För varje ny termin brukar vi förvånat titta på varandra och konstatera att “vad stora barnen blivit, vad enkelt det blir nu”. Vi har 21,5 månad mellan våra stora barn, och vi ska inte sticka under stolen med att det har varit vansinnigt intensivt i perioder. Det är kanske inte egentligen enkelare nu med en tredje liten huligan i familjen, det var ändå tuffare förr.
Att överleva småbarnsåren. För den som ännu inte kommit dit, och för dem som för länge sedan passerat tror jag att ordet “överleva” kanske låter magstarkt?
Men föreställ dig. Sömnbristen i nära nog nivå att kunna användas som tortyrreskap, det gungande rörelsemönstret du lägger dig an med för att få ett gråtande barn att komma till ro, det ständiga dåliga samvetet över att inte hinna hem från jobbet i tid, det dåliga samvetet över ett tappat tålamod, besvikelsen över att inte vara tillräckligt rolig och glad som förälder.
Listan kan göras lång.
Vi pratar kanske inte regelrätt överlevnad som i bemärkelsen att försöka leva en dag tillutan vatten i en öken, som i att faktiskt behålla livet. Men överlevnad som i att faktiskt fungera väl som förälder, som partner, som anställd. Det är inte helt enkelt.
Jag hittade några synonmer till “överlevnad”: att klara sig, leva igenom, genomleva, uthärda.
Dessa stämmer väl ganska väl överens med småbarnsåren?
Den senaste tiden har jag tänkt på mina överlevnadsstrategier.
Ett välbalanserat “livspussel” är en myt.
Den där perfekta harmonin mellan att göra succé på jobbet, vara den roligaste föräldern som aldrig blir oresonligt arg, laga god och näringsriktig mat och dessutom vara en engagerad partner existerar inte. Den som påstår det ljuger. Det finns saker vi hinner och orkar med, och det finns saker som vi inte pallar. Alla gör inte allt, hur mycket det än verkar så på Instagram. En del verkar ha mer resurser än andra, men samtliga av oss sitter där med det dåliga samvetet och räcker inte till. Vissa dagar klarar jag kanske allt både jobbmässigt och på hemmaplan, men dessa dagar är verkligen sällsynta. Oftast så vinner något över det andra i det ständiga pågående livspusselkriget om min tid. Att acceptera att det kanske måste få vara så kanske kan minska känslan av att alltidalltid det är jag själv som är förloraren.
Att ha en hårdfiltrering på “råd”.
Allt jag läser och hör har potential att lägga sten på bördan vad gäller mitt ständiga dåliga samvete. Jag skulle kunna skriva listor utan ände på vad jag skulle kunna lägga till i mitt liv och föräldraskap för att “vi skulle må/sova/äta/leka/ligga bättre”. Men inget slår mina egna som när det gäller att ta hand om våra barn. Vi har vår egen familjehistoria att berätta, och det finns inget “rätt” slut. Det finns ytterst få saker som jag inte kan tänka ut själv som skulle kunna revolutionera vår vardag.
Att hitta en fungerande nivå på mina förväntningar på mig själv.
Är barnen sjuka och kinkiga kanske den rimliga förväntningen på mig själv och min dag att ta hand om barnen, ta en snabbdusch och koka snabbmakaroner? Och en annan dag kan förväntningarna vara mycket högre. Livet går i säsonger och jag måste acceptera det. Kanske kan jag ställa mig själv frågan “vem kommer bli besviken om jag inte gör a,b och c idag?” Är det bara jag själv som påverkas har jag möjligheten att tänka om!
Att våga visa svaghet.
Enda sättet att få hjälp och stöttning när det behövs är att be om hjälp. Ingen gissar sig till att jag inte orkar en till arbetsuppgift eller kommer krevera inombords om jag måste läsa en till Bamsetidning. Det finns oftast resurser att omfördela bördan, om inte på hemmaplan, så på arbetet. De allra, allra flesta medmänniskor vill varandra väl och ställer upp när de får en konkret fråga om hjälp.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Om du inte godkänner detta, var vänlig neka.OkNejLäs mer
