I mina drömmar om kvinnohälsovården ingår att det skulle finnas en fysioterapeut kopplad till varje mödravårdsmottagning. En fysioterapeut skulle kunna göra bedömningar och ge råd och behandling för graviditetsrelaterad bäckensmärta. Hon också kunna bistå med en kompletterande undersökning/behandling efter efterkontrollen av barnmorskan.
En av tre kvinnor kommer ha urinläckage, upp emot 20% kommer opereras för framfall under sin livstid.
När jag berättar om såna här siffror så får den som lyssnar ofta en chockerad min. “Är det sant? Så många?” Yep. Men när jag för samma person berättar om min önskan om att alla kvinnor skulle få träffa en bäckenbotten-fysio efter graviditet blir ofta responsen lite annorlunda. “Ja, men vi vill ju inte över-behandla kvinnorna, vi behöver ju inte göra problem av en normal process!“
Vi skulle kunna dubbla behandlingen av kvinnor postpartum många gånger innan vid ens är i närheten av att överbehandla
Jag är en ensam vårdgivare, med en stor blogg visserligen. Men inför att jag kommer börja jobba igen efter sommaren är mejlinkorgen mitt största problem att lösa. Hur ska jag kunna hantera den utan att behöva lägga timmar varje dag på administration? Tio fysioterapeuter till hade inte räckt för att täcka behovet av rehab ens i den absoluta geografiska närmsta närheten.
Okej, så här. Vi börjar här:
Det du ser på bilden är en bild på bäckenbottenmusklerna, delvis under en vaginal förlossning. Musklerna sträcks ut över 300 %.
Det finns ju en mängd kvinnor som kan vittna om att det känns lite kymigt efter den där utsträckningen. Hon som inte kan sitta normalt på flera veckor. De som inte kan hitta sina knipmuskler på flera månader. De som läcker urin när de skrattar. En del får urinläckage, andra får anala läckage, vissa får långvarig smärta och andra får framfall. En del får naturligtvis inget av allt detta, men i min värld är de mer undantag än regel. Jag vet att jag också typ bara träffar kvinnor med besvär, men ändå. Börjar du fråga runt i din bekantskapskrets så kommer du får höra alla historierna.
Fysioterapi som del av mödravården!
De flesta skulle vara oerhört hjälpta av ett första besök och sedan återbesök efter en, två, tre och sedan 6 månader postpartum. De som har behov skulle behöva få en genomgång hur blåsa och tarm fungerar, hur hon ska träna sina bålmuskler, hur hon ska kunna bli av med rygg- eller bäckensmärta, hur hon ska stegra försiktigt i sin återgång till träning och hur hon ska kunna komma tillbaks till en kropp som fungerar precis som hon önskar att den ska.
De kvinnor som kejsarsnittats kan behöva samma rehabprocess, men med något annat innehåll.
Att överbehandla är en annan sak
Att överbehandla är att göra onödiga saker inom vården, som patienten lätt skulle kunna göra själv. Överbehandling kan vara att slarva med skattemedel och strössla med vårdgivartid till patienter som inte behöver. Jag vet naturligtvis att det finns födande som inte hade behövt en massa besök hos fysioterapeut efter sin graviditet. Men om en kvinna inte anser sig behöva det någon fysio-hjälp men går tillbaks till jättetung träning inom två månader efter förlossningen och sedan får ett framfall? Hade hon inte behövt det ändå? Några enstaka besök förebyggande hos fysioterapeut kan alla gånger vara mer kostnadseffektivt. Jag tänker att det vore bättre att erbjuda alla kvinnor fysioterapi postpartum, med den självklara rätten att tacka nej.
Frankrike som föredömligt exempel
I Frankrike ingår fysioterapi i det allmänna mödrasvårdsprogrammet, upp till 10 besök postpartum. Vi har en åldrande befolkning, och kvinnor har högre krav på att vara mer fysiskt aktiva nu är förr. Det kommer bara eskalera vad gäller framfalls-, inkontinens- och bäckenbottenkirurgi framöver. Jag hävdar att det inte på något sätt kan vara att överbehandla kvinnor att ge dem förebyggande och behandlande fysioterapi postpartum!
Vidare läsning på Bakingbabies: En mödravårdsdröm
SÅ BRA SKRIVET! Tror absolut investeringen skulle löna sig! Födde mina två äldsta i Frankrike och fick automatiskt rehab båda gångerna. För evigt tacksam för den kroppskännedom det gav mig och det gjorde också att jag sökte mig till en fysioterapeut inom kvinnohälsa efter bebis nr 3 här i Sverige. 3 månaders rehab utan “extrema” besvär men för säker återgång till träning och en bra vardag (och oj så många i min närhet som gått dit efter att jag pratat om det!). Behåller dock viss kontakt med den franska sjukvården (betalar besöken och hjälpmedel själv…) då jag inte får den uppföljning (gyn specialiserad inom bäckenbotten) jag behöver här i Sverige för att förhoppningsvis undvika förhastad operation. Väldigt synd att det ska behövas, min franske läkare säger att Sverige ligger långt fram i forskning och kunskap men vi som individer får inte tillgång till den med dagens resurser. Kämpa på, tack för att ni för vår talan i detta!