Idag går vi in i vecka 35 och det börjar kännas lite kymigt. Jag ska inte klaga på riktigt.
Men halsbränna till och från, svullnad som gör att mina tår ser ut som små korvar, svårt att vända mig i sängen och hitta bekväma sovställningar, tjock och tung.
Det ska bli skönt att snart sluta vara gravid.
Wollmar får knappst plats att sitta i mitt knä längre.
Men å andra sidan, när den här graviditeten är över kanske famnen är upptagen med bebisen.
Åh.
Och så kom de känslorna, nu ja.
Jag tycker liksom synd om honom för att han ska få ett lillasyskon, en konkurrent.
Men å andra sidan, på sikt är det nog det bästa vi kan göra för honom.
Men inget är helt enkelt, någonsin.
Sammandragningarna gör ont
Sammandragningarna är regelbundna som vanligt, jag har säkert 30 stycken på en dag, men så har det ju varit länge. Sedan jag slutade jobba har de ju ändå varit helt okej, alltså inte för onda. Men de senaste dagarna har det varit rätt många somverkligen gjort förlossnings-värks-ont. Sådär så att jag hinner tänka att nu har det verkligen satt igång. Men det blir aldrig mer än en riktig smärtsam sammandragning åt gången, som tur var.
Jag ska prata med barnmorskan om det här nästa vecka när jag ska dit. Får se om hon tycker att jag borde börja med antibiotikan igen. Personligen kan jag tycka att det handlar om livmodertappen. Är den påverkad så vill jag nog ändå ha antibiotikan, för då har ju också förvärkarna en effekt som är oönskad.
Vi får se.
Något annat som börjat göra ont är ärren efter sfinkterrupturen. Klart att tyngden börjar kännas även där. Men det liksom värker på ett nytt, men bekant sätt.
Eller så, det är ju flera olika saker i det området som gör lite ont. Bäckenlederna känner jag av, både vid svanskotan och fram över symfysen. Jag känner också den där blixtrande, skärande smärtan av bebishuvud som borrar sig nedåt. Men så känner jag den här dova smärtan i sfinkterrupturen, både i perineum och över själva sfinktern. Den är bekant sedan skadan var i en mer akut fas, fast ändå inte. Då var det en smärta som förmedlade själva vävnadsskadans onda, nu är det en mer dov, molande värk som uppenbarligen har att göra med tyngd och belastning uppifrån livmodern.
Sammanfattningsvis är det riktigt skönt att ha ett färdigt, planerat datum att räkna ner till. Det är ett väldigt enkelt smärthanteringssätt. Snart är det över.
(Jag utgår ändå från att den här gbs:en och de onda sammandragningarna inte kommer påverka så att kejsarsnittet behöver tidigareläggas.Inget har ju tytt på det de senaste gångerna jag träffat läkaren i alla fall…)
Dagens tjockismage med ungefär en månad kvar i gravidtillstånd.
Jag börjar tro att magen faktiskt är mindre nu än i motsvarande vecka förra gången. Få se vad SF-måttet och barnmorskan säger i veckan.