”Hej! Jag har precis läst om palliativ vård och massage/akupunktur mm för att lindra lidande. Enligt de artiklar jag hittat så tycks effekten härledas till lugnandet av sympatiska nervsystemet och inte oxytocinfrisättningen som jag fått till mig i alla födslosammanhang. Gjorde en snabb googling och hittade att detta med oxytocin kan vara en myt och saknar evidensvärde. Jag börjar ana att jag är grundlurad. Här har jag tänkt att vi frisätter ett magiskt hormon då det kanske snarare handlar om att lugna sympatikus. Inte för att det spelar någon roll egentligen eftersom effekten är den samma men ändå stört om hela förlossningsvården bygger på en myt.”
Läsarfråga
Den här frågan trillade in före sommaren och jag blev genast intresserad av att läsa mer. Det visade sig vara rätt klurigt, kanske framförallt för att jag vet för lite om ämnet i grunden. För att kunna läsa och värdera forskning inom ett visst område så kan man visserligen grundläggande utgå ifrån vetenskapsmetodik. Men det är alltså också bra att ha grundläggande förståelse för själva ämnet. Just ämnet neuropeptider är inte min hemmaplan.
Det här är dock inte första gången jag varken läser eller skriver om oxytocin, så lite kan jag såklart. Men kanske inte på nivån som krävs för att riktigt kunna värdera forskningsläget.
Vad är oxytocin och vad vet vi om det?
Oxytocin är en av många neuropeptider som finns och produceras hos däggdjur. I nuläget vet vi att oxytocin spelar roll i livmoderns sammandragningar, vid amning, sexuell upphetsning och orgasm och även vid en rad andra sociala aktiviteter. Oxytocinnivåerna varierar mellan individer och stunder. Oxytocin produducerar huvudsakligen i hypotalamus och släpps ut i blodet via hypofysen eller till andra delar av hjärna och ryggmärg. Det binder till oxytocinreceptorer och påverkar beteende och fysiologi. Man kallar ofta oxytocin för ”må bra-hormon” eller ”lugn och ro-hormon”, och även om det frisätts vid vissa sociala sammanhang är det inte alltid förknippat med positiva känslor. Det kan intensifiera alla sorters känslor, även de negativa.
Det svåra
Det svåra med hormoner och neuropeptider är att det alltid är många olika processer i kroppen, samtidigt. I sociala sammanhang (och kanske framförallt sexuella sammanhang) måste man också ta hänsyn till vasopressin, androgener, östrogener, prolaktin, kortisol, serotonin osv osv. Det verkar som att oxytocins effekter handlar om att påverka det autonoma nervsystemet, precis som frågeställaren antydde.
Oxytocin under graviditet och förlossning
Oxytocinfrisättningen i blodet är ganska konstant under graviditeten, fram till förlossningens start. Hos råttor finns det en självbärande cykel av livmodersammandragningar som går att härleda till just oxytocin (här skrev jag om detta). Oxytocin har antagits vara en nyckelaktör i uppstarten av värkarbetet, men vi saknar fortfarande tillräckliga bevis för att det ÄR så. Den mätbara mängden oxytoxin i blodplasma fördubblas under latensfasen och ökar fram till krystskedet. Även efteråt, när livmodern ska minska i storlek, är oxytocinet mycket högt. De högsta uppmätta nivåerna av oxytocin i blodet har uppmätts 15 minuter efter förlossningen.
Amning
Hos alla däggdjur är oxytocin viktigt för att kunna ge mjölk till avkomman. Från studier på gnagare vet vi att oxytocin orsakar sammandragningar och tryck i bröstvävnaden, vilket resulterar i en vågliknande frisättning av mjölk från bröstkörtlarna. Mjölkutsöndringsreflexen uppträder ca 30-60 sekunder efter att barnet börjat amma.
Sex
Nivåerna av oxytocin i blodet ökar under sexuell upphetsning och blir ytterligare högre under orgasm. Underskott av oxytocin kan leda till förlust av sexlust och minska orgasmförmågan, överaktivering av systemet kan orsaka onormal lust och multipla orgasmer. Dock har kvinnor postpartum (som kanske har mycket av oxytocin pga amning) ofta lägre lust, och där kan det vara så att interaktioner mellan mor och spädbarn liksom över tar över belöningssystemet. Dessutom kan den minskade östrogennivån postpartum också bidra till nedsatt lust.
Är det en myt?
Jag är alltså inte helt övertygad om att jag kan tillräckligt om ämnet för at helt kunna värdera det jag läser, men jag tycker mig förstå att 1) vi vet inte tillräckligt 2) de flesta studier är gjorda på djur 3) men det finns ändå mycket som pekar på att oxytoxins direkta effekter vid förlossning och amning inte är hittepå.
Sedan tolkar jag det som att det finns en nästan religiös övertro på oxytocins roll i vissa förlossningssammanhang. Alltså att en del verkar tro att det är OTROLIGT mycket som hänger på att den födande är ostressad och harmonisk. Att man genom en ”god oxytocin-nivå” under förlossningen skulle kunna få både en bra och effektiv födsel, god anknytning till barnet och lättare att amma även på sikt. Och där är jag beredd att tro att man kanske övertolkar oxytocinets roll. Min gissning är att det finns fler faktorer som spelar in som kanske kommer visa sig vara ännu viktigare.
Huruvida oxytocinet har en “direkt effekt” eller fungerar via att lugna sympatikus tycker jag mig inte riktigt kunna läsa ut. Men om jag tolkar det rätt verkar det som att det faktiskt har en direkt effekt på livmoder- och bröstvävnad. Sympatiska nervsystemet aktiveras i situationer där individen blir utsatt för stress och aktiverar flykt- och kampresponser. Där kan ju kanske en hög nivå av oxytocin göra att en dämpning av sympatikuspåslåget gör att den födande mer förmår “stanna i födandet”, att slappna och och medverka istället genom att vilja fly kroppen. Men jag vet ärligt talat inte vad som är vad här.
Det finns säkert någon läsare som vet och förstår mer? Dela gärna med dig i så fall!
Jag har också funderat lite på det där i efterhand. Jag gick FUR med min partner och min förlossning som var väldigt lång (19 timmar på förlossningssalen med flera dagars latensfas) är lite av en dimma. Jag jobbade ashårt på att hålla mig lugn och avslappnad och ”cool” under förlossningen men jag var också i perioder knappt kontaktbar pga min andning och inre fokus. Jag hade ingen riktigt koll eller kontroll på nåt. Upplevde att plötsligt blev jag beordrad att krysta, blev kallad värksvag, sugklocka sattes in med varierande framgång och jag fick ett klipp+grad två-skada.
Ingen kan ju veta om det hade blivit annorlunda om jag inte hade djupandats och hummat med mörk röst men om jag ska föda barn igen vill jag nog jobba mer aktivt, vara där i nuet och förstå vad som händer. Att avslappning alltid tar bort rädsla kanske inte är helt sant för alla.
Nu blev det en flummig kommentar detta men tack för ett intressant inlägg, fick mig att tänka efter en hel del.
Tack själv! Jag uppskattar mycket när jag får ta del av era tankar och reflektioner! Tror precis som du att det inte finns något sätt som ska passa alla.
Så intressant! Finns det tro nån forskning på oxytocinnivåskillnader mellan individer och dess effekter på outcome av förlossning och amning? Kommer själv från släkter med generationer av “långa svåra förlossningar” (en hel del snitt också) på både mödernet och fädernet och “otillräckligt med mjölk”/halvmisslyckade amningsresor. Min första kom med akut snitt pga avstannad progress, precis som jag själv en gång i tiden. Mamma delammade 3 mån, jag delammade första barnet 7 mån, lyckades aldrig helamma trots hård kamp. Med båda barnen har jag fått pumpa igång mjölkproduktionen, inför andra fl införskaffade jag marknadens kraftigaste dubbelpump. Har en otroligt svårutlöst utdrivningsreflex, behövde ibland t.o.m. fysisk närhet (klappad, kramad) från maken för att få igång den. I min mans släkt däremot, där går det undan, störtförlossningar med första barnet t.o.m. , sen gällande amningen så sprutar mjölken bara man hör ljudet av en gråtande unge. Kan inte annat än förundras över hur olika vi människor är, samtidigt som jag känner att det är oerhört trist att budskapet i samhället är att “alla kan föda” och “bara du slappnar av och använder FUR-verktygen rätt går det vägen” och “amning är bäst” då vi uppenbarligen har helt olika genetiska förutsättningar för både födsel och amning.
Hej! Har aldrig sett någon sådan forskning, men det är en oerhört intressant tanke som jag gärna hade velat läsa mer om.
Det är ju anekdotiskt förstås, och jag har ju bara en vaginal förlossning att prata om (två kejsarsnitt sen också, men vet ju inget om hur de hade blivit som vaginala förlossningar). Men min första förlossning var lång, svår och traumatisk och jag är bokstavligen talat en mjölkko.
Mellan barn två och tre gick jag en högskolekurs i amning, över ett år efter att jag slutat amma. När jag läste kurslitteraturen triggades min utdrivningsreflex igång och jag började få bröstmjölk igen. Och när jag ammar så får jag också pumpa och donera, för att mina barn annars drunknar. Så för mig finns det iaf ingen koppling mellan lång förlossning/svårt att amma.