Jag skrev ju ett förlossningsbrev och fick bra med feedback och diskussion kring ämnet med några av er läsare.
Det här inlägget tänkte jag följa upp hur det gick med de olika sakerna jag skrev ner och önskade mig.
Tänkte också ge en liten uppföljning gällande det jag oroade mig för.
För det första så lämnade jag faktiskt aldrig förlossningsbrevet till någon. Jag fick en så tydlig känsla av att de gjorde sitt allra bästa för att de skulle bli bra för oss ändå, så jag tyckte liksom inte att det fanns någon anledning. Men jag är ändå glad över att jag hade formulerat för mig själv vad jag ville och önskade, vi hade ett bra underlag för frågor som vi tog upp med personalen på inskrivningen innan operationen.
Vad gäller smärtlindringsalternativ så tyckte jag att personalen var bra på att bemöta mina önskemål. Jag förklarade att min mage inte tålde med grundmedicineringen, och fick istället mer frekvent vid behovs-dosen av temgesic. Jag har hållit mig bra smärtlindrad på det sättet, även om jag förstås egentligen hellre hade haft grunddosen av smärtlindiring, just eftersom den kan ligga som en balanserad dämpare av smärta hela tiden. Som det blev nu fick (och får) jag ordentliga genombrott av smärta som är väldigt förlamande. Men som sagt, personalen har bara varit bra och tillmötesgående vad gäller detta.
Under snittet Här hade jag önskat mig frekvent information och en känsla av att få vara delaktig. I vårt specifika fall envisades ju Joseph med att själv stå och titta över skynket och hänfört utropa för mig vad som hände. Så personalen behövde väl inte riktigt det…
Efter snittet De var OTROLIGT duktiga på att få mig att känna mig som huvudpersonen i sammanhanget, även om jag var minst delaktig av alla. Mer om allt som hände kommer i en förlossningsberättelse lite senare.
Amning När det kommer till amningen är det egentligen det enda som jag överhuvudtaget har något negativt att säga om bemötandet på SÖS och BB. Jag hade ju OTROLIGT lätt för att komma igång med amningen sist, och så var även fallet den här gången. Det var till och med så att barnmorskorna inte trodde på mig. När jag sa att Wilfred kräktes mjölk tittade de liksom lite på mig och sa att det var för tidigt för det, nu kan han bara kräkas upp fostervatten. Han gjorde visserligen det också, men det går ju att se om det är vatten eller mjölkkräks. Men de fick ju ge mig rätt sedan både när de vägde honom och när de kunde se att han hade kommit igång med både mjölkbajs och kissande på nolltid. Och ja, i sammanhanget är ju detta INGENTING, men ändå.
Eftervård för bebisen När det kom till den här punkten funderade jag ju mest på GBS-bakterierna som jag haft, och eventuell påverkan på Wilfred gällande dessa. Men jag har kunnat ta upp frågan med både förlossningsläkare, barnläkare och barnmorska och alla har gett lugnande besked. Jag är otroligt tacksam dock, även på grund av GBS:en, att jag slapp föda vaginalt. Då hade ju risken för smitta varit mycket större.
I diskussionerna med er läsare kom ju också några ytterligare ämnen upp:
Sen avnavling – De har som rutin att låta klippa navelsträngen efter 2 minuter. Det tyckte jag var bra!
Uppvaket – Vi fick vara tillsammans alla tre på uppvaket. Och jag fick också hjälp att amma första gången där och då.
Moderkakan – Den hade vi glömt att ens säga till att vi ville se den, men barnmorskan tog och visade oss den helt spontant.
Stygnen – Syddes med intrakutana stygn som ser jättefina ut!
Tejp – De ger inga råd om tejp eller steristripes, eftersom evidensen för ärrbehandling med detta är vaga. Men jag kör med tejp nu ändå, kan ju inte bli sämre i alla fall.
Gördel – Jag hade ju bestämt mig sedan innan för att använda gördel efter snittet, mest för att påminna mig själv om att vara lite mer försiktig. Just nu är jag väl inte jätteimpad av gördeln, framförallt för att den i dagsläget inte går att få så långt ner som själva snittet ändå.
När det kom till min egen oro gällande operationen kan jag bara säga följande:
Smärtan jämfört med sfinkterrupturen, det är som skillnaden mellan dag och natt. Visst, jag har ONT. Men ända sedan operationsdagen har jag haft stunder och positioner som är helt och hållet smärtfria. Och det är en enorm skillnad. Jag orkar mer, och jag kan röra mig lättare.
Kroppen/ärret – Eventuellt verkar det som att magen tar lite mer tid på sig att minska i storlek den här gången. De förklarade för mig på BB att jag fortfarande har stora inre “blåmärken” och inre svullnad. Men det är väl inte heller helt konstigt om magen är lite segare på att återgå till det normala också bara för att det är andra gången. Vi får väl se vad som händer…
Kan allt gå som det ska? – Min fundering innan var ju om jag vågade hoppas på ett okomplicerat förlopp den här gången. Och ja. Allting gick precis som det skulle! Tack och lov!
