
”Nu har mitt framfall blivit värre! Det måste vara något jag har gjort fel!”
Det här är en av de vanligaste sakerna jag möter hos patienter. Vi har jobbat tillsammans, symtomen har blivit bättre, vi kanske till och med hann avsluta vår rehabperiod. Och sen kommer en svacka. Personen kommer tillbaka, lite smått panikslagen och berättar att symtomen har blivit värre igen. Och frågan till mig är oftast ”Vad har jag gjort för fel?”.
Allt som oftast får jag undersöka, lyssna och analysera.
Och sen blir svaret:
- Du har inte gjort något fel
- Det ÄR inget nytillkommet fel
- Det har inte blivit värre
Men vad är det som känns då?
Ofta får man gå tillbaka till senaste månaden före symtomen började förvärras. Oftar vi en förändring av fysisk aktivitet, stressnivå eller sömnkvalitet. Det är inte så att ett framfall nödvändigtvis har blivit sämre (även om du ökat din fysiska aktivitetsnivå!) bara för att det plötsligt känns mer igen. Ibland handlar det om hormoner, ibland om brist på återhämtning och vila och ibland bara om att en förändring av koordination och muskelarbete som ger en förändrad förnimmelse. Ibland är det en period av förstoppning eller hosta som triggar ökade symtom.
Det är normalt att det går upp och ned!
Att leva med någon grad av framfall är att ha en kronisk åkomma. Det går på sätt och vis att jämföra med någon annan som har en kronisk nacksmärta. Den kommer vara bättre och sämre I perioder, utan att man nödvändigtvis måste oroa sig när det är jobbigare en period. Det innebär inte att det kommer vara en riktning åt det sämre, från nu och för all tid framöver.
Hitta tillbaka till ditt ”vinnande koncept”
Om du upplever att dina symtom blivit bättre tidigare – vad gjorde att det blev bättre? Tid? Friskhet från hosta? Vila från att lyfta barn en himla massa? (Många av mina patienter tycker att sommarsemestern är tuff på det sättet). Lite mindre stress på jobbet? Bättre sömn? Fungerande rutiner för träning? Håll kvar i det som tidigare fungerat – det kommer fungera igen.
Det är inte svartvitt
Livet med framfall är inte svartvitt. Det är oftast inte så enkelt som att du antingen kommer vara symtomfri, eller så har du ett eskalerande framfall i ”fritt fall”. Du kommer nog leva med symtom som går upp och ner på en skala från ”känns inte alls” till ”herrejösses nu trillar det ut”. En del personer jag träffar upplever obehaget från framfallet så pass intensivt att de lever sina liv i försiktighet långt ner på symtomskalan. Det kan vara bra och skönt, men det kan också bli fruktansvärt begränsande. Det är viktigt att veta att du FÅR gå upp på skalan, och bara för att framfallet känns mer betyder det inte att det kommer bli en anatomisk försämring.
Du kan råka bli hemskt svag och fruktansvärt begränsad i inaktivitet om livet måste vara hundra procent symtomfritt. Det svåra är att jag som fysioterapeut inte kan bestämma hur mycket obehag du kan leva med. Men jag kan finnas där och pusha dig försiktigt framåt. Ditt liv är ditt att leva – se till att du gör saker du faktiskt vill göra, och inte bara undviker allt på grund av rädsla.
Det här väcker säkert frågor:
Jag vill rekommendera följande inlägg för vidare läsning:
Hur blir man stark med svag bäckenbotten
Måste all träning vara symtomfri
Med samma resonemang som i dessa inlägg kan vi ställa frågan:
Måste livet vara symtomfritt?
Önskvärt skulle det förstås vara att ingen behövde ha några symtom, av något, någonsin. Men så verkar mänskliga kroppar inte fungera. Mitt svar som fysioterapeut är: Nej, livet måste inte vara symtomfritt. Om du har ett framfall får det kännas, det är okej. Du kan träna, röra på dig och leva fritt ändå. Jag säger inte att det är lätt. Men du får! Du måste inte leva livet begränsat av att hålla framfallet så symtomfritt som möjligt.
Symtom av framfall går upp och ned
Dela gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet!
OBS! Det finns naturligtvis tillfällen när framfall behöver opereras också. Känner du att du håller på att bli tokig av dina symtom – tveka inte att ta kontakt med vården!!
Precis så . Bra formulerat som vanligt. Känner att jag begränsat mig i onödan i 5 år och ibland använder mitt framfall som ursäkt för att inte göra något jag gillar. Svårt att komma över den där gränsen och försöka ignorera framfallet.
Så bra inlägg som jag tror många behöver höra. Just nu tycker jag att kroppen klarar av träning ganska bra utan ökade symptom men den klarar inte av vardagen och med att vara fl med barnen!
Hoppas att symptomen blir mindre när jag blivit ännu starkare-det har funkat rätt bra hitills. Sen försöker jag tänka att det blir bättre när jag börjar jobba igen ->Tänket man klarar av att ha då man varit med tillräckligt många rundor upp och ned!
Tack för alla dina bra inlägg!
Jag hade stora framfallsbesvär första 1 1/2 åren efter förlossningen, blev sedan så gott som symtomfri och kunde träna på okej nivå, stå och gå hela dagarna. Fick nu 4 1/2 år pp både hosta några veckor och kräksjuka (åh!!). Efter det kom symtomen tillbaka. Nu har det gått 1 1/2 månad, det har blivit lite bättre men har fortfarande symtom nästan dagligen. Är det rimligt att det kan bli symtomfritt igen? Har fått bedömt starkt knip (5/5) och god förmåga att styra bäckenbotten efter behov. Hatar att vara begränsad igen efter all rehab.
Hosta är en otrolig belastning på bäckenbotten, och det kan ta rätt lång tid att återhämta sig efter det. Ge det några månader ytterligare!
Har det inte blivit bättre då så kanske du ska söka vård igen.
Hej! Bra inlägg! Jag undrar hur stor risken ändå är att det faktiskt blir anatomiskt sämre med framfallet/buktningen vid förvärrade symtom? T.ex. jag som födde mitt andra barn för 6 månader sedan och fått konstaterat mindre slidväggsbuktning 3 månader pp (som gynekologen ej verkade brydd över utan sa endast att det ju är för tidigt att säga hur den kommer te sig sedan när kroppen hunnit återhämta sig).Har bäckenbottentränat regelbundet sedan förlossningen. Finns då ändå en risk att buktningen faktiskt blir större/värre om jag nu börjar återuppta löpningen lite smått/tränar lite för hårt någon gång i veckan?
Hoppas du har en fin sommar! Mvh
Just första året efter förlossning ska man vara väldigt noga med att inte återuppta för intensiv träning för fort. Men å andra sidan vet man ju inte vad som är för intensivt, det kan ju hända att löpning fungerar alldeles utmärkt.
Det finns tydliga råd om återgång till löpning och utvärdering av eventuella symtom i mer löp-relaterade poster här på bakingbabies.se. Rekommenderar vidare läsning!
Tack för ditt snabba svar! Ska läsa vidare!