Att jobba som fysioterapeut inom kvinnohälsa

Att jobba som fysioterapeut inom kvinnohälsa

Jag får ofta mej från kollegor som är intresserade av kvinnohälsa. De flesta vill ha tips på kurser och sätt att närma sig inriktningen. Jag har skrivit ett äldre inlägg om just detta och försöker uppdatera det då och då. Det går omöjligt att svara individuellt på alla mejl jag får som gäller ungefär samma saker. När jag tar av min fritid för att svara på mejl försöker jag prioritera att svara på mejl från “kvinnor i nöd”. Men genom att sprida kunskap och inspiration till kollegor kan jag ju på sikt kanske bidra till att vi är fler vårdgivare som finns till för dessa kvinnor. Därför blir detta blogginlägg svar på en lång rad med frågor som jag fått på mejl av en kollega, med hopp om att fler kan ta del.

1. Vilka är de 3-5 vanligaste typerna av besvär som patienterna söker din hjälp för?

När jag började med kvinnorhälsa trodde jag att inkontinens hos äldre kvinnor skulle vara min stora sysselsättning. Men istället är de främsta orsakerna att boka tid hos mig konstaterad förlossningsskada och behov av rehab eller att kvinnan har en känsla av att något är fel, men att vården hittills inte kunnat hjälpa med vägledning, råd eller diagnos. Sedan kommer bäckensmärta efter graviditet (bäckensmärta under graviditet tar oftast mina “vanliga” kollegor), framfall, inför eller efter  olika gynekologiska operationer. Smärta vid sexuell penetration, vulvodyni eller endometrios är också vanliga besvär. Magmuskeldelningar, både generella och efter operationer förekommer också. Jag tycker att jag har oerhört varierande arbetsdagar.

2. Hur kommer patienterna till dig? (remiss från läkare, sjukgymnaster, gynekologer, mödravården, eget initiativ…?)

De flesta av mina patienter kommer nog för att de hittat mig via bloggen. Det senaste året har jag dock sett en stor ökning av remisser från gynekologer, kirurger eller mödravården. Men de allra allra flesta kommer på eget initiativ och har letat länge för få hjälp.

3. Vad kan du konkret göra för dessa patienter? (är det tex endast information och hemövningar, eller utför du även manuella behandlingar?)

Jag upplever att jag kan hjälpa mina patienter mycket konkret. Hjälpen börjar ofta redan vid anamnes och undersökning – att utgå från att kvinnan har en adekvat uppfattning om sin egen hälsa. Det är otroligt många som har upplevelser om att inte bli trodda eller tagna på allvar. Tror ofta att bemötandet är en del av det viktigaste jag gör. Jag ser också patientutbildning som en av mina viktigaste insatser, att patienten ska FÖRSTÅ och själv kunna resonera kring sina besvär. Träningsprogram eller andra sorters hemövningar kommer nog ingen undan heller, under någon del av rehaben. Manuella behandlingar gör jag absolut, allra mest för patienter med underlivssmärta.

4. Hur många gånger brukar du i snitt träffa en patient?

Det är faktiskt inte så himla ofta i regel. Den stora delen av jobbet brukar patienterna få göra hemma och själva med hjälp av träning och egenbehandling. Däremot har jag fota behandlingsserier som är LÅNGA, ibland sträcker det sig över flera år. Men att det kan ta månader mellan återbesöken. Detta är främst när rehaben också infaller samtidigt om en kroppsegen återhämtning och en träningsprocess som patienten är införstådd och kunnig nog att sköta själv. Smärtpatienter (vulvodyni) blir ofta en gång i veckan under en början, där vi sedan glesar ut besöken och ersätter med egenvård. Sett över alla besvär kan det handlar om 1-11 besök, mellan en månad och flera år.

5. Hur ser ett vanligt nybesök ut hos dig från början till slut? Vad är det som du tycker ingår i ett nybesök, alltså som du vill hinna med?

Vi har jag ganska pressade nybesök på mitt jobb och ska hinna med ett nybesök på 45 minuter. Men jag vill hinna lyssna NOGA, jag vill hinna undersöka åtminstone något och jag vill hinna skicka med patienten något litet att börja med. Ganska ofta börjar vi en en intern vaginal bedömning och får ta en extern bedömning vid nästa besök, eller vice versa. Ganska ofta hinner jag knappt heller gå igenom övningar/hemprogram supernoga, utan skickar med patienten något enkelt att bara börja med, så får vi bygga vidare vid nästkommande besök. Då försöker jag naturligtvis ta det besöket hyfsat snart. Men en riktigt bra anamnes med god kronologi är a och o för mig. Gäller det något som har med graviditet och förlossning och göra vill jag höra historien från och med tiden innan graviditeten, gällande både mående, hälsa och fysisk kapacitet. Gäller det smärttillstånd vill jag höra så mycket av patientens historia som hon rimligen vill och kan berätta, inklusive sex längre bak i tiden, eventuella övergrepp och diverse. Sånt måste få ta tid. Ibland inser jag halvvägs in i besöket att vi inte kommer hinna något mer än anamnes, och då förklarar jag det för patienten.

6. Brukar patienten ha realistiska förväntningar på vad du kan hjälpa till med?

O ja. Jag har de vettigaste och bästa patienterna what so ever.

7. Känner du själv att du gör stor skillnad för patienterna? Botar? Hjälper många? Eller är det snarare en maktlöshet över att du inte kan hjälpa dem med deras besvär? Hur är “magkänslan” efter arbetsveckans slut?

Jag känner att jag gör oerhört stor nytta och att jag hjälper många. Botar tycker jag är svårare, många av mina patienter behöver ju kirurgisk hjälp och en massa tid för läkning. Men det det finns patienter som är “enklare” att ta från punkt a till punkt b och faktiskt se måluppfyllnad med. Mina bästa såna exempel är vissa patienter med smärta vid sexuell penetration. Att få ha att avslutande besök med någon som kommer och säger att den nu kan ha smärtfri sexuell penetration helt fantastiskt. Då mår jag otroligt bra när jag går hem från jobbet. Även om de som har defektläkta eller missade förlossningsskador som jag behöver remittera vidare känner jag att jag hjälper genom att identifiera och erbjuda en vårdkedja. Både med remittering men också med rehab postoperativt. Där är ju inte jag den enda personen som löser problemet, men jag upplever ofta en stor tacksamhet från patienter för min del i kedjan.

8. Vad är det som gör dig som fysioterapeut unik inom vårdapparaten för just dessa patienter? Vad skiljer din kompetens/det du kan göra från vad tex en gynekolog eller barnmorska (eller annan specialiserad personal) kan göra för dessa patienter?

Fysioterapeutens förmåga att se till det friska, att stärka förmågor, att se rörelse som ett mål och ett medel och mina kunskaper inom smärta och smärtbehandling för mig/oss unika i relation till närbelägna professioner. Barnmorskor kan vara otroligt bra att se till det friska men har inte alls rehabtänket. Gynekologer kan mycket, men inte alls det vi kan. Vi har otroligt viktiga kompetenser allihopa som är viktiga komplement. Jag hade aldrig kunnat jobba som jag gör utan ett bra samarbete med gynekologer/kirurger.

9. Tycker du att jobbet med patienterna inom Kvinnohälsa är kul? Vilka utmaningar finns och vad är roligt?

Alltså jag älskar mitt jobb och mina patienter. Jag känner varje dag att jag gör något viktigt och att jag är en person som är med och vänder någons mående till det bättre. Utmaningarna tycker jag är vårdsystemet, ibland blir jag galen på att kvinnohälsa är så lågprioriterat och att folk fortfarande kan få så vedervärdigt dåligt bemötande och bristande vård.

10. Vad är bäst respektive sämst/mest utmanande med att jobba inom kvinnohälsa? Nämn gärna 3 på varje!

Sämst:

• Ersättningen per patient. Det går inte att bli ekonomiskt lönsam med så stor andel av patienter vars besvär måste få både ta tid, och tas individuellt. Det här påverkar ju min egen löneutveckling och är rätt pissigt.
• Trögheten i systemet/bristen på vårdkedja. Det finns fantastiska läkare och personal på bäckenbottencentrum, men de är alldeles för få.
• Att det hänger på patienten själv att hitta mig/oss. Att vi inte får plats automatiserat inom vårdkedjan för mödravård och förlossning.

Bäst:

• Patienterna. Underbara och starka kvinnor som verkligen är beredda att lägga ner tid och engagemang på sin rehab.
• Att ofta få jobba med besvär innan de blivit riktigt, riktigt kroniska och svåra att lösa.
• Sa jag patienterna? Nä, men det är så himla givande!
• Bonus: Bebisarna. Jag brukar skoja om att det är min löneförmån att snusa på andras bebisar någon gång då och då.

11. Vilka är majoriteten av kvinnorna som söker din hjälp? (nyförlösta, efter menopaus, ungdomar, socioekonomisk status osv…)

Eftersom de flesta av mina patienter söker sig till mig själva är de oftast svenska akademiker som är väldigt pålästa och driftiga. De flesta kommer kanske inom de första månaderna till åren efter att de fött ett barn. Patienter med smärta vid sexuell penetration är i regel yngre. Jag trodde som sagt att jag skulle ha en mycket större andel äldre kvinnor, men de är faktiskt i minoritet hos mig. Det här är ett av de problem som jag funderar över – orättvisorna i att många som skulle behöva mig/min/vår kompetens inte hittar fram.

12. Hur lång tid avsätter du för ett nybesök, respektive ett återbesök?

Enligt min arbetsgivares rekommendation utifrån ekonomiska premisser: 45 minuter för nybesök och 30 för återbesök. Det går oftast inte och jag tar många återbesök på 45 minuter också. Det är bland annat det som gör att jag går ekonomiskt back mot de mål som arbetsgivaren har för mig ekonomiskt. Jag har långa perioder när jag inte hinner varken fika eller kissa på rimliga tider, just för att schemat är så tight och jag inte gärna kan avbryta patienter som gråter etc.

13. Hur ser ditt/klinikens avtal ut med SLL gällande just Kvinnohälsa? Är ni detaljstyrda vilka du får ta emot, remisskrav tex och/eller vilka tider osv som ska gälla för besöken? Kunde du bara “köra igång” med kvinnohälsapatienterna när du kände dig redo, eller krävdes någon typ av ansökan, avtal eller särskilt tillstånd?

Det finns inget speciellt avtal, jag jobbar enligt vanlig primärvårdsavtal. Det är det som sätter käppar i hjulet. Jag har inte fått något gehör för min önskan om att få till stånd något annat. Jag körde bara igång med kvinnohälsapatienterna när jag var redo.

14. En praktisk fråga: Har du en gynstol på ditt “vanliga” behandlingsrum, eller har du ett separat rum med bara gynstol för kvinnohälsapatienterna, och ett annat vanligt rum med brits osv för “vanliga”(ej kvinnohälsa) led- muskelpatienter? Vad anser du att man behöver för möbler och utrustning om man ska jobba framgångsrikt med kvinnohälsapatienter?

Jag använder inte gynstol då det inte finns på min mottaging och jag inte riktigt ser potentialen att ha det ute på en vanlig primärvårdsmottagning. Jag vet att det finns kollegor på kvinnoklinik/bäckenbottencentrum som jobbar med patenter i gynstol. De kan naturligtvis se mer på sina undersökningar rent visuellt. Jag upplever dock stora fördelar med att jobba med vanlig brits ställd mot en vägg. Jag sitter med oerhört bra möjlighet till ögonkontakt och kroppskontakt med patienten, vilket bidrar till en trygghet och avslappning. En del behandlingar skulle aldrig gå att utföra i gynstol. Jag har bara ett behandlingsrum och där gör jag både interna och externa bedömningar samt en del träningsgenomgångar. Det funkar bra.

15. Hur är ditt intryck av arbetsmarknaden för de som jobbar inom kvinnohälsa? Vilka arbetsgivare tror du skulle kunna tycka att det är attraktivt att anställa någon som utbildat sig inom detta? Är det vårdcentraler, mödravården, BB, sjukhus…? Enbart landstinget eller även privata vårdgivare tror du?

Jag har faktiskt inget intryck av detta egentligen. Jag är så pass mycket “offentlig person” nuförtiden och får ofta jobbförfrågningar från olika ställen, men då handlar det om uppdrag som det jag nu har deltid p SKL. Jag har aldrig blivit “headhuntad” för ett fysiojobb. Jag hoppas och tror att sjukhusen, både kvinnoklinik och BB kommer satsa mer på fysioterapeuter framöver. Men det finns nog inga riktiga indikationer på detta än. Mödravården kan inte anställa fysioterapeuter och jag tror att det skulle behövas ett politiskt beslut angående mödravårdens uppdrag för att ändra på det. Privata respektive landstingsägda rehabmottagningar tror jag att är ungefär hugget som stucket med. Där är det väl tyvärr tillbaks till ekonomin. Vem vill ha en fysioterapeut anställd som inom aktuella ekonomiska ramar i princip inte kan bli lönsam? Jag har i alla fall inte vågat söka mig vidare på grund av den anledningen. Och jag är inte beredd att pressa in mina patienter med skohorn på så korta tidsluckor att de knappt hinner få av sig byxorna.

Vad är ditt intryck – “slåss” arbetsgivarna om er som utbildat sig inom ditt område? Är det lätt att få jobb i och med att det tycks råda brist på denna kompetens?

Det råder en brist och patienterna slåss om oss. Dock inte arbetgivarna. Alltså efterfrågan är oerhört mycket större än tillgången.

16. Tror du att patienter med besvär inom området kvinnohälsa skulle vara beredda att betala fullt pris för din kompetens även om inte landstinget går in och subventionerar? Är behovet så pass stort så att patienterna skulle kunna tänka sig att betala hela kostnaden för dina tjänster? (Låt säga om du tex skulle sluta vara anställd och öppna egen mottagning istället.) Vad tror du?

Jag tror det, men då är vi tillbaks till den etiska frågan om vem som får tillgång till vården. Jag blir oerhört illa till mods av att tänka på att enbart ha någon slags samhällselit som patientgrupp. Det är naturligtvis att dra det till sin spets. Men jag tycker inte att frågan är enkel.