Läsarfråga om diastas, information och rörelserädsla
“Jag skulle gärna vilja höra dina reflektioner kring ett ämne som Physiodetective skrivit en del om. Nämligen att kännedomen om diastas i vissa fall kan försämra återhämtningen och göra folk rädda. Jag både håller med och inte håller med. På ett sätt så tycker jag alla kvinnor har rätt till kunskap om sina kroppar och vad som händer efter graviditet. Samtidigt känner jag själv igen mig i hans beskrivning – hade stor diastas efter första barnet, läste på (året var 2012) och insåg att jag knappt ”kunde” träna någonting. ”Fick” ju bara göra typ aktiveringar av djupa magen såvitt jag förstod. Självklart blev diastasen inte bättre. Bara lätt träning = svag mage = ont i ryggen, svag bål osv. När jag började följa ett gäng amerikaner som tränade stenhårt trots diastas så struntade jag i alla ”regler” och blev otroligt mycket bättre.“
Läsarfråga
Min grundinställning
Jag är 100 % övertygad om att kvinnor har adekvata uppfattningar om sina egna kroppar. Det innebär inte att alla alltid kan ge sig själva adekvata medicinska diagnoser. Men den som bor i en kropp har alltid bäst uppfattning om kroppen och dess funktion. Jag är också 100 % övertygad om att kvinnor är adekvata nog att få all tillgänglig information och klarar att tolka och värdera den själva. Jag har faktiskt jobbat ihop med Antony tillsammans med en gemensam patient (via video) och jag både håller med honom om mycket, och tänker olika om en hel del saker. I de här fallet håller jag med honom.
Det är inte som du tror, tror jag
Men gällande din fråga så tror jag att du tolkar honom utifrån dina erfarenheter och det du lärde dig 2012. Och jag tror att utgångspunkten då blir lite tokig. För grejen är att det många trodde 2012 var just allt det där med att de inre magmusklerna var viktigast och att man kunde förstöra eller försämra sin mage genom normal eller tung träning. Och det är ju utgångspunkten där som har förändrats – så tror vi inte längre. Jag tolkar det inte om att vi inte ska informera kvinnor om diastaser. Utan vi ska bara inte ge DÅLIG information om diastaser.
Det som han och många med honom argumenterar för är att folk inte ska behöva bli rörelserädda baserat på gamla rön och felaktiga uppfattningar.
Mer bakgrund finns här
Om du vill höra mig förklara mer om ämnet (hur man tänkte förr och hur man tänker nu) kan jag rekommendera min korta webbföreläsning ”Behandling av rektusdiastas”. Det finns också otroligt många inlägg om diastaser i kategorin Magmuskeldelning.
Ta bort mytbildning och minska rädsla
Det här har varit även mina drivkrafter när jag skrivit om diastaser genom åren. Jag vill inte att någon som läser på bakingbabies.se ska känna sig trasig eller bli rädd för att röra sig. Att bli rörelserädd och tro att man inte ska eller kan träna normal träning är bara dumt. Precis som du beskriver så konserverar man sig själv i att vara svag och ”funktionsnedsatt” då.
Realistisk och successivt stegrad träning
Träning för diastas måste anpassas efter individens nuvarande styrka och funktion, och sedan måste det vara successivt stegrat. Jag har följt patienter med mycket stora delningar genom träningsupplägg där de på slutet varit så starka att de gjort grejer som jag själv aldrig skulle drömma om att mina magmuskler skulle klara. Inga övningar är förbjudna. Alla muskler måste tränas. Hela magens mittlinje mår bra av belastning. Vi tror inte heller att det är dåligt eller farligt om det blir en mjuk utbuktning i magens mittlinje medan du tränar. När du är nyförlöst eller mycket svag kan du dock behöva börja lätt och undvika för tung eller för explosiv träning.
Undvik träning som känns dålig
Grundinställningen är numera att allt är ”tillåtet” och ingen specifik övning anses farlig eller dålig. Däremot ska du kanske inte göra övningar som ger dig smärta, orsakar obehag som inte går över inom 24 timmar, skapar obehagligt tryck ner mot bäckenbotten eller som kräver att du ska hålla andan.
Skadligt och farligt
Det som är skadligt och farligt är att göra människor rörelserädda. Det är skadligt och farligt att främja svaghet hos människor som helst av allt skulle vilja träna. Jag tror också att det är på en nivå skadligt och dumt att överfokusera på de inre magmusklerna och inte ta med alla lager av muskler i buken och alla muskler runt omkring. Det är också skadligt och farligt att prata om alla diastaser som om det vore en skada, en defekt. För orden skadar också och gör att människor tar till sig och börjar känna sig svagare och skadade.
Diastas, information och rörelserädsla
Vad ska vi göra istället?
Vi ska prata om att bli stark, att träna så att man mår bra. Vi kan fokusera på kvalitet i den träning som blir gjord, inte skrämma folk från att röra sig.
Så viktigt att detta tas upp och att det ges en nyanserad bild av träning med diastas. Jag kände mig rörelserädd av min diastas på 5 cm och gjorde rehab under några år. När jag sen började försöka göra lite mer så fick jag svår smärta sen som inte försvann. Min mage klarade inte av det, trots att jag fått råd om att det var ok att gå vidare i träningen av kunnigt folk. För mig var enda utvägen operation av diastasen och först efteråt märker jag vilken otrolig skillnad det är att träna med en hel mage. Dessutom är det flera andra symptom som också har försvunnit som tex konstant uppsvälld buk och värk efter måltid. Detta är helt försvunnet. Jag tror att många kan träna hårt även med diastas men det är otroligt viktigt känner jag att man inte bara tänker att man kan göra som man alltid gjort, om man har en stor diastas. Det var otroligt jobbigt att gå runt med den där värken i månader/år innan den försvann av operationen (jag hade inget bråck, bara diastas på 5 cm).
Tack för bra svar! Håller med om allt. Synd bara att det fortfarande cirkulerar så pass mkt skrämmande information om diastas att många får samma uppfattningar som jag hade 2012 om att man inte ”får” göra saker när de börjar googla på sin diagnos (eller ibland även när de frågar professionella). Svårt för de som verkligen kan, som du och Anthony, att nå igenom bruset av alla ”heal your diastasis” och ”why you should never do sit-ups” osv som skrämmer folk från att våga träna på riktigt med diastas. Du tänker klokt om att man ska få info, men bra info. Krävs dock en hel del av individen att lista ut vilka sk experter man ska lita på. Den här uppfattningen om att diastasen måste stängas innan man ”får” gå vidare i träningen lever vidare hos många.