Nattcirkus
Alltså. Jag vet inte vad det var med barnen i natt, men de vaknade och grät typ varannan timme hela natten. Ååååhh. Vid ett tillfälle kom Wollmar gåendes till vår säng, och när jag lyfte upp honom märkte jag att han istället för snuttisen bar på en ballong. Jag skojar inte, han hade tappat bort sin snuttis i sängen och troligen gått och hämtat en ballong istället. Man ba, jovisst vi knölar ihop oss två vuxna, två barn och en ballong i sängen…
De har inte feber, är inte anmärkningsvärt snoriga eller hostiga, men är gnälliga över alla rimliga gränser. Ont i halsen? Kanske. Inget som går att ta reda på, frågar vi Wollmar om han har ont någonstans svarar han godda-yxskaft-svar.
Han får gå till förskolan idag och jag och Wilfred åker hem till min före detta kollega Elin och hennes lilla My på lite förmiddagskaffe.
Annars hoppas jag på snabbspolning tills jag får gå och lägga mig igen.
Mvh tröttmian
Kalla fötter för Stockholm Marathon
Jag pendlar mellan att vara superpepp för att vi anmält oss till Stockholm Marthon, och helt förstörd över det.
Jag tänker inte satsa på att vara snabb, jag tänker satsa på att överleva. Jag antar att jag då, kanske i bästa fall, kommer ta mig runt på 4 timmar. Säkert mer.
Och det är ju helt sjukt. Ska jag springa en halv arbetsdag? På en halv arbetsdag får en ju dessutom någon liten kaffepaus, gå på toa, snickesnacka med någon kollega en stund…
Springa i över fyra timmar?
Det är ju faktiskt helt från vettet.
Patriarkatet i barnbokshyllan
Till vänster: barnböcker med killar/män/djur av manligt kön som huvudkaraktär.
Till höger: barnböcker med tjejer/kvinnor/djur av kvinnligt kön som huvudkaraktär.
Lägg till typ alla barnsånger du kan, i ursprungstexten är typ alla huvudkaraktärer av manligt kön: björnen sover, ekorrn satt i granen, krokodilen i bilen, elefanten son balanserar på spindeltråden… Kan du på rak arm komma på en enda barnsång om en tjej?
Och barnprogram, visst är det ganska samma visa där?
Skulle gissa att kvoten är ca 70 procent män och 30 procent kvinnor i våra barns fiktiva världsbild.
Det stör mig. Jag varierar ibland och försöker sjunga ”hon” istället för ”han”, läsa att mamman målade huset istället för pappan och så vidare. Men jag kan ändå tycka att vi borde ha kommit längre i jämställdheten när det gäller barnkultur. Det är ju nu vi formar nästkommande generation som ska styra världen, då känns det för knäppt att den världsbild vi ger dem är så skev.
Vet inte om det är för att vi gör ett skarpare selektivt urval, men de engelska böckerna vi har hemma upplever jag som mer jämställda. Fast kanske är det för att många engelska böcker vi har råkar ha två huvudkaraktärer av vardera kön? Vet ej.
Men jag tänker ändå att om du leker med tanken att skriva en barnbok framöver så bör du rent principiellt göra huvudkaraktären till flicka.
Ge mig era bästa tips på bra, roliga, fantasifulla, inspirerande hyfsat genusneutrala barnböcker!
Här kommer några av våra:
Kursdag och graviditetsrelaterad bäckensmärta
Idag har jag varit en del av en kurs för sjukgymnaster/fysioterapeuter om graviditetsrelaterad bäckensmärta. Som alltid blir jag så imponerad av min egen profession, över det genuina och innerliga intresset att kunna göra det allra bästa för patienterna. Och den utbredda önskan om att bli bättre på att bemöta och behandla kvinnor med graviditetsrelaterad bäckensmärta. Jag kan säga såhär; har du träffat en sjukgymnast/fysioterapeut som inte var så som du önskade och hoppades på – Byt. Ge inte upp om professionen som sådan, utan helt med hundra procents säkerhet kommer du kunna få träffa en mycket kompetent och trevlig person som kan hjälpa dig med dina besvär.
Jag älskar att fikapaus-frukten får samsas på ett bord med bäcken- och bäckenbottenmodellerna. En fysioterapeutisk fruktsallad när den är som bäst…
Min egen roll på den här kursen var mycket liten, men jag kommer mig ofta inte för att fråga andra människor om de kan tänka sig att vara med på bild på min blogg, så därför kommer bara bilder på mig själv….
Det här är också lite unikt för fysioterapivärlden – på en kurs som jag själv har en liten föreläsningsroll har jag också en uppgift att vara klädd i minimalt med kläder och vara undersöknings-förevisnings-föremål. Först visa sig i underkläderna, sen stå där med powerpointpresentation. Det är nog bara inför fysioterapeuter en fortfarande har kvar sin värdighet då…
Jag har förmånen att få ha handledning av världens bästa Kerstin och det är hon som råddat ihop hela kursen. Här på bilden är Maria från Södertälje
Nsom visar undersökning och behandling på mig. Om ni bor i Stockholm finns ingen som helst anledning att inte träffa en riktigt, riktigt bra fysioterapeut om ni har besvär relaterade till kvinnohälsa – dessa två är förslag på riktiga specialister som imponerar mig något oerhört.
Nästan sist på dagen hade jag min lilla presentation om mitt favvoämne.
Jag har lärt mig många bra nya saker idag och fått dela med mig av lite tips själv, otroligt roligt!
Nu ska jag mysa upp i soffan tillsammans med resten av familjen och kolla på Curious George. Trevlig helg!
Natten som aldrig tog slut
I natt var det en sån där natt som vi bara önskade oss bort ifrån. Det började med att Wollmar gick upp ett par gånger för att kissa, precis efter att vi lagt oss. Det tillhör så klart snarare vanligheten än ytterligheten att han kissar just då, men det brukar räcka med en gång. Hur som helst. Efter någon timme vaknade Wilfred och behövde nappas/nattas om och någon timme efter det igen så var det ytterligare en upprepning på det. Inget ovanlig här heller.
När jag gick upp för tredje gången till Wilfred kände jag att det var läge för den här daddyn att kissa och det är här någonstans där det hela ballar ur.
Medan jag var på toaletten vaknade Wilfred igen och jag skyndade mig in till honom igen. Medan jag sövde om lillen hörde jag Wollmar tassa omkring i lägenheten och viska efter mig.
Jag höll mig så tyst som möjligti i förhoppning om att han skulle tillbaka till vårt rum och lägga sig igen. Men han gav sig inte och tillslut så viskade jag högt att jag höll på att lägga Wilfred, att det var mitt i natten och att han skulle lägga sig igen. Då började han gråta och sa att han var hungrig. Snabbt som ögat gick jag och la Wilfred hos Mia och satte mig med Wollmar i soffan. Jag erbjöd något lättare att äta men det var ordentlig frukost som önskades. NEJ! Frukost (gröt) klockan 04:00 på en lördag morgon var INTE aktuellt. Kanske var jag orättvis, men så blev det. Wilfred hade inte somnat utan låg och härjade i sängen med Mia, så Wollmar och jag gick och la oss i grabbarnas rum, i Wollmars säng. Inte helt tokigt om det inte vore för att det iskalla rummet och täcket som är 1,2 m x 1,2 m. Mina fötter höll på att blir isklumpar och efter kanske en kvart så smet jag tillbaka till Härjfred och Mia för att värma mig under mitt egna täcke. Fick någon sova? Nope!
Sedan följde:
- Wollmar tillbaka till oss
- Wilfred började leka kasta napp och snuttis utanför sängen
- Lillebror nöp storebror
- Storebror puttade tillbaka
- Wollmar började berätta för Mia att hon är hans BÄSTA KOMPIS men att han
- inte tycker om hennes hår
- Wilfred försökte fly
- Wilfred lades tillbaka i sin säng
- Wilfred ropade/grät efter 10 minuter
- Jag gick och la mig i Wollmars säng, med Wilfred OCH mitt täcke
- 06:20, både barnen och föräldrarna somnade om
- 08:02 MORGON!
Sedan blev bara på med kläder och göra oss i ordning så drog vi till Zinkensdams vandrarhem och åt en lång och välbehövlig hotellfrukost buffé.
Nu ligger barnen och Mia (som dragit på sig en ordentlig förkylning) och sover. Jag har en bönmasala som kokar och bloggar för en gångs skull.
Får se vad denna dagen kan bära med sig för överaskningar.
Vad har ni för er i helgen?
Åh vad jag håller med dig, är hyfsat säker på att jag vet vilken blogg du syftar på.
Jag slits mellan att tro att hon medvetet fiskar efter dessa ”stormar” i kommentarsfältet och egentligen gillar dom, eller att hon helt enkelt har sjukt dålig självinsikt. Eller båda kanske.
Jag kan inte sluta läsa för att jag är så fascinerad men har raderat många kommentarer innan dom blivit ivägskickade. Har bestämt att sluta kommentera bara.
Jag har hela tiden tänkt att det hela är rätt ut- och medräknat, att hon vill ha ”kommentarsstormarna” överlag. Men det verkar faktiskt finns ömma tår vad gäller vissa saker med barnuppfostran/mat/whatnot och dessa tycker jag verkar som att självinsikten inte finns för att skilja ut och ev. skriva om på annat sätt.
Hej fina du!
Nu har jag tänkt kommentera femtioelva gånger – så du vet finns det massor av kommentarer i mitt huvud att hämta ut vid tillfälle 😉
Såå intressant det du skriver! Jag är ju en sådan som när jag läser nåt kan tolka ALLT som inte är totalt medhåll som kritik. Det är inte lätt att vara superkritikkänslig… 😉 Men i o med att jag är sådan så har jag tränat tränat och tränat på att ta ett djup andetag och försöka förstå. Om jag inte förstår så frågar jag hellre. Min sambo önskar nog att jag kunde fungera lite mer så IRL…hehe… Där tar det nämligen lite längre tid och oftast har jag hunnit kasta ur mig en del. MEN jag tränar där med 😀 Det är så jobbigt att diskutera (irl och på nätet) med någon som hugger på allt.
Jag har inte gjort som du med någon blogg ännu, dock med instagram-konton. Finns så många diskussioner som får mig att må dåligt, oavsett om jag är med i dem eller ej.
En annan sakr: DU ÄR ETT GENI! Vet du hur mycket bättre den där himla punkten i benet har blivit bara av att sitter som man bör!? Jag har inte fått in alla övningar i mitt liv ännu, ska se till att det blir en rutin i samband med nåt, annars glömmer jag. Men ändå är det SÅ mycket bättre, och känner jag av det så skärper jag mig – och det försvinner!!! lycka! Du är bäst!
(Tänkte rådfråga dig lite om träning också, för när denna dunderförkylning ger sig så har jag lite planer på hur denna stillasittande människa ska få in lite rörelse. Kanske bättre att jag mejlar/ringer då. Jag hör av mig!)
Stor kram! (nu ska jag skriva några fler kommentarer när jag ändå är i gång!)
Ja, asså kritik är ju suuuuperkänsligt. Det finns väl något sådant där uttryck om hur många positiva (typ sju?) saker en ska säga för att väga upp en negativ… Och på en blogg skriver en ju aldrig så. Den positiva feedbacken är ju att en person läser överhuvudtaget, ofta. Men tysta läsare märks ju inte, å andra sidan. Och de negativa hörs. Det är klurigt.
Kanske kan en tänka såhär? Räkna antalet individuella läsare och dela med sju – om det totala antalet kommentarer med negativ kritik är mindre eller lika mycket, så är det överlag ett gott betyg. Och är kritikerantalet större än totala antalet läsare delat på sju, så kanske de betyder någonting… Eller? Hänger du ens med hur jag menar? Haha…
Och asså – FY VAD GLAD JAG BLIR att råden hjälpte! Det är sånt här jag lever på!
Jag hjälper gärna till med träningsråd. Antingen kan vi höras per telefon från jobbet eller så hörs/ses vi på något annat sätt.