Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 6-11
Söndag 29 oktober
Började dagen med att få smärtlindring på sängen, tjugo minuter innan det var dags för familjen att gå upp. Joseph är världsbäst på att hålla koll på timing av läkemedlen och kommer som en duktig sköterska och ger mig tabletter och vatten. När tabletterna kickat in kunde jag sedan ansluta till frukostbordet, men bara för att äta färdigbredda smörgåsar och upphällt kaffe. Sen gick jag och tog en dusch. Försökte mig på att ha i balsam också, men eftersom mitt hår förvandlats till en sängliggandes dreadlock så var det på snudd för ett för omfattande projekt. Kom tillbaks till sängen och fick vila i flera timmar efter det.
Måndag 30 oktober
Den här dagens kändes som den första på min sjukskrivning. I ärlighetens namn, förra veckan försvann i en morfindimma. Men idag började det vända! När jag vaknade kände jag att jag skulle klara mig på bara alvedon och ipren och behövde inte börja dagen med morfin. När Joseph och barnen gått låg jag kvar och vilade, men kände mig mer med i huvudet än på länge. Kunde gå upp från sängen fler gånger och stå lite vid datorn, kunde diska lite och plocka lite i köket. Vid lunch kände jag hur smärtorna blev värre igen och jag kröp tillbaks till morfinasken och sängen. En bra förmiddag! När Joseph skulle hämta barnen var jag sedan så smärtlindrad att jag kunde möta upp dem utomhus. En liten kort promenad på 40 meter utomhus! Det ni! Sen blev det sängen igen resten av kvällen.
Tisdag den 31 oktober
Den här dagen hade jag fasat för. Det går inte sådär fantastiskt bra med försäljningen av vår lägenhet och vi hade kommit överens med mäklaren om en extrainsatt lunchvisning, vilket innebär att jag inte kunde ligga i pyjamas och skrota någonstans i lägenheten. Jag hade morfintabletterna i fickan hela förmiddagen och tog det extra lugnt, även om jag faktiskt inte hade så värst ont. När det var dags för mäklaren att börja komma smög jag iväg. Hade tänkt mig att jag skulle gå till ett cafe som är omysigt, men väldigt nära. När jag väl kom ut i det kalla solskenet märkte jag att jag faktiskt kunde gå bättre än vad jag hoppats på. Så jag gick ca 100 meter, till ett trevligare ställe. Tog en kaffe och en chokladboll och halvlåg på en soffa och kollade på serier på surfplattan. När jag kom hem hade jag ont, åt lunch i sängen och vilade ut smärtan. Vid fyra kom nästa utmaning: hämta på förskolan. Vi bor bara någon port ifrån förskolan, så gångsträckan visste jag nu att inte var ett problem. Mer att eventuellt trilskande barn skulle vara det. Men de var så försiktiga med mig och det gick jättebra.
Onsdag 1 november
Vaknade efter första natten utan morfin och hade sovit sååå gott. Hade inte heller särskilt ont. Joseph fick klä på barnen och ordna frukosten, att stå länge och att sitta och kränga på barn kläder skulle fortfarande inte gå. Men jag klarade att gå och lämna på förskolan. Valde att gå och vila liggandes efteråt, men det var mer en försiktighetsåtgärd än att smärtan faktiskt krävde det. Sedan ungefär ett dygn känner jag också att smärtan kan motas med vila, och att allt handlar om en god balans mellan aktivitet och vila. Strax innan jag skulle gå och hämta på förskolan stod jag upp lite för länge och fick ett smärtgenombrott som nog egentligen skulle krävt morfin. Det var en extremt sammanbiten hämtning på förskolan och vi tillbringade eftermiddagen i soffan, läsandes. Anledningen till att jag sett till att verkligen inte ta morfin var att mäklaren var snäll nog och komma hem till oss med pappersarbetet för försäljningen. Nu är vår lägenhet såld! Vi firade med bubbel på kvällen. Det innebar också att jag gick och la mig helt utan smärtlindring. Det gick det med.
Torsdag 2 november
Det märktes på morgonen när jag vaknade att onsdagen varit en tuffare dag. Jag hade mer ont helt enkelt. Jag använder de här dagarna till att gå och småhandla. Bananer ena dagen, tandkräm nästa. Jag väljer med flit butiker längre och längre bort, det blir min naturliga stegring av en del av rehaben. Jag tycker överlag att det går bra att gå. Jag går med korta steg och jag går inte snabbt, men håller jag mig till det så gör det inte heller särskilt ont. Att stå är just nu det värsta av allt, och att sitta på hårt underlag är inte bekvämt. Måltider går numera helt bra, men inte för länge. Däremot kan jag inte laga mat. Jag tycker också att knipen känns starkare och stabilare, men jag har inte vågat känna efter.
Fredag 3 november
Idag har jag varit sjukskriven i två arbetsveckor, även om det känns som att förra veckan faktiskt inte existerade i sinnevärlden. Jag börjar bli frustrerad ändå. Joseph tycker att det går jättemycket framåt, och det gör det. Men jag längtar efter långa promenader och att kunna laga mat. Det här med mat är en utmaning, för nu i helgen åker Joseph och barnen iväg. Jag skulle egentligen rest med dem till västkusten, men jag kan inte sitta så länge som en resa kräver. Och inte stå och vänta på potentiellt försenade tåg heller. Nu blir jag istället ensam hemma, vilket är en LYX för en småbarnsförälder. Men jag föreställer mig att jag kommer leva på yoghurt och smågodis hela helgen.
Rehabstatus
Jag kan röra mig allt lättare och vågar nu komma ner till golvet och göra övningar. Vi pratar fortfarande inte om någon “riktig” träning, men det jag gör känns okej. Jag fokuserar på hållningsmuskler, rumpa och bäckenbotten. Ibland föreställer jag mig att jag får lite mer ont efter att jag kniptränat, men det kan lika gärna vara att jag varit igång lite mer generellt just då.
Vad skönt att du läsa att du mår bättre! Jag har tänkt på dig och undrat hur det går. Grattis till försäljningen av lägenheten!
Vad härligt att det går åt rätt håll!
Heja heja! Utan medicinsk erfarenhet så tycker jag att det verkar gå jättemycket framåt! <3
Stort grattis till försäljningen av lägenheten! Jag har verkligen tänkt på dig och undrar hur du mår. Skönt att höra att det går åt rätt håll. Heja dig och hoppas det går fortsatt bra med lämningen! Ta hand om dig. <3
Det skulle stå, hoppas det går fortsatt bra med läkningen!:)
Tack så mycket för din dagbok! Det hjälper enormt.
Jag är nyopererad och tycker att det främsta utmaningen är att hitta rätt balans mellan sängvila och aktivitet. Kroppen vill leva livet men bäckenbotten orkar inte riktigt hålla samma tempo.
Ja, det är den stora utmaningen! Glad att läsningen här hjälper!
(Ett tips med risk att verka “säljig”:
I rehab efter operations-webbkursen jag har gjort har jag lagt ganska mycket fokus på det, att vägleda till “vad är optimal balans mellan vila/aktivitet”. Det finns ett självtest man kan ta varje dag om man så vill, för att utvärdera om man ligger på en lagom nivå.)
Tack för att du gjort den här kursen. Den har hjälpt mig innan operationen och nu efteråt. Jag är bara på dag 2. Var så nära att svimma efter jag bajsat för första gången. Sen läste jag att du hade samma problem då blev jag lugnare. Nu känns det bättre.
Tack för all hjälp. Jag ska försöka mig på att göra några övningar nu när morfinet är i kroppen. Jag försöker att klara mig på enbart långtidsverkande och Alvedon och Ipren.
Hej Mia, tack för en fantastisk blogg.
Jag gjorde en rekonstruktion av mellangården och levatormuskeln för två veckor sedan. Min dotter skadade sig 9 dagar efter min operation så att jag behövde springa och putta barnvagn. I flera dagar kom det färskt blod och rejäl smärta. Nu känns allt tungt där nere och som att det buktar ut (igen), samt att snippan tar in luft (igen)… så vansinnigt rädd att hela operationen var för gäves. Jag har ringt gyn och fått tid för återbesök om en månad. Men jag är så ledsen och har sådan ångest över detta. Vad tror du? Kan det ha blivit förstört? Vore supertacksam för svar ❤
Hej Sofia! Det är helt omöjligt att ge dig något bra svar, men än att jag såklart hoppas på att det ska ha gått okej. Det händer att stygn går upp vid överbelastning eller intensiva rörelser under de första veckorna. Jag har svårt att säga om något sånt hänt, eller om du bara fick ny blödning och svullnad och därmed mer smärta.
Önskar dig fortsatt god läkning och återhämtning.
Tack för ditt svar 🙂