Mia har skrivit en del om hur hon upplevt denna första tid som tvåbarnsförälder och är på det stora hela mycket bättre på att uttrycka sina känslor i ord. Jag reflekterar inte lika ofta kring mina känslor och sätter dem ännu mer sällan i pränt.
I alla fall. Vi har fått en till son. Wilfred. Det känns…. bra. Hmm, det var inte så uttömmande. Vi tar det steg för steg:
Självaste födseln gick som sagt var fort. Ett kejsarsnitt är som de flesta förstår inte en kamp på samma sätt som en vaginal förlossning. Efterverkningarna kan vara minst lika jobbiga för mamman men förlossningen som sådan är mer som en konstigt besök till posten. Om det nu inte är en kamp, vilken roll har då mannen/maken? Inför och under förra förlossningen kände jag att jag hade ett syfte som stöttande part och försvarare. Jag var den som kände Mia, och skulle förmedla vad hon ville och vad som var bäst för henne, mig och barnet. Jag kunde vara hennes röst när hon inte själv orkade. Att ha denna roll gav mig en känsla att jag ändå gjorde något av nytta. På grund av hur förra förlossningen slutade växte min roll dessutom till att tillfälligt vara ensam vårdnadshavare över Wollmar fram till dess att Mia kom tillbaka från operationen.
Nu är det absolut inte så att jag skulle önska en repris av Wollmars förlossning bara för att få känna mig viktig. Självklart hade jag önskat att vi båda skulle vara med om att omhänderta om Wollmar den första tiden. Man faktum är att det gick som det gick och det innebar att jag och Wollmar fick en otroligt bra start (läs mer om detta i “reclaim the baby“.
Men hur var det denna gången då? Vi åkte in och på mindre än två timmar på sjukhuset överlämnades Wilfred till oss. Jag fick stå och titta på. Jag fick göra en symbolisk klippning av navelsträngen (läkaren klippte loss den från moderkakan och jag fick klippa närmare naveln några minuter senare). Jag vet att jag som make och fader spelade en viktig roll under kejsarsnittet. Men det kändes inte lika mycket som sist.
Hur kom det sig? Var det för att det var ett snitt? Var det för avsaknaden av en 30 timmars lång kamp? Var det för att det var andra gången? Ärligt talat så vet jag inte. Troligen har det att göra med att jag kände mig obetydelsefull. Mia gjorde kanske inte så mycket under kejsarsnittet heller. Men dels bar hon som Wilfred i nio långa månader och dels var det faktiskt hon som var modig och la sig på operationsbordet och inte jag.
Jag upplevde att min anknytning till Wilfred tog en törn under de första dagarna efter att han föddes. Detta gjorde mig hemskt ledsen och jag anser att det beror på två anledningar.
- Vi tog gemensamt hand om Wilfred efter förlossningen och det hängde inte bara på mig. Detta tonade så klart ner min egen betydelse. Samtidigt var det extrem mycket mysigare att göra det tillsammans.
- Wollmar fick magsjuka och jag rycktes ifrån Wilfred och fick inte träffa honom under 48 timmar hans andra och tredje dygn.
Men hur är allt nu när Wilfred är hemma med oss och livet går på? Det går… bra. Förvånansvärt bra! Wollmar verkar ha accepterat sin roll som storebror och har även accepterat Wilfreds del i familjen. För min (och även för Mias) del får jag mycket mindre kvalitetstid med Wilfred jämfört med vad vi hade med Wollmar. Med honom kunde man sitta så länge man ville i soffan och bara titta och prata med honom. Mia är ändå noga att jag får tid med Wilfred. Tid att hålla honom, tid att flaskmata honom och tid att bara vara med honom. Dels för min skull och dels för att hon ska få tid med Wollmar. Detta har hjälpt mig att anknyta till Wilfred och idag är jag inte längre ledsen för det.
En stor skillnad mellan Wollmar och Wilfred är att Wilfred är ganska bröstfixerad. Bara för att han ammat klart betyder det inte att han är nöjd med den närheten som han kan få av sin mamma. Jag är lite avundsjuk på Mia att hon får så mycket extratid med honom. Jag tror dock inte att hon alltid håller mig att hon får så mycket kvalitetstid med Wilfred då han ibland mer liknar ett mänskligt plåster.
Sedan kommer vi till det dåliga samvetet man kan få av att ha barn. Alla som har barn kan nog känna igen sig. Dåligt samvete över att de inte ska känna sig älskade nog, att de inte får tillräckligt med tid med oss och (som i Wollmars fall) att de kommer att tvingas växa upp fortare och bära ett storasyskons ansvar. Ibland på nätterna känner jag mig irriterad på Wilfred när han bökar eller är ledsen för att han skulle kunna störa Wollmars sömn (om detta är för Wollmars skull eller för min egna sömns skull har jag ännu inte utrönat). Även om jag så klart är över lycklig över Wilfred och hans plats i familjen får jag ibland känslan av att jag vill skydda Wollmar från förändringen som allt detta innebär.
Om mindre tid till vardera barn är nackdelen när man får ett till barn så är säkerhet och rutin en fördel. Med Wollmar var man osäker och orolig kring en massa saker. Med Wilfred tänker man knappt på det utan man bara gör. Vi oroar oss inte kring Wilfreds gråt eller om han andas medan han sover. Vi är inte oroliga när han sover bredvid oss i sängen eller när han blir röd om rumpan. Så gott som allt går per automatik och det känns faktiskt riktigt skönt.
Nu har jag varit tillbaka på jobbet ett tag och vår nya vardagsrutin har börjat att ta sin form. Mia sköter det mesta här hemma av det obetalda jobbet som hemmaförälder och jag är den frånvarande och arbetande föräldern. I och med att jag haft mindre tid med Wilfred när jag var ledig så känns det ännu tyngre att vara borta från hemma. När jag kommer hem och möts jag av en Wollmar som saknat sin daddy och vill leka. Det är knappt att jag hinner säga hej till Mia, än mindre ha tid att gosa med vår nyfödda son.
Men på det stora hela känns det… bra. Låt mig omformulera. Det känns riktigt bra. Jag är trött men lycklig. Jag känner mig otillräcklig men är uppfylld av kärlek från min lilla familj. Det känns bra och det det känns gott och jag är lyckligt lottad att ha en sådan underbar fru och moder till mina underbara barn.
