Närmandefasen
Jag har läst på om närmandefasen
För några veckor sedan började jag ha samtal med Wollmar om magen och att bebisen snart ska komma ut. Det är en praktisk förberedelse på att jag ska kejsarsnittas och inte får bära honom på ett tag. Jag har varit tydlig med att vi kan kramas mycket och att jag gärna sätter mig ner på hans nivå och håller om honom så mycket han behöver. Men han är inte ens två år och alla samtal har nästan motsatt effekt. Han har blivit allt mer klängig och att bli buren har blivit “en grej”. En sån sak som han kan kräva i både möjliga och omöjliga situationer.
Det är egentligen så rimligt
Att vilja bli buren hem från parken på eftermiddagen är ju egentligen en rimlig begäran. Men där måste jag verkligen säga nej nuförtiden. Jag kan inte bära både graviditetens viktuppgång och en 13-kilos Wollmar utan att känna att jag verkligen riskerar att förlossningen sätter igång i förtid. Jag får SÅ mycket sammandragningar. Att han börjar gråta när vi redan sitter ner och kramas och nästan i panik gråta och ropa “bära!” är en mer svårbemött begärad. De senaste dagarna har klängigheten och begäran att bli buren blivit allt värre. Det känns verkligen skitjobbigt. Jag vill ju såklart vara nära och bekräfta alla hans behov. Samtidigt börjar det liksom vara fråga om dagar tills att jag verkligen inte får bära honom. Jag har ett kejsarsnitt inplanerat och efter detta följer ju som bekant en del restriktioner.
Jag googlade runt lite ikväll och hittande följande information (jag har sammanställt detta själv från en rad olika källor):
Då barnet är mellan 18-22 månader kommer det enligt en av gren av utvecklingspsykologin in i “Närmandefasen“.
Barnet blir mer medvetet om sin egen individualitet och att det kan försvinna och och komma tillbaks igen. I denna fas söker sig barnet tillbaka till föräldrarna. Enligt Margret Mahlers teorier närmar barnet sig modern känslomässigt efter tidigare frigörelse.
Insikter och allsmäktighet
En hotande insikt om att föräldern är separat och inte alltid håller med barnets vilja påverkar barnets känsla av ”allsmäktighet”. Barnet upplever därmed sig själv som en självständig person. Det kan vara svårt för barnet att hantera det nyupptäckta oberoendet och det kan leda till gnäll och aggressivitet. Barnet blir mer beroende och klängande i förhållandet till föräldern. Att barnet ”skuggar” föräldern är inte ovanligt. Men beteendet kan också bli det motsatta, att barnet blir obeslutsamt om det ska lämna (gå och leka) eller stanna. Barnets medvetenhet om sin egen självständighet gör att det känner rädsla för att förlora föräldern men också en rädsla över att förlora sin nyvunna självständighet.
Kulmen av närmandefasen
Kulmen av detta når sin topp vid 20-24 månaders ålder då barnet kan gå in i en kris. För att bearbeta denna krisperiod kan barnet använda sig av det som Mahler kallade ”tvång”. Detta innebär att barnet tvingar föräldern att delta i sin upplevelse oftast genom aggressivitet eller förtvivlan. Det är viktigt att föräldrarna är tålmodiga och har förståelse under denna period då en reaktion av irritation och brist på tålmodighet kan verka hämmande för barnets utveckling. Språket och minnet utvecklas mycket under denna period.
Mina tankar igen
Det är ju visserligen skönt att veta att det är en helt normal utvecklingsfas. Men gudars vad jobbigt det är! Och vad otajmat det känns med nära förestående kejsarsnitt. Igår hade vi en konflikt där jag satt på vår säng och Wollmar stod ute i hallen och ropade och grät att han ville bli hämtad och buren. Och handlade det alltså om att han själv hade bett om att få ligga på vår säng och bli läst för. Det är en sträcka på ca 3 meter. Han begäran är rimlig för att han är liten. Men det är också en sträcka som han kan gå. Det tog en bra stund innan vi krisat klart och båda kommit till sängen. Sedan hade vi en gosig och mysig läsestund. Det är ju påfrestande för alla inblandade, dessa konflikter och “kriser”.
Mer på BakingBabies:
11 råd för dig som ska kejsarsnittas
Återhämtning efter kejsarsnitt
Ska jag tejpa ärret efter kejsarsnitt?
