Midnattsloppet (löpning under återhämtning efter kejsarsnitt)

Den 16 maj föddes Wilfred. Direkt efter kejsarsnittet började jag med grundläggande bäckenbottenträning och stabiliseringsträning för mage och rygg. Efter några veckor la jag till knäkontrollövningar och ökade på stabiliseringsträningen. Efter sex veckor började jag jogga för första gången. Sju veckor och en dag efteråt sprang jag min första mil. Det har blivit löpträning 2-3 gånger i veckan sedan dess. I början bara femkilometersrundor. Nu de sista tre veckorna har jag kört 5 km varannan gång och 1 mil varannan gång.

Jag har bäckenbottentränat med knipkoner från www.kniiip.se varje dag och styrketränat en gång i veckan och stabilitetstränat ca två.

Jag har känt en successivt ökad styrka och hållbarhet i kroppen. I början fick jag känningar i bäckenet och kände att magmusklerna var kraftigt försvagade när jag sprang. Men ingenting har varit kvar dagen efteråt, och då har det alltid känts okej. Jag har känt av att jag varit mycket fräschare i kroppen på morgonen än på kvällen och har försökt att lägga träningspass på morgonen i den mån jag kunnat.

Igår var lördagen den 16 augusti, exakt tre månader efter kejsarsnittet. Det var dags för Midnattsloppet.

Ni som följt mig vet att jag tog en rejäl chansning när jag köpte min startplats till loppet. Efter förlossningen med Wollmar och sfinkterrupturen fick jag inte ens börja träna inom tre månader. Den här gången skulle jag kejsarsnittas, och jag hoppades på att allt skulle gå bra och att jag skulle kunna börja träna efter de rekommenderade 6-8 veckorna. Jag visste inte om jag skulle kunna springa, hur kroppen skulle reagera på snittet och hade ingen aning om hur mycket jag skulle kunna träna under den här sommaren. Jag var beredd att ge bort min startplats eller acceptera att bara kunna promenera raskt runt loppet.

Sommarens träning har gått över förväntan. Två gånger har jag lyckas komma runt milen på strax under timmen. Med det i bakhuvudet skrev jag ju häromdagen att jag hoppades kunna komma runt loppet på något under en timme och fem minuter. Jag vet ju att kvällarna varit tunga att träna på, och Midnattsloppet är ju som bekant på kvällen.

Under dagen igår hade jag och Joseph kommit överens om att jag skulle ta det ganska lugnt, för att spara på kroppen så mycket som möjligt. Jag sov på dagen när barnen sov och försökte att spara på lyften av barnen (fast jag sjalbar Wilfred i några timmar när vi var på en utflykt…).

Kvällen kom. Vi åt indiskt med tända ljus på balkongen. Wollmar hade somnat vid sju och Wilfred däckade vid halv åtta. Jag försökte amma och pumpa så att brösten skulle vara så tomma som möjligt inför att bli inklämda i en sportbh och dunsade runt med.

Vid nio gick jag hemifrån. Träffade vännerna Hanna&Joakim vid starten och fick en kram och lite pepp. Och så kom uppvärmningen, väntan, jag svor löpareden och så kom startskottet.

Jag sprang iväg. Kände genom andningen att jag höll ett snabbare tempo än vanligt. Kroppen kändes annars stark och jag fokuserade på att ha roligt. Jag valde att inte sätta igång löpprogrammet på mobilen, ville inte bli hetsad av att veta min hastighet. Jag ville springa för att det är en rolig, häftig upplevelse och skita i tiden.

Benen trummade på. I backarna kunde jag springa om folk, jag kände att konditionen höll. Någon gång kände jag av bäckenlederna, en liten stickande känsla, men det blev aldrig värre. En gång fick jag en känning av att jag var kissnödig, och jag blev lite orolig för bäckenbotten. Men både bäckenbotten och bäckenlederna höll hela loppet.

Jag kom mot målsträckan. Jag hade inte ork kvar att spurta något vidare, och upploppet blev för min del försvårat av att det låg spyor utspritt här och där. Jag har rätt nära till att sympatispy för sånt där.

Jag kom i mål, passerade stationerna för medalj, banan och vatten. Kom ut från målområdet och kollade mobilen. Midnattsloppet hade resultatpostat på min facebook och visade 53.49. Exakt 21 sekunder långsammare än förra året. Och mycket snabbare än vad jag vågats hoppas på!

Jag började gråta och ringde Joseph. Det hade på alla sätt gått över förväntan!

Idag fick vi sovmorgon då Wollmar valde att vakna närmare sju än fem. Jag har inget ont i kroppen och allt känns hur bra som helst.

Så nu lägger jag konvalecenstiden efter kejsarsnittet bakom mig. Slutet gott, allting gott!

(Och som vanligt vill jag påpeka att jag är sjukgymnast och har lagt upp min träning med stor medvetenhet om hur kroppen kan reagera och när man behöver bromsa. Jag tycker inte att mitt upplägg låter riktigt klokt att bara kopiera. Läs gärna mina andra inlägg om träning och återhämtning efter graviditet och kejsarsnitt. Och fråga gärna om du undrar något!)