Min andra termin som egenföretagare

När 2020 började inledddes också min andra termin som egenföretagare. Hösten var en fantastisk förälskelsetid där allt flöt på bra. Jag utvärderade hösten här. Vi firade ju nyår på Sri Lanka och kom hem lagom till att allt drog igång igen. Vi kom hem på söndagen, på måndagen jobbade jag med patienter igen, på onsdag och fredag samma vecka hade jag mina första föreläsningar. Varav den ena var i Göteborg och medförde en hel dags resande fram och tillbaks. Det kändes som att det var så terminen skulle bli, en välsmord rullande fortsättning på hösten.

Det började bra

Januari gick. Februari gick. Dessa månader var precis som de skulle. Jag hade tre dagar i veckan på kliniken, med patientarbete. Jag åkte runt och föreläste 1-3 gånger per månad. Och andra dagar kunde jag lägga på att förbereda presentationer, läsa in mig på ny forskning, skriva blogginlägg och skriva på ett annat skrivprojekt jag hade.

Och så kom mars

Mars började också ganska vanligt. Visst, vi började få allt mer rapporter om Covid-19 och det började krypa närmare. Från Kina till Italien. Den tionde mars åkte jag iväg till Göteborg och föreläste. Jag reflekterade över att det kändes viktigt att hålla avstånd. Hade med mig antiseptiska servetter på tåget, och handsprit i väskan. Det gick bra. Men redan dagarna där efter började det bli allt tydligare att vi hade samhällsspridning av sjukdomen även i Sverige. Jag fick mejl på mejl om inställda föreläsningar för resten av våren. Patienterna lämnade återbud eller uteblev. Jag kunde i princip se i realtid hur min webbtidbok tömdes.

Där och då kom insikten: Nackdelen med att vara egenföretagare är att man är sin egen, både i framgång och motgång. Jag räknade på det, och insåg att intäkterna jag kunde se aldrig skulle täcka hyran jag har för rummet på kliniken. Joseph är föräldraledig, en föräldraledighet vi sträckt ut i det yttersta också rent ersättningsmässigt. Vi började vända och vrida på ekonomin här hemma. Kan vi äta billigare? Kan vi säga upp saker?

Ljus i tunneln

Jag gillar inte förändringar, och jag är också i smyg lite teknikfientlig. Men två saker hände. Det ena är att vi ganska snabbt fick möjlighet att göra videobesök inom mitt avtal med Region Stockholm. Det innebar att jag kunde fylla upp mina arbetsdagar med icke-fysiska patientbesök. Efter några veckor började också en del patienter våga boka fysiska besök igen också. För digitala besök innebär att vi får en ersättning som motsvarar 75 % av det vi får för fysiska besök. Detta har inneburit att jag inte längre har full ekonomipanik, men att jag också har behövt jobba mycket mer tid för att uppnå samma ersättning som i vanliga fall.

Vill jag också försöka ersätta det jag förlorar på bortfallna föreläsningar innebär det att jag får jobba ännu mer med patientarbete. Det har inneburit att jag har varit tillbaka i som det var när jag var anställd – fullt patientarbete hela dagarna och “allt annat” (blogg, inläsning, svara på kommentarer osv) har fått landa på min fritid istället. Det var ju det jag så oändligt gärna ville komma ifrån när jag sa upp mig. Det är en orimlig arbetsbörda i längden.

En digital lösning

Den andra saken som hände, som gav mig och företaget en liten vändning är webbföreläsningar. I april skulle jag göra en föreläsning i Skåne och på hyfsat kort varsel lyckades jag och arrangören ställa om och istället erbjuda den i form av en webbföreläsning. Jag investerade i en bra kamera och ett stativ. I samma veva började Joseph också peppa mig att göra webbföreläsningar även för andra, inte bara dem som redan köpt biljetter till föreläsningen i Skåne.

Vi har spelat in föreläsningarna hemma, möblerat om och försökt få till bra ljus och så vidare. Och sedan har Joseph lagt väldigt många timmar på att klippa film, lägga in powerpoint, bilder och texter för att göra föreläsningsvideorna så lätt-tittade som möjligt. Jag har fått jobba väldigt mycket på mig själv – på att palla att “sälja in mig” och ta betalt. Det håller inte att jobba gratis, även om jag drivs av passion för det jag gör.

Webbföreläsningar

Ni har säkert sett det nu ett gäng gånger, att jag jag reklam för och sprider info om webbföreläsningarna. Det har fallit väldigt väl ut, faktiskt. Det var jobbigt att ställa om. Jag trivs oerhört att prata inför publik, trivs med att se ansikten, nickar, höra frågor, se minspel, höra skratt. Jag tycker om att få kluriga frågor, att möta folk efteråt. Webbföreläsningarna… där är det bara jag. Jag hinner ifrågasätta mig själv så många gånger. Har jag ens något att komma med? Ska folk verkligen betala pengar för att höra mig tala? Men det är roligt, och det har också visat sig vara en gångbar del av mitt företagande.

Inget blev som jag trott!

Jag trodde inför vårterminen 2020 att jag skulle föreläsa på minst 7 olika orter, några av dem flera gånger. Emma och jag skulle fortsätta vår kursverksamhet även på hemmaplan. Jag trodde att jag skulle jobba med patienter 3 dagar i veckan, inte fem. Jag föreställde mig läs-och skrivdagar regelbundet och en ganska låg nivå av både logistisk, praktisk och ekonomisk stress.

I mitten av våren föreställde jag mig istället ekonomisk kris, att jag skulle gå på minus varje månad och att min brist på inkomst skulle gå hårt ut över familjen.

Det blev ändå bra

Jag har jobbat oerhört hårt och oerhört mycket. Jag har tagit till mig digital och teknisk utveckling som jag nog annars skulle ha haft ett oerhört motstånd till. Att den här terminen landar som en ganska bra termin ändå är till följd av svett och tårar, oerhört mycket stöd av Joseph och på grund av att Region Stockholm släppte möjligheten för oss specialiserade fysioterapeuter att bedriva vård via videobesök.

Två helt olika terminer

Hösten var en förälskelsefas. Svår för att mycket var nytt, men också i backspegeln väldigt lättsmält, mjuk och enkel. Våren har varit en hård nöt att knäcka. Så oändligt tuff. (Jag lider så enormt med andra egenföretagare som tvingas ut i konkurser. Över drömmar som går i kras. Över både företags- och privatekonomi som blir i kris.)

Jag landar i tacksamhet

Jag landar i tacksamhet. Tack alla ni som köper böcker och som betalar för att delta i webbföreläsningar. Jag är också oändligt tacksam för mina patienter och för Region Stockholm som ger mig chans att bedriva kliniskt arbete under dem. Jag är tacksam för att vår familjesituation innebär att jag kan jobba hårt och att Joseph orkar ge oändligt med stöd. Jag blir inte rik på det jag gör. Men jag är trygg. Trygg och tacksam!