Råttan i pizzan – ökar förlossningsrädslan?
”Jag tycker att mycket av det du gör är bra, men det är ju tyvärr också så att det du gör spär på kvinnors förlossningsrädsla”.
En person som jobbar inom förlossningsvården sa detta till mig för ett litet tag sedan, och det fick mig att fundera. Allt jag skriver om är inte relevant för alla, så är det ju. Men bidrar jag till förlossningsrädslan i samhället? Jag tror att svaret är både ja och nej.
I vanlig ordning har jag läst forskning. Mitt resonemang kommer ta avstamp i vad förlossningsrädsla är, till att börja med.
Vad är förlossningsrädsla?
Förlossningsrädsla kan beskrivas som ett samlingsbegrepp för olika emotionella svårigheter relaterade till graviditet och förlossning. Det rapporteras både av förstföderskor och kvinnor som tidigare har fött barn. Förekomsten av förlossningsrädsla varierar beroende på land, sammanhang och metoder som används för att mäta den. I Sverige uppskattas förekomsten vara 14%. Tidigare studier i Skandinavien visade att förekomsten var 20%, med cirka 5–10% kvinnor som upplevde intensiv rädsla.
Förlossningsrädsla går inte att peka ut som en specifik rädsla. Det som skrämmer den ena kvinnan skrämmer inte den andra. När kvinnor beskriver sin rädsla i studier kan de ofta grupperas in under olika rubriker:
- Rädsla att inte hinna fram till förlossningssjukhuset i tid
- Rädsla att inte få plats på förlossningsavdelningen
- Rädsla för att få komplikationer under förlossningen som riskerar barnets hälsa
- Rädsla över att barnet inte ska födas friskt
- Rädsla för att behöva genomgå behandlingar som kvinnan själv inte vill ha (kejsarsnitt, epidural, sugklocka etc)
- Rädsla för själva smärtan
- Rädsla för att inte älska barnet eller automatiskt veta hur det ska tas hand om
- Rädsla för en förlust av integritet/värdighet
- Rädsla för det okända och att tappa kontrollen
- Rädsla att misslyckas
- Rädsla för att spricka och få långvariga besvär
Vad är pappor rädda för?
I en svensk studie har en tredjedel av papporna uppmäts ha allvarlig förlossningsrädsla och 40 % av dem efterfrågade mer stöd. Förlossningsrädsla hos medföräldern kan leda till ångest, stress och svårigheter att stötta sin partner under förlossningen. Normer kring maskulinitet hindrar ofta män från att uttrycka sina känslor, vilket kan förstärka isolering och stress. Papporna i studien efterfrågade individuella samtal , stödgrupper och distansbaserat stöd.
Vad vet vi om dem som är förlossningrädda?
Riskfaktorer för att bli allvarligt förlossningsrädd inkluderar ung ålder, låg utbildningsnivå, negativ tidigare förlossningserfarenhet, rädsla för smärta, psykiska problem, låg socialt stöd och oro för barnets hälsa. Smärtförväntan är den vanligaste orsaken.
Tidigare negativa förlossningserfarenheter är vanliga orsaker, särskilt bland omföderskor, medan förstföderskor oftare fruktar det okända.
Vad vet vi om upphovet till förlossningsrädsla?
En födande som känner sig säker och tryggt omhändertagen kommer i större utsträckning få en positiv förlossningsupplevelse, även om hon skulle bli drabbad av någon komplikation. Sambandet är även motsatt, en födande som genomgår en okomplicerad förlossning kan få en negativ upplevelse om hon inte upplevt sig säker eller omhändertagen.
I en norsk studie var det 3,5 % av förstföderskorna och 9,6 % av omföderskorna som önskade kejsarsnitt när de fick frågan under graviditeten. För förstföderskorna som önskade kejsarsnitt kunde man se samband till förlossningsrädsla, depression och ålder över 35. För omföderskorna var det tidigare kejsarsnitt eller tidigare negative förlossningsupplevelser som påverkade.
Behandling för förlossningsrädsla
Det förenklade påståendet är att vi saknar god evidens för egentligen alla behandlingsmetoder för förlossningsrädsla. Behandlingar som mindfulness, KBT, förlossningsutbildningar och rådgivning har i vissa studier kunna minska besvären, men kvaliteten på studierna är låg och det sammantagna evidensvärdet är lågt. Distraktionstekniker har visat sannolikt vara effektiva för att minska förlossningsrädslan, dvs andning, massage och att fokusera på annat än just förlossningen.
I Sverige har vi en kultur där vaginala förlossningar ses som norm, och rädsla för vaginal förlossning ses inte som en legitim anledning till planerat kejsarsnitt. Istället betonar man att kvinnors ka få stöd för att våga genomgå en vaginal förlossning. Behandlingen för förlossningsrädsla är alltså knapphändigt vetenskapligt baserad. Dessutom en slags behandling för en rädsla/fobi utförd av vårdpersonal som inte är psykologer. Det här anser jag att är märkligt.
Råttan i pizzan – ökar förlossningsrädslan?
Hos många som jobbar inom kvinnosjukvården är det ett grundantagande som många tror att är sant, att förlossningsrädslan ökar. Jag kan faktiskt inte hitta något stöd för detta i vetenskapliga studier. Förekomsten av förlossningsrädsla varierar mellan olika studier och mätmetoder, vilket gör det svårt att dra slutsatsen att förlossningsrädsla generellt har ökat. De rapporterade nivåerna av förlossningsrädsla i olika studier varierar mellan 1,9% och 30%, beroende på kontexten och de mätmetoder som använts, men det finns inget som entydigt indikerar en ökande trend över tid.
Jag ser det här faktiskt som en slags råttan i pizzan- historia. Det finns inget tydligt belägg för att förlossningsrädslan ökar.
Kan vi kritisera begreppet förlossningsrädsla?
Forskningen om förlossningsrädsla har fått kritik för att den konstruerar rädslan in i en medicinsk kategori, där man letar orsaker hos kvinnan istället för hos kvinnosjukvården/mödravården. När förlossningsrädsla definieras och diagnostiseras som en personlig ångest eller fobi, räknar man inte in de sociala, kulturella och institutionella faktorer som kan bidra till eller förstärka denna rädsla. Denna individualisering kan leda till att vi underskattar de systematiska problem som finns inom vården och istället vänder oss mot kvinnan som om hon är den enda källan till sitt eget lidande.
En annan aspekt att beakta är att rädslan kanske inte alltid är irrationell eller överdriven. Förlossningsrädsla kan ses som en rationell reaktion på de risker som förlossningen kan innebära. Jag ser det som ett slags internaliserat kvinnoförakt inom kvinnosjukvården. Att man ser kvinnors känslor och tankar som en slags fobi som ska behandlas.
Ingenstans i forskningen hittar jag att information eller sådant jag gör här på bakingbabies skulle vara en stor påverkansfaktor för förlossningsrädsla. Men jag hittar att diskursen i media och sociala medier har ett inflytande på kvinnors önskemål om kejsarsnitt. Kan det vara så att information om exempelvis bäckenbottenbesvär ökar kvinnors önskemål om kejsarsnitt, men att vården tolkar detta som förlossningsrädsla?
Att vi nu ser en större öppenhet kring frågor om förlossningar, rädslor och kvardröjande besvär kan kanske ge intrycket att förlossningsrädslan ökar. Min övertygelse är att det handlar mer om synlighet än om att förlossningsrädsla har blivit vanligare. Snarare ser jag det som att det tidigare varit svårt för kvinnor att uttrycka sin rädsla utan att bli avfärdade eller ignorerade.
Spär jag på förlossningsrädslan?
Skapar jag oro med de texter jag skriver? Ja, det är såklart möjligt, men jag folkbildar också. Jag anser inte att lösningen är att undanhålla kvinnor vetenskapsbaserad information om födande. Synen på att kvinnor inte skulle må bra av, eller kunna hantera, information är också en vy född ut internaliserat kvinnoförakt.
Kan förlossningsrädsla uppstå av att vi talar öppet om de möjliga riskerna och komplikationerna som kan uppstå vid en förlossning? Jag tror både ja och nej. Många kommer känna sig mer trygga när de är välinformerade om sina valmöjligheter och vad som kan hända. Rädsla är ofta en reaktion på det okända och en känsla av att inte ha kontroll. Kan jag ge kvinnor kontroll? Inte alltid, men kunskap är ändå makt.
Referenser A-F
- A longitudinal survey of childbirth-related fear and associated factors
- A Randomized Controlled Trial of a Psycho-Education Intervention by Midwives in Reducing Childbirth Fear in Pregnant Women
- Caesarean section on maternal request: a qualitative study of conflicts related to shared decision-making and person-centred care in Sweden
- Definitions, measurements and prevalence of fear of childbirth: a systematic review.
- Determinants of Prenatal Childbirth Fear during the Third Trimester among Low-Risk Expectant Mothers: A Cross-Sectional Study
- Does antenatal education reduce fear of childbirth?
- Effectiveness of a Mindfulness-Based Childbirth Education pilot study on maternal self-efficacy and fear of childbirth.
- Factors related to a negative birth experience – A mixed methods study.
- Fear of childbirth, depression and anxiety during pregnancy
Referenser P-W
- Potential mechanisms in fear of birth: The role of pain catastrophizing and intolerance of uncertainty.
- Preference for cesarean section in young nulligravid women in eight OECD countries and implications for reproductive health education.
- Pregnancy and Childbirth Fear of Women from Poland, Greece, Turkey, Belarus, and Russia
- Presence and process of fear of birth during pregnancy-Findings from a longitudinal cohort study
- Prevalence and associated factors of fear of childbirth in six European countries
- Prevalence of childbirth fear in an Australian sample of pregnant women
- Preventing traumatic childbirth experiences: 2192 women’s perceptions and views.
- Reproduction, fear of childbirth and obstetric outcomes in women treated for fear of childbirth in their first pregnancy; a historical cohort.
- Self reported fear of childbirth and its association with women’s birth experience and mode of delivery: A longitudinal population-based study
- Support Needs, Barriers, and Facilitators for Fathers With Fear of Childbirth in Sweden: A Mixed-Method Study
- The effect of an elective cesarean section on maternal request on peripartum anxiety and depression in women with childbirth fear: a systematic review.
- The effect of non-pharmacological prenatal interventions on fear of childbirth: an overview of systematic reviews and meta-analysis
- The relationship between childbirth self-efficacy and aspects of well-being, birth interventions and birth outcomes
- Tocophobia and Women’s Desire for a Caesarean Section: a Systematic Review
- Trajectories of pain intensity, pain catastrophizing, and pain interference in the perinatal and postpartum period
- Women’s preference for caesarean section and the actual mode of delivery – Comparing five sites in Norway.
Jag saknar självinsikten i förlossningsvården. Speciellt hos barnmorskorna, som verkar leva i sin rosiga utopi om att vaginal förlossning är bäst och slutar lyssna om man tar upp något som talar emot, eller kvarstående men från en vaginal förlossning (egen erfarenhet, och jo, den färgar mitt påstående.) I SFOGs (läkarkåren Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi) egen dokumentation om förlossningsrädsla påpekas att förlossningsrädsla är vanligt hos förstföderskor, men riktigt svår förlossningsrädsla är vanligare hos omföderskor. Studier kring PTSD efter förlossning påpekar att personalens bemötande är ofta viktigare för hur allvarligt traumatiserad en individ blir än vad som sker under förlossningen. (Vi människor är sociala varelser och när vi känner kontrollförlust eller smärta, två potentiellt traumatiserande fenomen, söker vi stöd hos vår omgivning. Om det stödet uteblir – eller än värre, ersatts av patientförakt eller att bara bli ignorerad – ökar traumatiseringsrisken. ”Personalen lyssnade inte” är en vanlig kommentar. Samma effekt syns i andra PTSD grupper: interpersonellt våld, där någon gör något mot en, riskerar statistiskt sett traumatisera mer än olyckor eller väderfenomen som inte var någons fel.)
SFOGs dokumentation påpekar att en omföderskas förlossningsrädsla bör ses som en utvärdering av förlossningsvården. Vilket är klokt. Istället upplever sig förlossningsrädda kvinnor dumförklarade, nonchalerade, avfärdade, och skuldbelagda, och får gå med sin rädsla obemött, och ovissheten kring förlossningen obesvarad, ofta fram till sista veckorna av graviditeten. Med allt lidande det orsakar henne och hennes familj.
Det här handlar ju i stort om tillit: litar kvinnan på att vården kan lotsa henne och barnet säkert genom en till förlossning? Och bryts den tilliten första gången ser iaf inte jag hur den ska kunna återuppbyggas med skuldbeläggning och dumförklaring och att låta någon lida i ovisshet i flera månader. Känns ju snarast tvärt om.
För att hjälpa någon framåt måste du först möta dem där de är, inte där du tycker att de ska vara. Annars bygger du bara murar mellan dig och patienten.
Och det skadar inte heller att erkänna sina misstag, erkänna att bemötandet varit dåligt eller beklaga att vad det nu var som hänt orsakade en dålig upplevelse. (I vad det var bör man lyssna på kvinnan). Att medge brister är tillitsskapande. Annars har kvinnan ingen anledning alls att tro på att det blir bättre nästa gång, om förlossningsvården bara insisterar på att den är så felfri och gjorde allt så bra. För det kommer den förlossningsrädda omföderskan aldrig gå med på hur som helst.
När jag var gravid för 43 är sedan var jag skräckslagen för att inte kunna älska barnet. Jag deltog i profylaxkurs. Vi skulle få se en film om förlossning och vi skulle besöka förlossningsavdelning. Jag var rädd för det. Innan besöket fick jag genomgå akut kejsarsnitt pga upphörande fosterrörelser. Jag kände mig väldigt besviken över att profylaxkursen inte informerat om kejsarsnitt och annat som kunde gå fel . Däremot hade jag ingen svårighet att älska mitt barn när han väl var född.
Viktigt inlägg! Jag blir så oerhört ledsen av att höra eller läsa när folk påpekar att information i detta ämne (förlossningsskador, bäckenbotten) bara leder till ökad rädsla. Ska man undanhålla vuxna kvinnor förankrad, faktabaserad information om risker med förlossningar (oavsett förlossningssätt)? Vid vilka andra operationer eller behandlingar har man den inställningen? Att man ska undanhålla patienten information om vilka risker det finns? Jag tycker det är dags att vi pratar MER om detta och utbildar varandra. Tycker det är dags att skrota begreppet förlossningsrädsla och istället rikta uppmärksamheten dit den bör riktas; mot den bristande förlossningsvården.
Att man känner rädsla och ångest inför en förlossning är väl snarare alldeles normalt med tanke på att det är ett stort ingrepp oavsett hur barnet till sist kommer ut. Vågar man lita på att man får den omsorg man behöver och att det finns personal och resurser tillgängliga om det uppstår komplikationer, eller att “naturen” är snäll mot en, så kan man ju testa att föda vaginalt. Om man saknar den här tilltron till det naturliga, känner sig själv och har hög medicinsk kompetens förstår jag inte varför man ska behöva tampas med Aurora och liknande. Det var under dessa samtal som jag insåg att mina fördomar stämde, att de försöker behandla genom att anklaga mig för olika
svagheter och bagatellisera de utmaningar som kan uppstå vid vaginal förlossning. Det ger inget vidare kompetent intryck, och är inga personer jag vill lägga mitt och barnets liv i händerna på. Mig passar det mycket bättre med rak och ärlig kommunikation om det som det handlar om, vilket för mig är att hantera olika risker. Att inte få besked förrän sista veckorna känns som rent kvinnohat, som att jag skulle pinas bara för att de skulle vara säkra på vad jag ville. Efter Aurora fungerade allt å andra sidan väldigt bra så jag har verkligen ingen enhetlig bild av mödra- och förlossningsvården.
När jag hör den där typen av kommentarer från vårdpersonal så går verkligen topplocket. Blir så förbannad på ”lilla gumman”-attityden och vad menar hen är alternativet? Att vi ska undanhållas information? Precis det du skriver också om att all rädsla ju inte är irrationell och det ger en ju out dated Freud-vibbar a la ”hysterisk kvinna” när man hör hur de resonerar. Jag skulle vilja höra den man som var tvungen att kissa ut en apelsin som inte var rädd för konsekvenserna av det eller själva processen. Skulle han då acceptera att den rädslan klassades som en diagnos? Knappast. Skulle han acceptera att man bara sa åt honom att ”det går bra för de flesta” och att man mörkade att hans penis kanske blir obrukbar för all framtid, att han kan bryta den, att den kanske spricker och behöver sys, att man kanske inte kan laga allt osv osv osv. För kvinnor är det ju verkligheten. Saker kan gå helt åt helvete och vården har inte varit tillräckligt bra på att fånga upp detta och inte tillräckligt bra på att fixa det man hittar. Om det inte kommer upp på bordet så finns ju – uppenbarligen? – inget incitament för vården att ta tag i problemen. Jag tycker inte personer med den där attityden hör hemma i vården. Det är i alla fall ingen person jag vill möta under en så utsatt situation som mödravård, förlossning eller eftervård.
Fortsätt för allt i världen skriva om detta Mia! Så många dina inlägg hjälpt och jag tipsar seriöst om olika inlägg till personer i grupper för förlossningsskadade flera gånger i veckan ❤️. Heja dig!
Jag känner en stor tacksamhet för det enorma arbete du har gjort och gör vad gäller att öka kunskapen i Sverige. För kunskapen kring olika skador har varit enormt dålig och på många håll i landet är den fortfarande inte bra. Okunskapen inom vården och erfarenheten av att inte få hjälp efteråt – det skapar rädsla om något. Tänk om jag hade haft den kunskapen jag fått genom Baking babies innan jag blev gravid? Vad mycket jag hade kunnat förebygga och vilken oro och helveteskamp jag hade blivit besparad då.
Så stort tack Mia!