När jag var ute och föreläste för någon vecka sedan kom jag och åhörarna in på att prata om skam och skuld i relation till besvär efter graviditet och förlossning. Och en av personerna i publiken lyfte att amning också är ett sådant område som ofta ger skam och skuld när det inte funkar plättlätt. Jag tänkte att ni skulle få hjälpa mig att tänka kring amningsrådgivning idag?
Amning som problemområde…
Amningsfrekvensen i Sverige har sjunkit de senaste åren, och en stor del av de som slutar amma gör det på grund av bristande stöd från vård och omgivning. Lågutbildade mammor ammar i lägre utsträckning, kanske för att bristande amningsstöd drabbar dem hårdare. Socioekonomiska, kulturella och sociala faktorer påverkar amningen, både hur lätt och ”lyckat” det är men också hur länge man kämpar på. Högre utbildningsnivå, att ha en partner, att ha basala amningskunskaper och stöd från omgivning påverkar amningsförekomsten positivt.
Vårdens utgångsläge
Sverige anslöt sig till den så kallade Innocentideklarationen 1990. Deklarationen skrevs av WHO och UNICEF och innehåller instruktioner för hur amningen bör skyddas och främjas inom hälso- och sjukvården. De ”tio stegen som främjar amning” utgör än i dag de grundläggande riktlinjerna för vårdpersonalens arbete med amningsrådgivningen. Jag tycker att jag hör både bra och dåligt om det här. Bra – för att det resulterar i stöd för en del. Dåligt – för att amningsrådgivning hamnar i diket av skam och skuld för andra.
Vad påverkar amning positivt?
Det som har störst positiv inverkan på amning hos kvinnor är bland annat självförtroende, självrespekt och goda kunskaper samt stöd från omgivningen. Omföderskor som upplevt att tidigare amning var traumatisk eller upplever skuldkänslor kan känna att det blir extra laddat inför att eventuellt försöka igen. Hur en eventuell tidigare amningsperiod var kan påverka en individs tillit till sin egen förmåga att amma igen.
Kvinnor med låg, eller avsaknad av, tillit till sin amningsförmåga har högre risk att sluta amma än de med hög tillit. Problematisk amning kan ge upphov till känslor av dåligt samvete och skuld. Det kan uppstå en krock mellan samhällets amningsuppmuntran och det stöd som kommer från vården. När amningen inte fungerar så som mamman/familjen tänkt och hoppats kan det utlösa en krisreaktion hos mamman på samma vis som vid andra kriser i livet.
Finns stödet?
En kvinna som söker hjälp för amningsrelaterade problem måste tas på allvar. Att förlora känslan av kroppskontroll i en amningssituation kan många kvinnor beskriva som oerhört påfrestande, en känsla som lätt kan sänka självförtroendet.
Bemötandet är viktigt
Bemötande och ordval spelar stor roll för amningen. Kvinnor som upplevt gott stöd från omvårdnadspersonalen helammar längre. Om mamman upplever att hon inte har förmåga att amma barnet kan det leda till att hon känner sig misslyckad och får känslor av skam. Hon kan uppleva det som att hon inte har förmåga att realisera samhällets eller sina egna förväntningar på sig själv, självrespekten och självkänslan kan då rasa. Nu hämtar jag alltså information från de studier jag läst, sånt här hittar jag alltså inte på själv.
Rådgivning som blir negativ
När vårdpersonal är auktoritär och kommer med ”pekpinnar” och ger ett bemötande som är omyndigförklarande är det negativt, såklart. Så även i amningsrådgivningssammanhang. Forskning visar att självförtroendet hos kvinnor undermineras av motstridiga råd, vilket kan få en långvarig effekt på amningsupplevelsen samt ge känslor av misslyckande. Just det här med motstridiga råd tycker jag verkar vara ett återkommande problem. Jag har hört många berätta om att all vårdpersonal sa olika eller motstridiga saker när det gällde amningsrådgivning på exempelvis BB.
Rätt att få hjälp till att amma, och till att inte amma.
”Amning som en kvinnlig rättighet innebär då rätt att amma, rätt att sluta amma om så önskas, rätt att erhålla ett vårdande som gör det möjligt att utöva sin rättighet och framförallt rätt till vårdande som är utformat så att patientperspektivet bejakas.”(Palmer, 2015)
Lina Palmer – mitt absoluta favoritcitat angående amning
Vårdens ansvar
Det är ganska samstämmigt i forskningen att handgriplig amningshjälp där vårdgivaren tar på kvinnans bröst eller bebisen sällan upplevs positiv. Det är snarare kränkande och obehagligt. Även barnet kan bli negativt påverkat och reagera med att avvärja sig med både skrik och kroppsspråk. Barnets biologiska amningsbeteenden kan och ska inte forceras. Men att ha bebisen bara hud mot hud kan gynna samspelet.
Forskning visar att vårdare med egen negativ amningserfarenhet har sämre kunskap om amning än barnmorskor med egen positiv amningsupplevels. Även personliga erfarenheter av amning verkar påverka vårdpersonal när det kommer till amningsrådgivning. Amning kopplar till känslominnen – värme, närhet, krav och prestation. Det är jätteviktigt att vårdpersonal reflekterar över sina egna personliga attityder!
Hälso-sjukvårdspersonal kan påverka en kvinnas beslut om amning och har också ett etiskt ansvar att erbjuda kvinnan adekvat information, så att kvinnan själv kan fatta ett informerat beslut. Råd och information måste vara vetenskapsbaserade men ska förmedlas på ett lättfattligt sätt. Rådgivningen bör vara respektfull.
Fäder och partner
Fäder och partner känner sig ofta osedda i de konkreta vårdsituationerna kring amning. Det är ju i och för sig ganska självklart om det bara är en av föräldrarna som är aktuell att faktiskt amma. Men det kan räcka med att synliggöra den icke-ammande föräldern i rollen som förälder. Och i föräldraskap där båda föräldrarna är kvinnor och potentiellt kan amma är det viktigt att bejaka detta också.
Många blivande och nyblivna pappor/partner är missnöjda med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården. Detta missnöje har ofta sin grund i en upplevelse av att vara förbisedd, överflödig, marginaliserad eller rentav motarbetad. Jag vet att det inte alltid är lätt, men tror också att det med ganska enkla medel går att inkludera även dem.
Amningsrådgivning
Tänker du något intressant när du läser detta? Berätta!!
Referenser:
- Incorrect advice: the most significant negative determinant on breast feeding in Malta.
- Män möter mödravård: om betydelsen av ”vi” i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård.
- Jordemodern Nr 3 2012
- Provider encouragement of breastfeeding: efficacy and ethics.
- Amning och existens – moderskap, sårbarhet och ömsesidigt beroende vid inledande amning.
- Equity in breastfeeding: where do we go from here?
- Why invest, and what it will take to improve breastfeeding practices?
- Regionalt vårdprogram – Bröstkomplikationer i samband med amning
- Har sociodemografin betydelse för amningsfrekvensen?
- A systematic review of education and evidence-based practice interventions with health professionals and breast feeding counsellors on duration of breast feeding.
- Breastfeeding in the 21st century: epidemiology, mechanisms, and lifelong effect.
- Röster om amning – Rapport från ett dokumentationsprojekt
Du är helt klart på rätt väg!!
Vi behöver också mer uppmuntran att fortsätta amma. Alla i min kompis bekantskapskrets har slutat amma vid 4-6 månader, så hon känner sig tvingad att sluta vid 8 mån. Uttrycker också att det skulle vara konstigt att amma en ettåring. Skulle gärna själv ha ammat efter mitt barns ettårsdag, men mjölken sinade vid 3 månader. Undrar om jag skulle kunna ha gjort nåt åt det?