Kejsarsnitt, vardagsliv och pratar Joseph om förlossningsskador?

I det här inlägget har vi samlat ihop ett gäng frågor vi fått den senaste tiden. Enjoy!

Jag är nyfiken på Mias kejsarsnitt. Hur svårt det var att få det och hur du visste att det var det du ville göra? Var du rädd? Fick du försvara ditt beslut inför anhöriga eller inför vården?

Jag fick typ höra att “nästa gång får du i alla fall föda med snitt” så fort de hade konstaterat min förlossningsskada 2012. De konstaterade samma sak på återbesöket på Kvinnokliniken 6 månader efter förlossningen, och avrådde alla tankar på vaginal förlossning. Så nej, det var aldrig svårt. Men när jag väl var gravid 2014 så möttes jag på MVC med en mild inställning av att “ta inte ut något i förskott” när jag konstaterade på typ inskrivningsbesöket att jag skulle snittas denna gång. Det var lite stressande. När jag sedan genomgick en bäckenbottenrekonstruktion strax innan jag blev gravid tredje gången blev det liksom ännu mer skrivet i sten. truktion att inga barn ska komma ut den vaginala vägen.

Här är lite inlägg från den tiden från andra graviditeten:

• Tidiga förlossningstankar
• Barnmorskebesök v. 33
• Världens viktigaste brev
• Lite nervös

Med Waldo i magen var det en läkare som skickade remissen typ i mitten av graviditeten, och jag fick datum i vecka 36.

Du som gjort både vaginalt med förlossningsskada och kejsarsnitt, skulle du säga att kejsarsnittet kändes som en fin förlossningsupplevelse och inte som en operation?

Ja, jag upplevde verkligen att det planerade snittet var “vår stund”. Jag vet inte om det gjorde skillnad att Joseph faktiskt stod och tittade på snittet, så att han kunde rapportera ner till mig vad som hände, men det kändes ändå verkligen som att vi var “med” på det hela. Och sen fick jag lilla Wilfred upp till mig, och då blev det precis ett sånt där magiskt första möte som jag önskat mig. Personalen var verkligen väldigt fin, gjorde sitt men tog inte över upplevelsen. Det akuta snittet där jag dessutom var sövd kändes faktiskt inte som en födsel alls. Det gjorde faktiskt inget, i och med att jag redan upplevt ett snitt en gång. Och vi fick ett magiskt första möte, men på uppvaket sen.

Förlossningsberättelserna från det planerade snittet, Mias och Josephs. Förlossningsberättelser från det akuta snittet, Mias och Josephs.

Vilka är er bästa tips för att få vardagen att gå ihop med barn och jobb och allt annat? Ni verkar hinna så mycket roliga saker!

Åh, bra fråga! Och haha, kul att det “verkar som att vi hinner med mycket kul”. Vi känner oss ibland som de tråkigaste människorna på norra halvklotet…

• Veckoplanering med maten, och att handla på internet är grymt. Det tar typ en halvtimme att veckoplanera, och något mindre att sköta inköpen. Sedan lägger någon annan tiden på att plocka ihop allt och köra hem det till oss. Det spar nog mycket tid.
• Annars jobbar vi stenhårt på rutiner. Vi städar på lördag eller söndagmornar. En av oss tar går ut och leker med barnen, den andra plockar undan och dammsuger. Sen byts vi av, och då blir det badrumsstäd och resten. Waldo får ibland sova i vagn och ibland hänga i sjal/sele.
• Transportlöpning är ju också en grej som funkat väldigt väl för oss. En bra vecka har vi tidigare fått 3 mil i benen var, utan att egentligen ha använt mycket av “fritiden” till det. Nu har ju jag ingen vardag att transportspringa i, men jag längtar faktiskt tillbaks till det.
• Vi tänker att barnen kan vara med på typ allt. Vi ser det som ett tillfälle till bra samtal med ett av barnen att gå i deras takt och gå och sopsortera, typ.
• Vi har väldigt lättsamma nattningar av barnen, vi lägger dem, ber “Gud som haver” och räknar sen högt till 50 med vardera barn, sen går vi. Nattningen tar alltså inte mer än 5 minuter på sin höjd, och då har vi väldigt mycket kväll kvar. Då röjer vi i köket, börjar förbereda nästa dags middag och sen har vi flera timmar att göra annat.

Men sammanfattnigvis:

Vi försöker ha en rutin på när, var och hur alla måsten ska genomföras, om vi kan involvera barnen så gör vi det.  Vi har någon slags måtto att det är slöseri på barnfri tid att städa, typ.

Hur skulle mödra-, förlossnings- och eftervården se ut om ni fick bestämma helt fritt och hade alla tänkbara resurser till ert förfogande?

Jag tycker mvc ska förbereda kvinnor bättre på vad som ofta händer i underlivet av en förlossning. Vad tycker du?

Okej, drömmar:

MVC skulle ha både barnmorska och fysioterapeut tillgänglig, och besök hos fysioterapeut skulle vara gratis inom ramarna för mödrahälsovården. På mödrahälsovården får alla adekvat information om förlossningar och risker och fördelar med de olika förlossningssätten. Det ska gärna finnas möjlighet att personal från MVC finns med på förlossningen, men jag vet inte exakt hur det ska kunna lösas. Jag skulle gärna sett att bassängträning gick att erbjuda till gravida med smärtor och besvär.

På förlossningen ska bemötandet vara top notch, och även om barnets hälsa i vissa fall måste gå i första rummet ska ska ingen blivande förälder känna sig överkörd eller åsidosatt. Alla föräldrar ska få ett bra möte med vårdpersonal dagen efter, där frågor om händelseförloppet ska besvaras. Och alla som behöver ska ha en “vårdplanering” innan hemgång – när ska saker följas upp? Hos vem? Kontaktuppgifter till vem som kan svara på mer akuta frågor. Alla bristningar ska föras in i bristningsregistret och följas upp.

Efterkontrollen ska dels vara en riktig kontroll, det ska kollas stygn, screenas muskelfunktion och kvinnan ska få svara på frågor om kiss, bajs, sex samt få bra råd om desamma, samt om psykiskt mående. Sen, i den bästa av världar, så skulle barnmorskan vid behov vara en spindel i nätet och slänga ut remisser. Deppig –  till psykolog, förlossningstraumatiserad – till kurator på kvinnokliniken, smärtor eller dysfunktioner i skelett/muskler – till fysioterapeut, och regelrätta missade skador – till läkare. Allra helst så behövs ju inget av det där, men då ska kvinnan veta vart hon själv kan vända sig om behov skulle uppstå.

Jag skulle gärna ha ett “obligatoriskt” (alltså frivilligt, men erbjudas automatiskt) besök hos fysioterapeut efter efterkontrollen hos barnmorska, för att prata knipövningar, hållning, ergonomi och lite vad gäller förväntning på kroppslig återhämtning.

Alla som har bristningar ska sedan följas upp av bristningsregistret och få besök till Kvinnokliniken om de har kvarvarande symtom efter en tid.

Jag skulle vilja ha en STOR grupp kollegor som jobbar inom kvinnohälsa och att vi ansågs vara en viktig del i mödravården.

Jag funderar på hur Joseph upplever att det är prata om (Mias) förlossningsskador. Mia har ju skrivit mycket om detta men hur bemöts Joseph när han pratar/pratat om detta?

Jag (Joseph) har aldrig mötts av något negativt, utan alltid av en nyfikenhet.  Det leder ofta in på samtal om vad Mia gör och hennes specialistnisch inom fysioterapi, det stannar sällan vid att vi i samtalet går liksom djupare in i hennes egen skada. Det leder inte heller särskilt ofta till att kvinnor berättar om sina egna upplevelser för mig, men de flesta uttrycker att det är en viktig samhällsfråga. Jag får aldrig kommentaren “vad du är duktig som pratar om detta, du som är man” eller något liknande. Jag upplever inte att det är pinsamt, men jag tycker också att det finns väldigt få pinsamma samtalsämnen generellt.