
”Hej! Jag har precis läst om palliativ vård och massage/akupunktur mm för att lindra lidande. Enligt de artiklar jag hittat så tycks effekten härledas till lugnandet av sympatiska nervsystemet och inte oxytocinfrisättningen som jag fått till mig i alla födslosammanhang. Gjorde en snabb googling och hittade att detta med oxytocin kan vara en myt och saknar evidensvärde. Jag börjar ana att jag är grundlurad. Här har jag tänkt att vi frisätter ett magiskt hormon då det kanske snarare handlar om att lugna sympatikus. Inte för att det spelar någon roll egentligen eftersom effekten är den samma men ändå stört om hela förlossningsvården bygger på en myt.”
Läsarfråga

Jag har också funderat lite på det där i efterhand. Jag gick FUR med min partner och min förlossning som var väldigt lång (19 timmar på förlossningssalen med flera dagars latensfas) är lite av en dimma. Jag jobbade ashårt på att hålla mig lugn och avslappnad och ”cool” under förlossningen men jag var också i perioder knappt kontaktbar pga min andning och inre fokus. Jag hade ingen riktigt koll eller kontroll på nåt. Upplevde att plötsligt blev jag beordrad att krysta, blev kallad värksvag, sugklocka sattes in med varierande framgång och jag fick ett klipp+grad två-skada.
Ingen kan ju veta om det hade blivit annorlunda om jag inte hade djupandats och hummat med mörk röst men om jag ska föda barn igen vill jag nog jobba mer aktivt, vara där i nuet och förstå vad som händer. Att avslappning alltid tar bort rädsla kanske inte är helt sant för alla.
Nu blev det en flummig kommentar detta men tack för ett intressant inlägg, fick mig att tänka efter en hel del.
Tack själv! Jag uppskattar mycket när jag får ta del av era tankar och reflektioner! Tror precis som du att det inte finns något sätt som ska passa alla.
Så intressant! Finns det tro nån forskning på oxytocinnivåskillnader mellan individer och dess effekter på outcome av förlossning och amning? Kommer själv från släkter med generationer av ”långa svåra förlossningar” (en hel del snitt också) på både mödernet och fädernet och ”otillräckligt med mjölk”/halvmisslyckade amningsresor. Min första kom med akut snitt pga avstannad progress, precis som jag själv en gång i tiden. Mamma delammade 3 mån, jag delammade första barnet 7 mån, lyckades aldrig helamma trots hård kamp. Med båda barnen har jag fått pumpa igång mjölkproduktionen, inför andra fl införskaffade jag marknadens kraftigaste dubbelpump. Har en otroligt svårutlöst utdrivningsreflex, behövde ibland t.o.m. fysisk närhet (klappad, kramad) från maken för att få igång den. I min mans släkt däremot, där går det undan, störtförlossningar med första barnet t.o.m. , sen gällande amningen så sprutar mjölken bara man hör ljudet av en gråtande unge. Kan inte annat än förundras över hur olika vi människor är, samtidigt som jag känner att det är oerhört trist att budskapet i samhället är att ”alla kan föda” och ”bara du slappnar av och använder FUR-verktygen rätt går det vägen” och ”amning är bäst” då vi uppenbarligen har helt olika genetiska förutsättningar för både födsel och amning.
Hej! Har aldrig sett någon sådan forskning, men det är en oerhört intressant tanke som jag gärna hade velat läsa mer om.
Det är ju anekdotiskt förstås, och jag har ju bara en vaginal förlossning att prata om (två kejsarsnitt sen också, men vet ju inget om hur de hade blivit som vaginala förlossningar). Men min första förlossning var lång, svår och traumatisk och jag är bokstavligen talat en mjölkko.
Mellan barn två och tre gick jag en högskolekurs i amning, över ett år efter att jag slutat amma. När jag läste kurslitteraturen triggades min utdrivningsreflex igång och jag började få bröstmjölk igen. Och när jag ammar så får jag också pumpa och donera, för att mina barn annars drunknar. Så för mig finns det iaf ingen koppling mellan lång förlossning/svårt att amma.