna subjektiva upplevelser av händelseförloppet, som avgör om förlossningen skapar en traumatisk stress. Kvinnans personlighet och sociala faktorer kan påverka utfallet; social isolering, generell ångest samt vissa personlighetsstöriningar ökar risken för PTSD.

Även partnern kan drabbas

Även partnern som stått vid kvinnans sida under förlossningen kan få långlivade psykiska besvär efter en traumatisk upplevelse av förlossningen.
Man har sett att diagnoskrav 2, det vill säga upplevelsen av intensiv rädsla, är mycket viktigt för att utveckla en PTSD efter förlossning. Man kan alltså ha upplevt rädslan för att någon ska dö, utan att reagera med kraftiga känslomässiga negativa responser. Då minskar risken för PTSD. Känslan av otillräcklighet, skräck för kontrollförlust och  oron att personalen ska tappa greppet över situationen är vanligt förekommande hos dem som får PTSD efter förlossningen.  Andra faktorer som bidrar är ovänlig personal, känslan av hjälplöshet, inadekvat information, brist på medkännande och ett ökande antal medicinska ingrepp.

Att må psykiskt dåligt efter en förlossning

Om jag går till min egen förlossning med Wollmar så upplevde jag delvis diagnoskriterie 1, det vill säga att jag var helt övertygad om att någon av oss skulle dö. Trots detta vet jag att jag inte hade någon intensiv känsla av rädsla eller skräck. Det var ju till och med på grund av att vi var så lugna och tillitsfulla som både jag och Joseph i efterhand kunde känna att vi borde ha reagerat annorlunda, så hade kanske förlossningen slutat med ett kejsarsnitt och inte med en sfinkterruptur. Den känslan i sig var en av de sakerna som vi fick bearbeta hos kuratorn efter förlossningen.Att jag har negativa känslor för min vaginala förlossning har egentligen inte att göra med själva förlossningsförloppet i sig, utan hör ihop med att få en sfinkterruptur och skador för livet.

Forskningen stödjer påståendet att om man inte har några specifika förväntningar på förlossningen minskar risken för att man upplever den traumatisk. Likaså kan man ju anta att den god och tillitsfull allians med personalen på förlossningen kan minimera risken. Ändock finns en procentsatser av kvinnor som drabbas trots avsaknaden på de kända riskfaktorerna.

Jag var en glad och förväntansfull förstföderska som trodde mig själv om stordåd, och förlossningsvården om kvalitetsvård, som ändå fick en traumatisk upplevelse av förlossningen.

Livskvaliteten påverkas

Förutom en obehaglig känsla kring förlossningen kan en traumaupplevelse också påverka kvinnans vilja att skaffa fler barn och hälsa under eventuella graviditeter. Relationen med partner och bebis kan också påverkas negativt. Mamman kan få negativ inverkan på sin förmåga att knyta an till barnet. Dessa symtom verkar dock höra ihop mer med förlossningsdepression än traumatiska stressreaktioner. Därför är det viktigt att ta sin förlossningsupplevelse på allvar. Vänd dig till det sjukhus där du födde och be om en kuratorskontakt, eller fråga om psykologhjälp via BVC.

Jag vet att vi har flera läsare som haft besvärliga (eller regelrätt vedervärdiga) förlossningar och tider efter dessa. Många av er verkar ha kommit ut på andra sidan helskinnade. Vad tror du att har haft en skyddade inverkan mot att upplevelsen av förlossningen ska ha gett traumatiska stressreaktioner?

Behandling

I Sverige verkar många kvinnor falla mellan stolarna när det kommer till posttraumatisk stress. BVC verkar vara bättre på att fånga upp mer depressiva symtom och mående som är förknippat med föräldraskap och anknytning. Forskningen gällande bästa behandlingen för posttraumatisk stress efter förlossning är inte entydig, men det verkar som att det viktigaste är att kvinnan genom den vård och behandling hon erbjuds upplever att hennes egna subjektiva upplevelse tas på allvar. Berätta gärna om era bra och mindre bra erfarenheter av detta i kommentarerna!

 

Referenser

 

Previous

Next

35 Comments

  • Du skriver alltid bra inlägg om mycket intressanta ämnen! Jag förstod dock inte riktigt frågan, men eftersom att jag anser att jag klassar mig till en vedervärdig förlossning/tiden därpå, och kommentarer alltid är roligt så svarar jag nånting i alla fall. Är fortfarande traumatiserad (av tjejernas FL men också lite av den fysiska smärtan efter Emils), lider nog inte av dessa uppräknade PTSD-symtom längre, mardrömmar etc har försvunnit med tiden/bearbetning, men är generellt mycket mer ångestfylld och har haft katastroftankar (inte bara när det gäller barnafödande utan även om Tommy flyger utan mig eller tjejerna ska åka tåg med skolan in till stan etc). Om någon jag känner får barn så är jag orolig över att dennes barn ska drabbas av PSD och liknande, (i hemlighet), vilket egentligen är ologiskt då vi inte drabbats av PSD. Grät mig igenom de två senaste graviditeterna. Känner väldigt lite tilltro till vården, speciellt förlossningsvård. Det kommer alltid att vara ett stort sår i mitt hjärta, de värsta 25 minutrarna i mitt liv. Just det där att det hade kunnat undvikas så enkelt. Förstår verkligen er känsla över det där att det hade kunnat bli annorlunda. Både att det hade kunnat bli bättre men också att det hade kunnat bli värre, det är nog den värsta känslan. Hur otroligt nära det var, när jag tänker på det får jag nästan svindel fortfarande, som om att jag stod högt upp nånstans och tittade ner. Nu när jag vet att jag har fött mitt sista barn så är det som ett lugn som har lagt sig över allt vilket är skönt. Ångest och katastroftankar är så mycket bättre än någonsin, verkligen. När jag blir mormor/farmor så kommer jag bli en jobbig en och tvinga mina barn och deras respektive till planerade kejsarsnitt och andningslarm men den ångesten tar vi då 😉

    • Tack för svaret! Undrade också liksom vilka friskfaktorer du tror dig ha/haft som gör att inte ptsd-symtomen blivit värre och hängt kvar längre?

  • Jag har själv helt otraumatiska förlossningsminnen, trots att omständigheterna omkring var dramatiska. För egen del tror jag att det stämmer helt med vad du skriver.

    För det första hade jag jobba myckte på att inte förvänta mig något särskilt av förlossningen. Jag hade reflekterat över flera vänner som var missnöjda med sina förlossningar och samtliga hade det gemensat att det inte blev som de hade förväntat sig. Man har ju aldrig upplevt det förut som förstföderska och delar av förloppet har man inte heller någon möjlighet att påverka och därför tyckte jag inte att särskilda förväntningar kunde vara till någon hjälp.
    När min svärfar dessutom dog mitt under pågående latensfas bestämde jag mig ännu mer definitivt: det blir som det blir – vi tar det som det kommer.

    För det andra var jag hela tiden övertygad om att jag själv mådde bra, trots att läkaren sprang ut och in ur rummet utan att tala om vad de tog för prover och vad resultatet var. Inte heller när vi fick veta mer var jag orolig, jag var så fast övertygad om att min kropp visste vad som gällde och vad den ville. Bebisens värden var finfina hela tiden och därför var det så klart lättare att också vara trygg med att den mådde bra.

    Ändå funderar jag kring att jag tror att jag kommer vilja förbereda mig mer inför en eventuell kommande förlossning. Dels vill jag ha mer information om vad som är sannolikt förlopp vid en omfödsel när första blev snitt. Dels vill jag veta mer om vad det är för anatomisk deffekt som gjorde att jag var så svårstucken och vad man har för alternativ (något av det jobbigaste med hela förlossningen tyckte jag var de typ 14 gångerna jag blev stucken i ryggen). Jag tror också att jag kommer att vilja lämna över ännu större ansvar till min egen kropp, t ex tror jag inte att jag kommer vilja bil igångsatt för överburenhet utan hellre vänta några dagar till om det skulle bli så.

    På plus-sidan inför nästa gång finns ändå att jag är helt övertygad om att förlossningen kommer att gå bra, bara vi undviker att tajma det med någon närstående bortgång.

  • Jag har en fråga till dig om traumatiska förlossningar. Vet du om man riskerar att få mer smärta efteråt-bäckensmärta o nervsmärta-om förlossningen varit jobbig. Ibland tänker jag att all smärta som jag upplevt efter min yngstes förlossning kanske delvis kommer av att min kroppsbild förändrats, omedvetet, i o m jobbiga minnen. O kanske att jag även är sensitiserad. Vad säger forskningen?

  • Hej! Jag forskar om ptsd-relaterade ämnen, men inte rörande förlossningar. En friskfaktor man generellt känner till (som iof kan vara svår att veta om/mäta) är att ha trygg anknytning i barndomen. Otrygg grundläggande anknytning gör människor mer sårbara för ptsd symtom.

    Sedan undrar jag om inte de stressreaktioner många har efter förlossning är akuta stress symtom snarare än ptsd. Jag har för mig att för att något ska klassas som ptsd ska det debutera tidigast tre (eller var det sex) månader efter den traumatiska händelsen. Allt innan dess är akuta stresssymtom. Inte för att det för saken bättre, men de akuta är ofta övergående. Eller så är detta från en gammal definition av ptsd, det ändras ju.

    Tack för en jätteintressant blogg! Som nygravid för första gången hittar jag massor av matnyttig kunskap, jag återkommer!

    • Härligt, välkommen! Om du läser mer om ämnet relaterat till graviditeter, kejsarsnitt, förlossningar eller föräldraskap så får du gärna skriva ett gästblogginlägg!

    • Jag håller med om att det säkert måste gå en viss tid för att ptsd verkligen ska vara just det, men samtidigt är det ju något väldigt speciellt med just tiden efter en förlossning, ”The longest shortest time”, typ att tiden blir så skev och känns som en evighet fast det typ bara gått några veckor. Det blir också intressant med sådan här crossover-forskning, jag vet ju med säkerhet att det är ptsd-begreppet som använts i den forskning jag läst, men det är ju inte så att de ens behöver vara särskilt duktiga på just med psykologi som gjort forskningen, utan typ barnmorskor.

      • Hej! Ja, jag är också en av de där cross-over forskarna, är egentligen samhällsvetare (människor på flykt och trauma är vad jag sysslar med för närvarande). Men som du säger finns det nog risk att det blir fel ibland när man ger sig in på områden utan experter med sig. (Och, jag läser en hel del omvårdnadsforskning, och blir ärligt talat förskräckt av kvaliteten ibland, mest de kvalitativa intervjustudierna jag kan bedöma iof. Det är mycket som publiceras som är metodologiskt rätt shaky tycker jag.)

        Men, återigen, tack för super-välskrivet och intressant blogg!

  • Hej!

    Jag upplever att jag har haft en odramatisk förlossning och att jag har fått god vård. Detta trots att jag tidigare i livet haft PTSD efter verkligt livshot pga krig. Och trots riskgraviditet. Jag bestämde mig tidigt för att det som var viktigast var att bebis o jag mår realtivt bra, oavsett hur förlossningen går till. Skrev ett förlossningsbrev och poängterade att personalen skulle läsa, där stod det nämligen att de måste hela tiden säga vad de gör innan de rör mig eftersom jg annars kan uppleva intrång och få panik. Detta respekterades. Jag blev igångsatt och jag tror att detta var av stor vikt för jg upplevde det hela, att det gav mig en känsla av kontroll. Bebisen blev stressad, personalen gav tydliga bud och jag gjorde vad de sa med målbilden ”välmående bebis” i sikte. Sydd lite överallt, kvarstående inkontinens tre år senare, ingen sfinkterruptur. Uppskattar som sagt igpngsättningen samt personalens respekt för mina behov och bra bemötande.

    • Så SKÖNT att du blev bra bemött och omhändertagen! Hurra! Men du, inkontinens tre år senare? Har du fått någon hjälp för det?

  • Jag drabbades av PTSD enligt psykologen jag går till efter min förlossning. Jag hade förväntningar på förlossningen, men inga specifika, utan att det skulle göra ont och barnet skulle komma ut.

    3 dygn med smärta blev mer än min kropp och psyke klarade, min psykolog har sagt att jag ska vara glad över minnesluckorna, de är kroppens försvar. Visst upplevde jag min förlossning som traumatisk, men mest för att vi inte blev lyssnade på. Mitt barn fastnade, eller egentligen var värkarna för svaga för att föra honom ned, när jag var nästan 10 cm öppen. ”Det var bara kragen som skulle bort”. 10 timmar tog den delen, de sista 2 med krystvärkar jag skulle hålla emot. Jag skrek flera gånger i panik att de fick göra ett kejsarsnitt, men de sa bara att barnet mådde bra. Men jag kände att jag inte blev hörd. Jag spelade ingen roll. Det slutade med en sfinkterruptur. För min del tror jag att det är tiden på BB som gjorde det hela till PTSD, med bra information och stöttning där hade inte de första 6 månaderna behövt bli mörka och ångestfyllda. Personalen behandlade oss som att tja, vi inte var viktiga, fick ingen information om min skada, fick aldrig träffa läkare eller barnmorska för kontroll/info, fick ingen hjälp alls. Ett litet häfte inlämnat när jag sov och rådet att åka hem och googla och äta mycket plommon var allt. Efter en sfinkterruptur grad 3/4. 1 vecka låg jag i den där salen, fick akut blodförgiftning och tappade medvetandet, men ingen information om något. I min journal står upprepade gånger att jag frågar efter information. På återbesöket hos specialistmödravården 3 månader senare var de chockade, det fanns ju rutiner för allt sånt, alla fick träffa läkare, det fanns visst ett träningsprogram, blodförgiftningen hade troligtvis berott på det och det… Vi föll mellan stolarna. Kanske inget stort för dem, men fick stora konsekvenser för mitt psykiska mående…

    • Såklart det fick konsekvenser! Det är verkligen inte okej att falla mellan stolarna så där. Kram på dig, du är stark!

  • Efter förlossningen med sonen (suklocka, sfinkterruptur) mådde jag alldeles vedervärdigt. Bvc sket fullständigt i att jag sa att jag inte ville sova, för att jag inte ville vakna. Jag hade flashbacks, mardrömmar och så väldigt mycket skamkänslor. Efter 10 veckor fick jag träffa en ssk på psyk och fick fylla i en blankett rörande ptsd. Uppfyllde då de flesta kriterier men det hade bara gått 10 veckor så ”då var det inte ptsd” någon uppföljning gjordes inte. Fick träffa en kurator på spec-mvc men hon sa mest till mig att jag fick acceptera helt enkelt att förlossningen inte blev som jag hade velat. Ja om jag bara hade kunnat det… under åren som följde kunde jag inte se förlossningsprogram på tv, jag gjorde inga gynundersökningar (inkl. Cellprov), jag tog avstånd från gravida vänner för jag upplevde ett sådant hat mot dem som vågade bli gravida igen (och kunde föda barn utan att spricka), jag grät ofta över hur otillräcklig jag själv var. Till slut blev det bättre men en bitterhet över att jag aldrig skulle kunna ge min son syskon fanns kvar. Till slut fick jag av en händelse kontakt med en bm på mvc i vårt nya landsting som vi hunnit flytta till och hon remitterade till en mvcpsykolog samt påpekade att jag säkert kunde få ks p.g.a de skador jag ådragit mig. Efter några månadernhis psykologen vpgade vi försöka blir gravida igen och nu sitter jag här med ”lillasyster” som kom i november med ett planerat snitt. Det blev en riktig revanch!!

  • En förlossning som slutade med akut kejsarsnitt, samt skenande blodtryck och 3 krampanfall några timmar efter förlossningen.
    Jag har funderat ganska mycket på varför jag inte tycker att förlossningen var traumatisk.
    Under själva förlossningen kände jag mig helt lugn med att barnmorska och läkare gjorde allt de kunde för att bebisen skulle må bra. När de beslutade att det skulle bli kejsarsnitt kände jag mig konstigt nog beredd på det, som om kroppen hela tiden vetat att det skulle hända.
    Min man däremot var inte alls beredd på att bli iklädd skyddskläder och se sin fru ligga inbäddad i skynken på ett operationsbord.

    Krampanfallen efteråt har jag inget minne av. Jag har tydligen varit vaken mellan anfallen och pratat med min man och med läkarna, men 2 dagar är helt borta ur minnet.
    Så jag gissar att det är därför jag inte upplevde händelserna särskilt traumatiska.
    Även denna händelse var jobbigare för min man. Att se sin fru vara medvetslös och krampa, och känna sig helt maktlös, samtidigt som frustrerade läkare inte visste vad de skulle göra när jag inte reagerade på medicineringen.

    Nu har det gått 4 månader sedan förlossningen, och känslan nu är mest tacksamhet. Jag är tacksam för att jag lever, och att min bebis mår bra. Jag är tacksam att vården fungerade så bra och att jag hade så stort stöd av min familj och mina vänner.
    Jag funderar aldrig över vad som kunde ha hänt, men jag är inte särskilt sugen på att föda barn igen. Men eftersom den här redan innan var tänkt att bli den sista så är det inget problem.

    Jag tänker att det är konstigt att min man inte mått dåligt efter denna för honom väldigt traumatiska upplevelse. Han var ju med hela tiden, såg allt som hände, men kunde inte göra något för att påverka situationen. Och han visste inte om hans fru skulle överleva.
    Men enligt vad han säger nu så har han gått vidare och tänker inte tillbaka på vad som hänt.

    • Så skönt att allt gick bra tillslut! Och vad bra att din man mår bra! Se till att han involveras i ev samtal inför en eventuell ytterligare förlossning om han skulle behöva. Kram!

  • Åh vad spännande att läsa om detta. Helt klart blev jag drabbas ptsd, i samband med förlossningen, när jag fick 1 a barnet för 9 år sedan. Jag fick omedelbart snitt. Kunde vart vaken eftersom jag hade eda. Men var panikslagen och ville bli sövd. Narkos läkaren höll mask över ansiktet och skällde på mig. Jag fick inte luft.. iaf ut kom en frisk pojke. Och jag hade mardrömmar länge efteråt. Vaknade av att jag hade en mask över ansiktet i flera veckor.. hemskt. Inget stöd i detta landsting och jag visste inte att det inte var normalt att känna så. Med 3 an som kom för 11 mån fick jag planerat snitt. Men då gick bedövningen ur, så jag kände.. Då blev jag sövd. Och denna gång erbjöd de kurator men jag har inte känt behovet.

  • Jag tror att det som gör att jag inte känner mig traumatiserad av min förlossning, trots att det var en väldigt negativ upplevelse, var att barnmorskan var närvarande så stor del av tiden. Om jag och min partner blivit lämnade ensamma då tror jag att vi båda skulle varit traumatiserade i efterhand. Barnmorskan var dessutom rak och tydlig. Även fast jag inte var kapabel att svara så kunde jag höra och ta in, och då jag kände att hon var ärlig så var jag åtminstone inte så rädd. I krystningsskedet så var det personalbyte och den nya barnmorskan var inte lika ärlig(sa t.ex att en läkare var påväg snart flera gånger fast det inte var sant) och krystningsskedet var den värsta delen och den enda då jag verkligen hade panik framförallt för barnets skull.

    • Åh, vad intressant, det du berättar! Mer närvarande barnmorskor till folket, kan jag känna. Detta är ju en av många anledningar till att stödja barnmorskornas kamp!

      • Verkligen! Det hade inte varit samma sak ifall jag hade haft känslan av att hon egentligen inte hade tid med oss, och det förutsätter ju att barnmorskorna får tillräckliga resurser. Känner mig genast lite förbannad när jag tänker på i hur liten grad det prioriteras.

  • Jag upplevde min förlossning mycket positiv. Var en lugn och trygg stämning i rummet och bra kontakt med personalen. Krystfasen drog ut på tiden och mot slutet fick jag värkstimulerande dropp. Barnet mådde bra hela tiden. Det visade sig att jag spruckit mkt, halva yttre sfinktern var skadad. De som sydde var mycket professionella. Jag blev orolig när jag hörde ordet sfinkterruptur, men försökte tänka att det kanske inte skulle betyda problem. Efter vi fikat kom en barnmorskestudent som var med och förklarade det långa slutskedet, barnet roterande åt fel håll, hon hade en docka med sig och visade.

    Två dygn senare åkte vi hem från BB. Jag hade mest legat i sängen hela tiden, helt slut. När vi gick därifrån kunde jag knappt gå. Det var en obehaglig upplevelse, kändes som ett till barn var påväg ut. Någon vecka senare fortfarande lika dant. Det tog två månader innan jag kunde ta mig ut och gå en långsam promenad, 5 månader innan jag kunde ta ok promenader, 9 månader innan jag kunde gå i min normala takt. Jag hade svårt att öppna lock, lyfta saker (även barnet till viss del), köra barnvagnen upp för trottoarkanter (har aldrig provat upp/nerför trappa), och jag pratade mkt tystare än jag brukar. Om jag försökte öppna ett lock kändes det som att jag gick sönder invändigt. Detta var hemskt!

    När symptomen fanns kvar 4-5 mån efter förlossningen, var jag lättirriterad, gjorde inte mkt mer än någon enstaka sak i veckan, låg mest på soffan och googlade. Gjorde nästan inget hemma (diska, städa tvätta), vilket i kombination med dåligt humör inte var en höjdare för förhållandet. Tänkte ständigt på varför, vad som var fel och var livrädd för tankar om framtiden, grät för att jag aldrig ville skaffa barn igen och för att jag så gärna ville träna/åka skidor/dansa. Nu 1,5 år senare mår jag bra. För mig var det bara hur jag mådde fysiskt efteråt som skapade enorm stress/rädsla och nu kan jag inte längre riktigt minnas förlossningen som positiv. Kan fortfarande få stresspåslag när jag ska lyfta tungt, öppna hårt åtsittande lock eller andas ut kraftigt (skulle aldrig blåsa en ballong), även om det inte känns nåt annat. Rätt hjälp efter förlossningen hade kunnat hjälpa mig.

  • Det här stämmer så väl in på mig. Jag hade ett ganska problemfritt liv tills mina två jobbiga förlossningar. Mycket har varit hemskt och gett mig psykologiska spärrar så att jag inte vågat/orkat/kunnat söka hjälp under alla år. Dessutom har jag intalat mig att jag mår bra, upptagen av familj och jobb. Människan är väl i grund och botten positiv. De flesta sekunder av livet mår jag ju bra, även om jag har framfall som skaver, problem med ändtarmen, värk och trötthet. Kroppens överlevnadsinstinkt är ju enorm, kanske är det därför man säger att man mår bra fast man kanske har ”inkontinens tre år efter”.
    Men… nu efter nästan 12 år (!) säger min kropp stopp och jag inser att jag nu har så mycket att ”ta rätt på” med mig själv att det ibland känns som för mkt. Inte bara ta itu med min dåliga kropp, utan (vad min man försökt få mig att förstå) även depression.
    Jag ser hur allt i och runt mina två förlossningar ligger som grund för mycket psykisk ohälsa, även påverkat andra i min omgivning. När jag inte orkat vara en bra medmänniska el mamma. När det onda gjort mig sur, arg och otrevlig. Min ilska och sorg över människor som inte hjälpt mig, inte minst min man som jag funderar på att lämna fast jag egentligen älskar honom än.
    Har inte kunnat njuta av mina barn och att vara mamma, så jag vill ha fler barn, ”gör om gör rätt”, men undviker allt som har med det att göra, vet att det kommer att bli en stor sorg att inse att barn är ett avslutat kapitel. Så både mina förlossningar, min kropp och till viss del föräldraskap har blivit som ett misslyckande. Känner mig misslyckad och dålig, det spiller över till annat i livet, ger en ond spiral med sjunkande självförtroende. Jag ser nu i efterhand att jag under alla år inte orkat och kunnat jobba fullt ut pga allt, både i hemmet och med mitt arbete, så inte bara jag och min familj utan hela samhället har ju förlorat på den här historien.
    Då gör det ont att gråta över att veta att det inte behövt hända ”om bara…” och att brottas med ilska över att det saknas vilja och resurser inom kvinnovården.
    Och hade nån bara plockat upp mig direkt efteråt, velat undersöka mig, hjälpt mig att bearbeta allt, brytt sig om MIG (inte bara barnen eller mig i samband med barnen) så är jag övertygad om att allt på riktigt hade kunnat bli bra med mig ganska snabbt. Om där ändå funnits en skada och en dålig upplevelse, så hade jag kunnat ta itu med det på en gång och burit det med mig på ett bättre sätt. Det är verkligen viktigt att man tas på allvar även om man svarar ett snabbt ja på frågan om man mår bra.
    Men nu när ingen annan uppmärksammat mig eller ens mina fysiska skador har inte heller jag själv gjort det. Ex ännu i höstas har jag lyft tungt i mitt arbete, och inte förrän nu när jag läst här på bloggen (så tacksam för att kunna få ta del av all din kunskap och vilja) så inser jag att jag lyft tyngre än vad min bäckenbotten klarar av, det är hemskt med tanke på att jag känt att mina skador förvärrats.
    Ledsamt att läsa inlägg från de som verkar omedvetna om eller förminskar sina fysiska och psykiska skador, precis som jag gjort i alla år. Fasiken vad människans starka överlevnadsinstinkt gör att vi kan trycka undan och inte låtsas om ohälsa!

    • Tack för att du delar med dig. Dina upplevelser är viktiga, och det är bra att andra som googlar sig hit kan läsa. Stor kram till dig!

  • Hej,

    Hemskt med förlossningsskador och känns som många får kämpa för att bli hörda efteråt!

    Du fick kejsarsnitt efter din sfinkter…hur vanligt är det att man blir beviljad det? Blir man motarbetad där också? Tänker mer..ska man behöva vara nervös för att risken är stor att man inte blir beviljad?

    Är så glad att du skrivit så mycket om allt detta, en pålitlig källa där det också visar att allt behöver faktiskt inte gå åt pipsvängen efter en sfinkter (vilket är information man febrilt letar efter man blivit drabbad).

    Ha det så bra!

    • Behövde absolut inte kämpa för det då läkaren föreslog det själv. Men vet andra med grad 3-skador som fått kämpa lite. Tror ingen blir vaginalt förlöst mot sin vilja i slutändan.

  • Jag upplevde min förlossning som traumatisk men fick inte PTSD som tur var. Jag hade verkligen försökt att vara öppen inför förlossningen, villig att prova allt och att låta barnmorskorna leda vägen. Jag hade läst på om komplikationer. Jag var lugn med att jag förmodligen skulle bajsa på mig. Jag var trygg i att bebisen mådde bra. Jag hade personal närvarande hela tiden. Ändå blev det väldigt tufft på slutet och efteråt. Jag kan fortfarande inte helt ringa in vad som gjorde det men jag tror att det är timmarna direkt efter förlossningen som skapade traumat. Jag hade inte sovit en blund på 30 h och inte ätit på 12 h när dottern kom ut, med sugklocka. Jag blödde rätt mycket och det blev bråttom att få ut moderkakan och att sy (gjorde fruktansvärt ont). Jag fick feber och frossa och det gjorde SÅ ont. Jag var så torr i munnen att tungan klistrade fast i gommen men fick inte dricka. Och så ville jag bara bli lämnad i fred, få ha min kropp i fred. I min jornal ser det ut som en vanlig okomplicerad förlossning så jag måste alltid förklara i mina vårdkontakter att jag inte ser det så. Nu är jag gravid igen och jag tror att jag kommer välja att föda vaginalt igen, men jag ska få gå på aurorasamtal för säkerhets skull

    • Åh, det låter tufft! Ja, stå på dig med att du vill ha Aurorasamtal, tycker att de flesta verkar få väldigt bra hjälp där! Lycka till med nya graviditeten! Kram

  • Väntar barn. Har ångestattacker och en gammal vän, depression, börjar komma tillbaka. Jag vill vara rustad mentalt för både förlossningen och föräldraskap…. Gick till mödravårdens psykolog… Nämnde SSRI men nej vi ska sitta och prata som jag redan gjort med massor av andra psykoterapeuter, samtidigt vet jag att min man och min manliga vän båda får piller utskrivna utan frågor och utan att behöva följa upp med samtal. Det är just för mitt barns skull som jag vill bryta detta som kvävt mig i så många år. Göra något handgripligt åt det. Men nej. Jag ser bara katastrof framför mig. Vill inte föda barn. Tycker synd om mitt barn. Vill inte skrika genusförtryck men jag blir ju misstänksam.

    • Åh, låter kämpigt! Byt vårdgivare om du inte är nöjd, eller be vårdcentralen om kompletterande hjälp. Om du bor i Stockholm vill jag också rekommendera att kolla upp Magdalenastudien också. Hoppas ditt mående vänder snart! Kram

  • Hej! HIttade ditt inlägg vid en googling. Födde barn för ett år sedan, på pappret en “stjärnförlossning” som bm sa vid återbesöket. Det var fruktansvärt, de hittade mig i duschen tio cm öppen, blev dragen upp i gynstol. Jag fick inte skrika, jag fantiserade bara om att få dö. Jag hade bett om bedövning, vilket givetvis inte hanns med. Inget hade kunnat förbereda mig på denna smärta. Jag ville inte ta in någon information, jag ville bara dö. Min partner höll mig för munnen, eftersom han trodde det var rätt, jag fick ju inte skrika. “NEJ” skrek barnmorksan när jag skrek. Till sist kom barnet, efter 2,5 h krystvärkar.

    Jag gråter varje dag, ibland flera gånger, ibland i timmar. Varje dag genomlever jag förlossningen. Jag har sökt hjälp på mvc och förlossning, de hänvisar till varann och ringer inte upp. Nu har jag ordnat psykologtid, för egen maskin. Jag har inte haft problem att knyta an till mitt barn, hon har varit min tröst i detta. Jag upplever att det är det enda bvc tittar efter.

    • Oj, vad kämpigt du haft det! Ja, jag tror att man ofta måste nästan överdriva ens måendes påverkan på relationen med barnet för att få hjälp via BVC. Starkt av dig att söka hjälp på egen hand! Hoppas det blir till bra hjälp. Jag vill också rekommendera dig att skriva ett brev till chefen på förlossning/kvinnokliniken med din upplevelse. De kan inte ändra det som hänt dig, men kanske kan de ändra något framöver. Stor kram och lycka till med alla delar av ditt mående!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *