Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsen har i maj gett ut en rapport som heter ”Komplikationer efter förlossning”.

Från deras egen sammanfattning saxar jag:

“Rapporten visar att kejsarsnitt minskar risken för bäckenbottenkomplikationer, men de komplikationer som orsakas av kejsarsnitt är både fler och allvarligare.

• Kejsarsnitt ökar risken för infektioner och tromboser omedelbart efter förlossning, för uterusrupturer och allvarliga placentakomplikationer vid följande graviditeter och förlossningar, samt ökar risk för bråck i bukväggen och sammanväxningar i buken på lång sikt.
• Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt. Risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
• Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt får en bristning som omfattar analsfinktern, en s.k sfinkterruptur. Kvinnor som fått en sfinkterruptur löper ökad risk att drabbas av framförallt avföringsinkontinens.
• Förstföderskor, kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning, samt kvinnor som har förlösts med sugklocka eller tång löper högst risk att drabbas av sfinkterrupturer.
• Risken för sfinkterruptur varierar mellan län, även då det justerats för samvarierande faktorer. Kvinnor bosatta i Kalmar, Stockholm, eller Södermanland löpte högst risk för sfinkterruptur (ca fyra procent). Lägst risk löpte kvinnor bosatta i Norrbotten, Halland, eller Jönköping (ca 2,5 procent).”

Jag tycker absolut att du ska läsa den här rapporten själv om du är intresserad av ämnet. Dels handlar den om konsekvenser efter förlossningsskador, men dels antar jag att denna rapport också kommer bli en grund för en uppdaterad diskurs i rådgivning kring kejsarsnitt vs vaginala födslar.

Jag gillar delvis det jag läser

Först när jag läste rapporten gillade jag det jag såg. Men när jag var klar var det någonting som skavde i mig. Jag fick läsa igen. Och bad några andra tänkare att läsa. Det som skaver är framförallt det som saknas! Det saknas många viktiga perspektiv, och en mer vettig jämförande analys av riskerna.

Rapportens summering

”Rapporten har visat att det finns komplikationer efter både kejsarsnitt och vaginal förlossning, men komplikationerna ser olika ut. En vaginal förlossning ökar risken för allvarliga bristningar, vilka i sin tur ökar risken för följdtillstånd i form av framförallt avföringsinkontinens. Oavsett om kvinnan fick någon sfinkterruptur ökar vaginala förlossningar risken för framtida inkontinensproblem och framfall – och risken ökar ju fler barn kvinnan har fött. Både inkontinens och framfall kan orsaka betydande svårigheter, men de går oftast att korrigera kirurgiskt, och de är inte potentiellt livshotande. De komplikationer som är associerade med kejsarsnitt är dels risk för infektioner omedelbart efter förlossning (endometrit), risk för venösa och arteriella tromboser, risk för uterusrupturer eller svåra placentakomplikationer vid nästa graviditet och förlossning, samt risk för sammanväxningar och bukväggs bråck på längre sikt. Flera av de listade tillstånden är allvarliga och potentiellt livshotande. Det finns dessutom fler komplikationer som har förknippats med kejsarsnitt som inte har tagits upp i denna rapport, som t.ex risk för sårinfektioner direkt efter förlossningen, för endometrios i kejsarsnittsärret och för tarmvred (ileus) som en följd av sammanväxningar i buken. Sammanfattningsvis konstateras att kejsarsnitt skyddar mot bäckenbottenskomplikationer, men de komplikationer som kan uppträda efter kejsarsnitt är både fler och ofta allvarligare än komplikationer efter vaginal förlossning”

Missar en del hel viktigt

Det jag HELT tycker att den här rapporten missar är livskvalitetsaspekten. Jag skulle våga påstå att livskvalitetspåverkan för ett framfall och ett bukväggsbråck är helt olika. Och att lättsamt påstå att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” är verkligen inte med sanningen överensstämmande för många. Och att analinkontinens ger en otroligt stor påverkan på livskvaliteten kan ju också vara relevant att nämna i sammanhanget. Jag ser det som att rapportförfattarna missat det som en annan rapport från Socialstyrelsen konstaterat, nämligen att vårdskadornas inverkan på livskvalitet och psykosociala faktorer inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning.

Underliggande och lite ruttna värderingar

Det handlar igen om att förminska kvinnors långvariga lidande. Jag lämnar detta med en länk till denna text: Stop mansplainin’ women’s incontinence and sexual dysfunction. Tycker den säger ungefär samma som jag skulle vilja säga här. En följare på instagram kommenterade detta: ”Jag tycker rapporten följer samma gamla mossiga, patriarkala inställning som allt annat kvinnorelaterat”. Lite så känner jag med.

Det känns också gammalmodigt att bara räkna sfinkterskador som allvarliga

Vi som jobbar kliniskt nära förlossningsskadade patienter vet att defektläkta grad 2-bristningar kan ge stora funktionsnedsättningar. Och något som inte nämns överhuvudtaget i rapporten är förekomsten av levatorskador. Något som kan påverka drabbade individers stort, och som dessutom försvårar det där med att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” i och med att återfallsrisken efter operationer dessutom är rätt stor. Dessa skador har man vetat om i 10-15 år, är det inte dags att börja ta med dem i den offentliga statistiken? Det är supergammaldags och världsfrånvänt att bara låtsas som att sfinkterskador är det som påverkar kvinnors livskvalitet till det sämre.

Det är väl också att jämföra äpplen och päron?

Jag förstår verkligen att man ska ta riskerna som hör ihop med kejsarsnitt på allvar. Absolut är det ju värre att råka dö än att råka bli analinkontinent. Men allvarligt talat, man måste också ge en rättvisande bild av hur sannolikt det är att drabbas av det ena och det andra är.

Visst, statistik är bra

Men om detta ska ligga till grund för rådgivning som gravida kvinnor ska få inför förlossning så kommer det bli lika fel som förut. Samtalet mellan patient och vårdgivare kommer fortsatt landa i missvisande information i hur ofarligt det är att föda vaginalt och hur dödsfarligt det är att föda med snitt. Och så ser ju läget faktiskt inte ut. Det blir lite skevt med jämförandet mellan komplikationerna. ”Väsentligt högra risk” är ju i dessa sammanhang på promillenivå när det kommer till en del av kejsarsnittskomplikationerna. Vilket ju ändå för en individ blir en diskussion om risker på marginell nivå.

Är överleva fortfarande målet med förlossning?

Har vi inte kommit längre än så? Hur vore det om målet kunde vara att få fortsätta leva med god livskvalitet? Jag trodde faktiskt att den svenska kvinnosjukvården kommit längre än så.

Vad är dina tankar och reflektioner?