En serie om förlossningsrädsla
”Ibland vill jag hänvisa gravida kompisar till BakingBabies men drar mig för det på grund av att jag inte vill spä på en förlossningsrädsla”.
Ibland får vi kommentarer som denna, och jag kan inte annat än hålla med till en viss del. Allt här är inte relevant för alla. Alla inlägg om förlossningsskador är inte riktade till alla gravida. Alla inlägg om bäckensmärta under graviditet är inte heller intressanta för alla. Vi kan inte driva en blogg om kvinnohälsa som alltid är intressant, för exakt alla kvinnor där ute.
Jag kan heller inte ta ansvar för dig som läser. Om du inte mår bra av att läsa här måste jag lägga ansvaret på dig att sluta läsa. Vi måste få fortsätta skriva.
Vad gäller förlossningsrädsla är det också svårt.
För jag har flertalet läsare och många vänner som tydligt gjort klart för mig att fakta och statistik snarare lugnar än skrämmer. Att skriva om att si och så många procent som drabbas av skador kan snarare vara en viktig faktor att bemöta rädsla.
Jag kan därför inte ha ett ”förlossningsrädslo-filter” på den informationen jag sprider. Jag vet i ärlighetens namn inte vad som skrämmer eller lugnar dig. Det enda jag vet är att det som skrämmer dig eller mig troligtvis inte är samma sak som för någon annan.
Nej, vi kan inte sluta prata om det.
Hur gärna vi än vill annat kommer barnafödande fortsätta vara slitsamt och riskabelt för kvinnokroppen. Men om vi kan garantera kvinnor att vi kommer tro på den när de berättar att de inte mår bra samt att vi kommer göra vårt allra bästa för att de ska få må bra igen, då tror jag att vi kanske kan minska förlossningsrädslan.
Vad skapar förlossningsrädsla?
Att vara förlossningsrädd är vanligt! Siffrorna skiljer sig något åt, men vissa studier visar på att upp till en femtedel av alla kvinnor är förlossningsrädda. Man skiljer ofta på förlossningsrädsla hos förstföderskor och hos omföderskor. Hos förstföderskor ser man att det ofta finns faktorer som kan påverka förekomsten av rädsla – psykisk ohälsa, övergrepp, generellt nedsatt hälsa eller bristande socialt stöd. För omföderskor är rädslan oftare förknippad med tidigare negativa förlossningsupplevelser. Katastroftänkande kan vara den främsta prediktorn för förlossningsrädsla, och att katastroftänka om smärta kan också bidra till att smärta faktiskt upplevs värre. Att inte tolerera att utsättas för okontrollerbara situationer kan också vara en faktor som bidrar till förlossningsrädsla. Forskningen om förlossningsrädsla har fått kritik för att den konstruerar rädslan in i en medicinsk kategori, där man letar orsaker hos kvinnan istället för hos kvinnosjukvården/mödravården.
En födande som känner sig säker och tryggt omhändertagen kommer i större utsträckning få en positiv förlossningsupplevelse, även om hon skulle drabbas av någon komplikation. Sambandet är även motsatt, en födande som genomgår en okomplicerad förlossning kan få en negativ upplevelse om hon inte upplevt sig säker eller omhändertagen. I en norsk studie var det 3,5 % av förstföderskorna och 9,6 % av omföderskorna som önskade kejsarsnitt när de fick frågan under graviditeten. För förstföderskorna som önskade kejsarsnitt kunde man se samband till förlossningsrädsla, depression och ålder över 35. För omföderskorna var det tidigare kejsarsnitt eller tidigare negative förlossningsupplevelser som påverkade. Ingenstans i forskningen hittar jag att andra människors historier skulle vara den stora påverkansfaktorn för förlossningsrädsla.
Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!
Dagarna som följer här kommer inlägg om behandling, tips, råd och mina tankar.
Referenser:
- Does antenatal education reduce fear of childbirth?
- The relationship between childbirth self-efficacy and aspects of well-being, birth interventions and birth outcomes
- Self reported fear of childbirth and its association with women’s birth experience and mode of delivery: A longitudinal population-based study
- Prevalence of childbirth fear in an Australian sample of pregnant women
- Prevalence and associated factors of fear of childbirth in six European countries
- Effectiveness of a Mindfulness-Based Childbirth Education pilot study on maternal self-efficacy and fear of childbirth.
- A Randomized Controlled Trial of a Psycho-Education Intervention by Midwives in Reducing Childbirth Fear in Pregnant Women
- Reproduction, fear of childbirth and obstetric outcomes in women treated for fear of childbirth in their first pregnancy; a historical cohort.
- Potential mechanisms in fear of birth: The role of pain catastrophizing and intolerance of uncertainty.
- Women’s preference for caesarean section and the actual mode of delivery – Comparing five sites in Norway.
- Definitions, measurements and prevalence of fear of childbirth: a systematic review.
- Preference for cesarean section in young nulligravid women in eight OECD countries and implications for reproductive health education.
- The effect of an elective cesarean section on maternal request on peripartum anxiety and depression in women with childbirth fear: a systematic review.
- Preventing traumatic childbirth experiences: 2192 women’s perceptions and views.
- Factors related to a negative birth experience – A mixed methods study.
Hej,
Fick mitt första barn juni förra året 2 månader innan jag fyllde 35. Jag gjorde planerat kejsarsnitt pga förlossningsrädsla. Har haft ångestkänslor innan och även gått i kbt terapi för att lära mig hantera min ångest. Min graviditet fick vänta på ” rätt” tillfälle för att jag har lite kontrollbehov. Glädjen kom dock inte så snabbt då jag funderade på hur han skulle komma ut. Tror det var i v 23 papperen skickades in o processen var igång beslutet togs nog i v34. Min oro handlade om utdrivningsfasen inte smärtan. Tanken på att spricka, bli sydd, sugklocka, klippt, och dagarna efter gav mig superångest. Jag önskade att han skulle ligga i säte under graviditeten så att det inte skulle finnas nån annan utväg.
Jag hade en fantastisk och trygg upplevelse när han föddes och var så välomhändertagen. För mig var det rätt beslut och blir det en nummer 2 så kommer det bli snitt igen. För mig var rädslan så stor så det tog bort lyckan från en annars ganska bra graviditet.
Jag ville bara kommentera att när jag läste din text var det som om jag skrivit den själv! Precis som för dig så är det själva utdrivningsskedet som jag känner mest ångest över och jag känner bara panik och en stark nej-känsla när jag tänker på det.
Jag är nu gravid i vecka 27 och jag har varit på första samtalet med en specialistbarnmorska och ska om en vecka träffa en läkare som tar beslutet om snitt.
Ja, jag ville väl bara säga att det ändå är lugnande på något vis att läsa om andra som känner som en själv när jag är så säker på min sak. 🙂
Jag tillhör kategorin som hade en ”bra förlossning” men blev livrädd. Gick i aurora samtal inför nummer två men fick aldrig hjälp med att hantera min ångest. Ingen hjälp alls kändes de som jag fick. Fick en remiss till psykolog som ringde om tid en månad efter förlossningen, bra hjälp då liksom…
Lyckades dock hitta mina egna metoder för att hantera min ångest men hade gärna fått stöd från vården och inte gråtit mig genom hela graviditeten. :/
Jag har fått sekundär förlossningsrädsla. Jag födde mitt första barn för snart tre år sedan. Även om det i vårdens ögon var en “normalförlossning” var den det vidrigaste jag gått igenom. Förlossningen tog tre dagar, jag var öppen 10 cm i över 8 timmar innan värkstimulerande sattes in, och jag fick en sfinkterruptur med 4 timmars opearation efter. Samma dag vi skulle fått åka hem drabbades jag av sepsis pga bakterier som tagit sig in i urinblåsan och vidare via njurar ut i blodet, troligtvis via kateter då jag aldrig tidigare eller senare haft en UVI. Jag har bearbetat med psykolog och specialistbarnmorskor och kände mig redo för ett till barn. Vi fick snitt beviljat relativt tidigt och enkelt tack vare det och vissa kvarvarande symptom från rupturen. Jag är i vecka 35 nu. I helgen dök det upp en artikel i expressen om en kvinna som under sin första förlossning fick sepsis via kateter. Då kom ångesten. 20% av alla med sepsis dör. Jag klarade mig en gång. Kejsarsnitt utan kateter funkar inte, jag vill för allt i livet inte riskera ytterligare en sfinkterruptur och under förra förlossningen/eftervårdstiden hade jag kateter totalt 4 gånger så vaginal förlossning är ingen garanti att slippa katetern, så jag står här med 4 veckor kvar till snitt och kan inte sova för jag oroar mig så. Hittar heller inga siffror om hur vanligt det är att få sepsis efter kateter. Så för mig är rädslan för själva förlossningen i sig bearbetad, jag är trygg i tanken att föda med kejsarsnitt är det bästa för mig och därigenom för barnet, men jag kan inte få den jävla katetern ur huvudet. Har ringt specialistbarnmorskan för nya samtal. Så på sätt och vis var det en annans berättelse som startade det här, men bara för att jag redan hade det i mig från förra förlossningen. Jag har bearbetat alla känslor och rädslor, men glömde visst att för mig symboliserar tydligen katetern så mycket. Men bättre nu än på snittdagen tänker jag?
Det här blev långt och svamligt, men det är så jag är nu. Övertygad om att Aurora kommer hjälpa mig igen, dom är fantastiska, så hoppas på samtal snart.
Hej! Först måste jag börja med att tacka för en fantastisk blogg!! Jag har läst här ända sen jag blev gravid med första barnet juli – 18. För mig har er blogg verkligen hjälpt mig bearbeta rädslorna inför förlossningen. Speciellt era förlossningsberättelse, tiden efter och läkningen efter sfinkterrupturen. Jag minns att jag verkligen stålsatte mig (alldeles kallsvettig, med hjärtklappning) när jag öppnade de inläggen och tänkte ”men värre än så här blir det inte, och Mia verkar ju ha klarat av det så varför inte jag?” och när jag läst typ allt (en del inlägg många gånger) så kändes det på nåt sätt mer hanterbart. Som att jag nu visste hur illa det kan bli men att kvinnokroppen (och psyket!) är fantastiskt och duktigt på att läka o återhämta sig. Så skriv på, hellre för mkt info än för lite, säger jag. Sen gick jag också på Aurora-samtal, läste ”föda utan rädsla” och pratade massvis med min förstående mamma. Så när det var dags att föda var jag alldeles lugn. Litade på att kroppen vet vad den gör, även om jag inte gör det!
Wow, jag blir helt tårögd! Vad glad jag blir. Och vad skönt att du landade i ett lugn! ❤
Haha, lider visst av lite mosig småbarnsg-hjärna, juli – 17 skulle det ju vara. Kan ju också passa på att sammanfatta att allting gick bra, 24h förlossning som gick som på räls ända tills lite värk svaghet på slutet, så fick (tyvärr) värkstimulerande på slutet så då gick det mitt i allt lite snabbt. Men slapp sugklockan med knapp nöd för på slutet tog jag i för kung o fosterland (lillans hjärtljud gick ner o jag märkte att förlossningsteamet började verka lite spända o sammanbitna..) och vips så kom hon. Vart en 2a gradens, 14 stygn o en timmes operation, men jag hade fullt fokus å pyret som tack o lov fick ligga kvar på bröstet. Första 2 veckorna var jobbiga, men efter ca 6 v mådde jag riktigt hyggligt igen. Nu är pyret 10månader o jobbar hårt på att riva huset när hon vill gå runt o dra ner allting.. .
Jag hade en stark förlossningsrädsla inför mitt första barn som kom november 2018. Jag var rädd för min hantering av smärtan och att brista eller andra komplikationer samt för ingrepp om något hände (rädd för blod/skärsår). Efter aurorasamtal insåg jag att min rädsla bottnade just i att något skulle gå fel och att jag inte skulle få adekvat hjälp och vård efteråt. Jag har kämpat med samlagssmärtor och problem med underlivet i flera år innan jag blev gravid och upplevt att jag inte fått hjälp. Dock fick jag som svar på min rädsla om att brista att allvarliga bristningar med stor sannolikhet inte skulle hända mig och att det var onödigt att vara rädd för det som inte går att påverka.
Min förlossning var en otrolig upplevelseindustri bara tog 10 timmar och jag lyckades vara helt lugn och tog ingen epidural. Efteråt kom dock beskedet att jag spruckit en grad 3 och precis allt som jag var rädd för med ingrepp osv drog igång. Det gick dock väldigt bra, men den riktiga chocken kom efter operationen och läkningen skulle påbörjas. För det där som ”inte händer” hände ju mig. Nu hade jag önskat att jag vågat ta reda på mer information och hittat till er blogg så jag varit lite beredd och förstått att det skulle bli bättre. En tanke som tröstade mig till en början var att jag tänkte att nu när jag fått en allvarlig förlossningsskada kommer vården ta detta på allvar och jag kommer få adekvat hjälp. Det är tyvärr verkligen inte min upplevelse hittills. Men i all oro och rädsla för framtiden så är er blogg till stor hjälp för alla frågor som susar runt i huvudet!
Jag längtar efter den första forskaren som ger sig på att dissikera begreppet “förlossningsrädsla”. (Om det inte redan finns någon sådan forskning?) Jag säger inte att det inte finns kvinnor som lider svårt av rädsla inför en förlossning som de vill och behöver bearbeta, det är klart att det gör och det är viktigt att de får den hjälp de vill ha och behöver.
Min erfarenhet är dock att kvinnors rationella och helt rimliga funderingar kring risker vid framför allt vaginala förlossningar buntas ihop och slängs in i detta mycket tveksamma begrepp. Att de så kallade aurorasamtalen riskerar att omyndigförklara kvinnor, som indoktrineras till att vilja föda vaginalt, ofta med bristfällig vetenskaplig information. När jag skulle föda mitt andra barn hade jag en välgrundad oro, som var baserad på erfarenheter av min första förlossning. Dock var jag aldrig “förlossningsrädd”, bara traumatiserad av en traumatisk upplevelse. Det var en besynnerlig upplevelse att gå i ett stort antal samtal för att på samma sjukhus som allt hade gått snett första gången, där allas uttalade syfte var att övertala mig att föda vaginalt igen, vilket de också lyckades med. Dock inte på grund av vad de sa – jag insåg nämligen ganska snart att “förlossningsrädsla” öppnar dörrar inom förlossningsvården som inget annat – jag hade hittat en guldnyckel till fantastisk vård. Om jag hade fått den kvaliteten på vård när jag fått mitt första barn hade jag inte varit “förlossningsrädd”. Så ironiskt.
Hej, jag har en barnmorska att prata med, svärmor, när, min man… Men jag känner mig inte mer betryggad när alla säger samma sak på olika sätt. ”Det kommer gå bra, du fixar det här”.
Det är min andra graviditet, är nu i v 33. Förra gick ganska bra och jag gick in i det orädd. Naiv och oförberedd på krystarbetet, så allt tog lång tid, blev utdraget och tillslut fick jag hjälp med oxytocin dropp och ett snitt. Tacksam för det. Timmarna som ledde upp till det var nedbrytande. Rädd för att krysta tappade jag allt mitt självförtroende och fick panik. Utmattad efter en hel natt och dag av sammandragningar som nu av tog och jag behövde få hjälp av oxytocin dropp och ett snitt för att hon skulle kunna komma ut. Hon satt fast med huvudet, länge. Jag lyckades inte få ut henne utan hjälp. Rädd och i smärta kände jag mig maktlös.
Hur förbereder jag mig själv för att göra det igen? Ju närmre det kommer, desto mer oro känner jag om kvällarna när jag lägger mig för att sova. Nu har jag gråtit två kvällar i rad och letar efter klokheter på nätet då boken ”En riktig födelsedag” bara gjorde ångesten värre. Säger saker som att man ”måste vara super koncentrerad hela tiden”. Så, jag hamnade här och skriver i hopp om lite hjälp? Hjälp, jag är rädd för att föda mitt barn.
Hej! Min personliga åsikt är att många böcker och kurser som riktar sig mot förlossningsrädsla eller förlossningsförberedelser fokuserar alldeles för mycket på personlig prestation. Och förlossningar är verkligen allt som oftast skeenden som sker utanför det som är möjligt att kontrollera eller prestera. Jag tänker att det enda som du kan göra är att gå in i hur du egentligen mår kring det här. Om du inser att du har för många negativa känslor och erfarenheter i kroppen, eller för mycket oro, för att du ska kunna komma till en plats där du helt förtröstansfullt kan lämna dig till skeendet och den kroppsliga processen – då kanske du istället ska se dig som förlossningsrädd på den nivån att du behöver ett snitt?
Eller så ber du om hjälp att bearbeta rädslan, ytterligare mer än du fått stöd till tidigare. Om du innerst inne vill komma över rädslan och oron så finns också potential att rätt mycket stöd och hjälp.
Jag har inte läst “En riktig födelsedag” men jag tycker ärligt talat att det låter som ett rätt rövigt tilltal, om det med “riktig” menar “vaginal förlossning” och allt alternativet (kejsarsnitt) skulle vara “oriktigt” på något sätt. Om du vill läsa mer om kejsarsnitt har jag skrivit en bok om det, den finns både att köpa och att låna på de flesta bibliotek.
Mvh Mia